Soldag

Det är söndag morgon. Eller, söndag förmiddag kanske är mer riktigt.

Jag verkar ha ett stort behov av att ta avstamp i någon slags beskrivning av vad som händer runt omkring mig då jag börjar mina inlägg, så - Juni pärlar i köket och Theo har byggt en legobåt med vilket han nu leker i vattenfyllt handfat. Jag dricker mitt ljumma kaffe och kollar på Nyhetsmorgon.

Som i princip varje söndag sedan urminnes tider gör jag min sedvanliga Hemnet-scrollning. Jag är aldrig så intresserad av hemmet som under vilodagen. Jag får städlust, matlagningslust och rusar till floristen för snittblomsinköp. Bilden ovan visar veckans bukett (dock ej inhandlad i dag). Söndagen är liksom dagen för familjen. Och familj och hem är i min värld tätt sammankopplade.

När jag var liten åt vi ofta söndagsmiddag tillsammans med "stor-familjen" (alltså inte bara vår kärnfamilj utan övrig släkt samt någon vän/några vänner). Det var stärkt, vit långduk på långbord, finbestick och uppläggningsfat. Ganska stor skillnad mot den grå fiskgratäng som ofta serverades valfri vardagskväll hos Anderssons.

Numer är det svårt att gå på söndagsmiddag hemma hos mamma och pappa då jag bor cirka sextio mil bort. Och det är trist.

Så kanske är det dags att inrätta motsvarande arrangemang på Disponentgatan?
Från och med nästan söndag kör vi!

Hen lever? pt II

Nu sover barnen.

Båda två i vuxensängen här bakom mig.

Tomas är på väg till Stockholm.

Jag har inte bloggat nämnvärt de senaste två - tre åren. Mest på grund av att jag inte haft någon lust. Men också för att jag fick ont i huvudet någon gång i juli 2012 och sedan dess stannade det av. Det må låta banalt, men det var en jävla huvudvärk alltså.

Jag känner den fortfarande.

Speciellt efter press och stress.

Som nu.

I kväll.

I dag har jag pressat stressat fram en argumentation kring att släppa in barn i planeringsprocessen för att jag PÅ RIKTIGT tror att de kan bidra med nya infallsvinklar. Det var fyra minuter av enorm nervositet. Men det gick bra.

En annan anledning till att jag inte bloggat nämnvärt de senaste två - tre åren beror på att jag inte riktigt vet vilken ton jag ska anslå. Ska jag vara humoristisk? Saklig? Stram? Skamlöst självutlämnande?

Jag testade en annan blogg ett slag. Den innehåller mest bilder sedan jag  raderat de flesta av de skrivna inläggen.

Jag upplevde att de var skamlöst självutlämnande.

Jag kanske inte ska vara skamlöst självutlämnande här heller då?