Jag önskar att jag inte brydde mig, men ...

... nu gör jag det och jag borde gå och lägga mig, jag är så fruktansvärt trött, men jag läser om kemikalier i hemmet. Och det är skrämmande läsning! Speciellt då man är mamma till ett litet barn. Jag har stegvis gått från en person med noll respekt för miljön (och därmed faktiskt också för mig själv och min omgivning) till någon som kan ligga sömnlös över det faktum att jag flera gånger varje dag utsätter mig själv, mitt ofödda och mitt födda barn för giftiga ämnen. Det spelar ingen roll att jag ersatt Vanish ("Bang! Och smutsen är väck"), sköljmedel och klorin med ätbar såpa. Det är tingen i vår lägenhet som är giftiga. Nu har jag precis läst om madrasser. Gör inte det! Då kan du inte sova gott i natt. Jag tjatar på Tomas att vi ska byta ut vår säng (där Theo sover sött och genom näsborrarna nu suger i sig alla gifter) mot en motsvarande i latex och kokosfiber.

Det enda nyårslöfte jag avgav tidigare i år löd: bli en mer medveten konsument. I första hand hade jag en ekonomiskt baktanke med det hela, men nu känner jag att det inte vore fel att kombinera detta med miljömedvetenhet. Så Jenny, jag tänker inte längre köpa en Doomoo Buddy, nu blir det istället denna. Ekonomiskt och ekologiskt!

"Vill du inte komma ut och se hur jag ser ut?"

Apropå att läsa (bra) böcker om att få syskon; "Hallå därinne! Eller vad en oföding bör veta" av Ulf Stark! En fantastisk bok om en storebror i vardande (i och för sig äldre än vad Theo är) som innan bebisen ens kommit ut ur magen älskar sitt syskon (med stort Ä). Jag i min tur älskar Ulf Stark! Theo, han älskar Ulf Starks Kanel & Kanin-böcker. Läs bara detta fantastiska utdrag ur Kanel & Kanin dikter om kroppen: "Vid havet ligger det en strand. Någon sträcker upp en hand. Och så en till. Och därpå två! Kanin! Kanel! Hallå, hallå! Dom kommer upp ur var sin grop, med magar, ben och alltihop" (jag är inte hundra på att citatet är helt rätt - boken är inne i vårt rum där Theo just nu sover och jag vill inte gå in i onödan och störa). Jag upptäckte nyss en ny bok Ulf skrivit - Diktatorn. Vilken handlar om en liten despot i galonbyxor, som gillar varmkorv, men inte då den är för varm, och som faktiskt till slut inser hur jobbigt det är att hela tiden bestämma. Jag tänker att bebisar, inte nödvändigtvis barn, är som små diktatorer. I alla fall var det så jag kände den dag Theo, med mjuka vita babysockor stövlade in i mitt och Tomas liv. Helt plötsligt var det någon annan som bestämde över mitt liv och hur jag skulle spendera min tid. Undrar hur det nu kommer att kännas då vi får barn nummer två? Finns det någon bok, lika enkel som Hallå därinne!, som för en tjugosexåring som jag kan förklara hur

det kan kännas att få sitt andra barn?

Varför kan jag inte leva utan tv? Jag blir så trött på mig själv. Varför kan jag inte förmå mig (och Tomas) att sälja/skänka vår tjock-tv från tidigare halvan av tjugohundratalet? De flesta kanaler bjuder ju ändå på sitt utbud via playfunktionen. Jag har tjatat om detta länge länge, jag vill inte ha tv, och så kommer jag på mig själv med att sitta här och googla "bästa platt-tvn". Jag är ju dum i huvudet. Hemma hos Tomas familj står tv:n inte i vardagsrummet, vilket innebär att man umgås mer med varandra på kvällar och helger - då de flesta som där bor är hemma. Hade de haft tv på central plats i umgänges-rummet hade vi alla istället suttit där, i tystnad, och kollat på ngt ingen egentligen vill kolla på (så är det ju då man är fler som vill bestämma vad man ska se - för att det ska bli rättvist får ingen bli nöjd). Nu var det inte så. Vi samtalade istället. Ackompanjerade av panflöjtsmusik och ett litet elektrisk vattenfall stillsamt porlande i bakgrunden.

Hur som helst.

Nu får det vara nog. INGEN MER TV. Den måste vara avstängd från och med nu! Från och med nu främjar vi samtalet hos familjen Andersson/Lazar.

Fettbula

Magen i dag, onsdagen den nittonde januari tjugohundraelva. Inte så jättestor, men väl synlig genom kläder. Det är svårt att förstå att därinne finns ett litet syskon, en liten baby som är mellan tio och femton centimeter lång.

Jag har tid att blogga eftersom jag är "mammaledig" med Theo

Snön är nästan borta, vilket sätter Malmös alla orangeklädda renhållningsarbetare i, just, arbete. Genom mitt fönster ser jag en man med spade, i full färd med att skyffla bort all hundskit som blottats i och med att snön smält.

Theo sover för andra gången i dag. Därför har jag tid att sitta vid datorn och göra vad jag vill. När han är vaken räcker det med att jag närmar mig datorn så står han vid min sida, gnäller och vill upp. Vi har redan hunnit titta på Scales & Arpeggios-klippet tio gånger i dag. Förutom detta har vi läst massa böcker. Jag försöker förklara för Theo om syskon. Hur det fungerar och så ... Att jag också är tjock som Mammafanten för att det ligger ett syskon i magen. I Theos mage finns bara massa god mat, förklarar jag. Men jag tror inte riktigt att budskapet går fram. Trots detta anser jag att Theo är en smart unge. "Ampa" sa han i dag och pekade på lampan. Talet/språket/svenskan börjar lossna. Det är underligt att det inte luktar bränt i hans hårbotten så mycket som hjärnan måste arbeta för att utvecklas. Jag hörde att steget är lika stort, det är alltså lika svårt, för ett barn att ställa sig upp och gå som det är för en vuxen att balansera en fyrbent stol på ett enda ben. Gör ett försök (utan att hålla i dig) så märker du hur lätt det är.

Nu är det nog dags för mig att göra vår middag, köttfärsås med spagetti. Riktig barnmat. Men det är gott! Vi åt laxbullar till lunch. Det är också gott.

Apropå rubriken till detta inlägg. Vilken ynnest det är att kunna vara föräldraledig! Jag älskar att vara med mitt barn. Vi gör inte så mycket. Men det vi gör är roligt. Och i dag har jag sovit bra (lunchvila är något man borde införa på varje arbetsplats), ätit bra (hemlagad mat jag valt helt själv), fått frisk luft, förkovrat mig (läst Vem ska trösta Knyttet) och inte känt minsta stress över någonting.

Tillbaka i Malmö

(Theo är glad över att vara hemma i Malmö igen. I bakgrunden - vår vissna gran)

Nu sover Theo iklädd wifebeater-linne med en liten pöl av dregel under munnen. Hans tider är snurriga efter vår semester/julledighet. Jag hade först tänkt att sova med honom, men det känns som att jag måste utnyttja så många sekunder jag kan av denna lediga dag.

Nu är det officiellt på riktigt. Jag sväller. Magen svämmar över, putar ut där vid byxlinningen. Jag minns inte att jag blev rund lika tidigt förra gången. Tvillingar? Mer mat? Jag har köpt mitt första par mammabyxor. Något jag totalvägrade förra graviditeten. Dyrt, onödigt, fult. Trodde jag. Dyrt, nödvändigt, skööööönt. Kan jag säga i dag. Magen får dundra fritt, omsvept av en elastisk hinna som håller den varm. Fantastiskt! Tack Polarn o Pyret för mina chinos i glansig bomull och spandex.

Åkommor jag anar att man kan härleda till min graviditet:

täppt näsa

ryggvärk

gråtmildhet

extrem hunger och törst

aggressivitet

kvällströtthet

ännu mindre tålamod

viktökning

ökad lust att spendera pengar på babysaker

- Just nu sitter jag och tittar på filmklipp vari den smartaste vagn som någonsin skapats figurerar! "Åsnan"! Kolla bara. Vi har mätt vårt ytterdörrhål, och det är smalare än de flesta tvilling/syskonvagnar på marknaden, men the donkey får plats! Det får bli import från annat europeiskt land, för här lanseras den tydligen inte förrän i höst. Och familjemedlem nummer fyra anländer i juni.