"Du är mammaledig nu, eller?! Och tråååååååkig!"

Vi var på trettioårsfest i lördags. Med två barn, så det blev ju inte så "festligt", ändock väldigt trevligt.

Det slår mig gång på gång när jag rör mig ute i sammanhang där inte barn naturligt är inblandade (lekpark, föräldragrupp, hemma hos en vän) hur otroligt sunkig jag är! Jag har inte filat naglar, vaxat vare sig armhålor eller ben på jag-vet-inte-hur-länge. Jag tog mig tid att noppa ögonbrynen inför festen, men innan dess kan jag inte ens minnas sist jag använde pincetten. Och mina kläder ska i första hand vara praktiska. Jag ska med lätthet kunna slänga fram brösten var jag än befinner mig och så ska jag helst vara lagom tempererad. Snygg? Nja, det är inte viktigast. I alla fall inte när jag rör mig tillsammans med horder av barn och deras föräldrar.

Så står jag i ett hörn, i lägenheten hemma hos denna man, min vän, som fyller trettio, osminkad, med trassligt hår och panikinköpt klänning (för herre! jag har ju inget som är snyggt som man kan amma i!) och inte en käft runt omkring mig har barn och jag märker hur min sociala förmåga krympt till en liten ärta som ligger och skramlar någonstans djupt inne i mitt bröst. Det pratas om jobb, framtid, studier och jag får ständigt frågan (eller snarare påståendet) "Du är mammaledig nu, eller?! Skööööönt!"och jag nickar och har inte så mycket att tillägga. Lite har jag ju hängt med i samhällsdebatten, jag kollar på aktuella tv-serier och läser bloggar. Men alla samtalsämnen jag kommer på innefattar barn/ungar/bebisar/yngel/pyren/avkommor. Först blir jag stressad, men sedan gillar jag läget. Mitt i bland alla dessa snygga frisyrer, parfymmoln och röda läppar hittar jag ett inre lugn. Det spelar ingen roll att jag inte har så mycket att säga. Jag måste ju inte vara festen medelpunkt.

De två ungar som i helgen utgjorde mitt enda samtalsämne