Nu glömmer vi deodoranter, bilder på gulliga barn och matlagning för en stund. Ibland känner jag hur töntigt allt jag skriver är!
Det finns sådant som är viktigare.
Så som de åsikter som ogenerat luftades i svt:s
debatt i går.
H e r r e g u d !
Att det ens finns människor som förnekar att vi lever i ett patriarkat? Jag ryser!
Och duon Pelle Billing och Pär Ström. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mina tankar kring dessa män utan att bli hånfull. För jag är fortfarande så förbannad. Om du kunde se mig nu, Lotta Bergqvist, så skulle du notera att mina näsborrar är vidgade till max.
Vi kvinnor har det bättre i dag än i går. Det är sant. Det diskuteras inte längre huruvida kvinnan ska benämnas människa eller ej. Det är förbjudet enligt lag för en äkta man att misshandla sin fru. Och vi har rösträtt! Men vi är fortfarande "lilla gumman" och några tusenlappar fattigare än "lilla gubben". Att förneka detta är bara okunnigt. Jag är mycket väl medveten om att även mannen upplever hårdare tider (krav på utseende, kompetens, med mera ... Kropp och Själ har bland annat gjort ett reportage som heter
Från y-fronten mycket nytt, om män och testosteron, som jag lyssnade på sist jag var ute och sprang!)
Nu minns jag inte om det var Pär eller Pelle som sa det, men ngn av dem menade att kvinnor visst "tjänar" lika mycket pengar som männen i slutändan, eftersom de ju oftast får del av statliga bidrag (jag antar att han menar föräldrapenning, graviditetspeng, för barnbidraget är ju barnets!). Jag hade gärna hört honom utveckla detta. När ilskan mattats av, och jag kan tänka klart, mailar jag honom (vilken man på P det nu var som sa det) och frågar.
Och för att städa på min egen bakgård - hur jämställt har jag och Tomas det? Hur förhåller vi oss till varandra sedan vi fick barn? Och hur hanterar vi föräldraskapet?
Ingemar Gens (föreläsare, coach och samhällsdebattör) menar att dagens papparoll är diffus. Pappan är inte längre den med försörjningsansvar (som på femtiotalet), utan har istället förvandlats till mammans "sidekick".
Nu saxar jag ur boken Trygga Små Barn (av Jorunn Hansson):
"Jag skulle vilja säga att 95 procent av Sveriges barn uppfostras av bara en kvinna - om man med uppfostra menar den som ger barnet dess moraluppfattning, den som lär dem vad som är rätt och fel. Även om man konstaterar att svenska fäder aldrig tidigare har tillbringat så mycket tid med sina barn som de gör i dag, så har de samtidigt aldrig heller uppfostrat sina barn så lite."
Han fortsätter:
" Ser man exempelvis ett par som kommer gående med sin bebis i barnvagnen, pappan (som är en modern pappa) kör barnvagnen, men rätt som det är så dyker hon ner i vagnen och rättar till något, täcket eller kudden, medan han fortsätter skjuta barnvagnen. Det ser man aldrig en man göra. För om du frågar mig, när vet man att man ska böja sig ned i en vagn och flytta på kudden, så har jag ingen aning. Men mamman tycks veta det. Och den som tycks veta får ju också makten."
Och så är det för oss! Tomas var föräldraledig med Theo hela fyra månader längre än jag, men lik förbannat är det jag som sköter inköp av varmare vantar, långkalsonger, ekologisk barntandkräm, läser på lite extra om förskolor, anser att det är dags för sonen att bada, sköter kontakten med bvc, läser på om hans utveckling. Till stor del beror detta på att det är jag som för tillfället är föräldraledig. Umgås jag med barnen tjugofyrasju är det ju klart att jag märker när det är dags för varmare vantar, en hårtvätt med mera ... Men på något sätt är det ändå jag som har större kontroll. Vill jag ha det så? Nej, egentligen inte. Lägger jag mig i Tomas sätt att sköta våra barn? Ja, ofta. Ett exempel: för mig är det av någon fånig anledning (jag kan inte motivera varför) viktigt att man ska sova i pyjamas. Inte i t-shirten man använt under dagen. Så hur trött tvååringen än är, drar jag tröjan över hans hängande huvud och klär honom i nattkläder. Om det är Tomas tur att lägga Theo, och Tomas inte gör detta, händer det att jag går in och byter på sonen.
Rätt eller fel?
Fel!
Jag måste backa och Tomas måste kliva fram (för att förtydliga; att Tomas i exemplet ovan säger att Theo visst ska sova i sin t-shirt, och ej behöver byta). Och jag kan inte backa om inte han kliver fram och vice versa. Alltså måste detta stötas och blötas - hur vill vi vara som föräldrar?
För oss är man lika mycket förälder oavsett om man jobbar 180 % eller är föräldraledig, och man har därför lika stort föräldraansvar trots övrig sysselsättning. För oss fungerar inte millimeterrättvisa. Vi delar efter vad vi är bra på, vad som är mest praktiskt eller vem som tycker "sysslan" är kul.
Och för att avsluta: jag kan hålla med om att män och kvinnor är olika. Det finns det ju ingen som förnekar. Varför, vi är olika, däremot. Det är frågan. I dag tjatar man om hormoners påverkan. I går mätte man skallar.
Om du bryr dig - läs Lise Eliot Pink Brain, Blue Brain. Och
kolla!
