Ps

Bla bla bla ... jag tycker att Estelle är ett väldigt fint namn! Jag är så glad att jag inte är av kunglig börd. H e r r e g u d vad jobbigt att ha allt detta surr omkring sig när man är så skör i humöret.

Vad händer med mig?

Tomas diskar. Jag sa att jag bara skulle gå på toa ... och så satte jag mig vid datorn och började googla barnkläder. Han kommer att bli sur då han upptäcker mig, så det är bäst att jag fattar mig kort.

I dag har vi kollat på en till lägenhet. Två lägenheter har vi blivit erbjudna under de senaste fyra månaderna av ytterst slappt sökande (nja, det är väl inte helt sant - inget sökande överhuvudtaget är väl mer riktigt). Den första låg i Slottstaden på ganska fin adress. Tyvärr var inte innergården helt till belåtenhet. Den vi fick se i dag låg på Gamla Väster. Men den passade inte heller. Vad är det för fel på oss? Det är ju inte som att vår nuvarande lägenhet är en überfräsch renoverad råvind med teppanyakihäll. Dessutom bor vi på Möllan.

Ändock trivs vi gott i vårt hus. Man känner grannarna, man stannar och pratar i trappan eller på innergården eller i tvättstugan eller på Ica. Vi umgås till och med regelbundet med några av dem. Dricker kaffe och diskuterar barn. Jag gillar vår vaktmästare (som svarar i telefonen mellan 7 och 21 varje dag !!!) och vår hyresvärd. Jag gillar att man kan tvätta i tvättstugan i princip när man vill. Jag gillar vår innergård. Jag gillar att det inte är mer än hundra meter till mataffären. Jag gillar att det inte är mer än femhundra meter till "tunnelbanan". De enda negativa är att vi bor på Möllan och att vår lägenhet är för liten. Vår lägenhet är ju för liten! Vi kan inte bo här så länge till. Men vart ska vi flytta?

Jaja. Jag googlar barnkläder och Tomas gör fint i köket. Theos fredagsmys består i en ny Bamsetidning. Juni breakdansar (det vill säga försöker ta sig fram) på golvet.

Vi har lekt i lekparken i flera timmar i dag. Vädret har varit underbart ljumt. Första gången på lääänge som jag inte känt att jag vill gå hem igen så fort vi gått ut.

Jag googlar barnkläder. Jag vill köpa något till mina barn. Då jag och Tomas fick reda på att det var en flicka som låg och skvalpade därinne i min livmoder började det genast åååha's och aaaha's i min familj. Nu, efter fyra killar, skulle det äntligen få köpas klänningar, spets, tyll, rysch och rosa. Och ja' ba' NÄ! Hon ska inte ha ngt sådant. Men nu, så här snart åtta månader efter förlossningen så sitter jag här (fortfarande med en mage len som en vetedeg. Jag ska börja springa snart igen!) och nästan bestämmer att jag ska köpa en sådan här. Hon kommer vara uuurgullig i sommar!

Arbetsredskap till en hemmafru

Jag har en lista lång som Tomtefar med projekt jag bör (måste) avsluta. Och listan verkar bara bli längre. Kan det bero på att jag är både lat och trött? Ja, förmodligen.

Men nu, när krafterna verkar komma åter efter februaris dunderförkylning, börjar jag långsamt beta av punkt efter punkt.

Bevis nummer 1

Från detta till ↓

Femtio spänn har du kostat mig. Istället för slitna plasten limmade jag på presskork. Jag känner mig mycket kreativ. Och nöjd. Nu kan jag nå att damma i takhörnen (heter det så?)

Simrishamnsgatan

Eftersom Tomas slutade tidigt, och mötte upp oss vid lekplatsen, fick han följa med till Simpan. Där åt Juni en sen lunch och Theo ett tidigt mellis. Det är fantastiskt att man där kan köpa yoghurt och müsli! Och att de numer har rättigheter! Då kan man som förälder ta ett glas vin medan ungarna äter kvällsmat.

K o n t i n e n t a l t !

Yoghurt och müsli

Kalkonburk från Hipp

VARNING! LÄS NEDANSTÅENDE INNAN DU SER FILMKLIPPET!

Du bör inte äcklas av snoriga barn. Ej heller av gräslig fondvägg målad på förskräcklig strukturtapet.
Mycket nöje!



Ett litet exempel på hur våra barn leker med varandra.
Detta filmades förrförra veckan då Theo var snorig, hes och ständigt trött (trots att han mycket envist förnekade det sistnämnda).

Jag önskar mig tålamod

I kväll var det näst intill omöjligt att söva våra ungar. Tomas är på personalmöte och jag är lämnad ensam här, i dammiga lägenheten, för att försöka ge barnen nattro. Snabbt, snabbt på med mjuka pyjamasar, borsta tänder, tvätta ansikten och skrubba händer. Bums i säng.

Vad ska vi läsa?

Bamse!

Och så låg vi i dubbelsängen och jag läste Bamse och ungarna klättrade och klängde på mig och på varandra. Juni ville dra i Theos hår, stjäla hans napp. Theo kittlade Juni på magen. Till slut låg de bara intill varandra och skrattade.

Nej nej nej, sa mamman, ni ska sova!

Men barnen ville inte - de ville stoja och röja och klänga.

Efter ungefär en timme av kämpande fick jag dem äntligen i säng. Är det så här det kommer att bli sedan? När Juni blir lite större. Ett evigt busande tillsammans? Då tänker jag med varm hand överlämna varenda nattning till Tomas, för jag har inget tålamod.

Jag har verkligen inget tålamod. Ett stort minus hos en mamma, men så är det.

I alla fall. Eftersom detta ju är en barnblogg (ja, så är det ju, jag skriver i princip bara om mina barn) så måste jag stolt meddela att i dag drog sig Juni upp från sittande till stående helt själv. 

Fanfar!

Ja, för även om jag saknar tålamod så lider jag inte brist på stolthet över mina barn och deras förehavanden.

Vår blyga viol

Uppförsbacke

I dag är det måndag. Som, trots att solen sken, varit en grå måndag. Det har varit en grå måndag för att jag verkligen inte känt mig på humör. Ingenting har varit kul, allt har varit jobbigt. Och min ruttna sinnesstämning har smittat av sig på Theo som varit lite extra gnällig, vilket gjort mig än mer butter. Und so weiter ... i all oändlighet.

Vi har i alla fall varit ute nästan hela dagen. För frisk luft har varit det enda som hjälpt mot mitt surmulna sinne. Det kändes nästan som vår! Är det för att kompensera den besvikelse jag kände i går morse, då jag vaknade och trodde att det var sommar? "Åh, vad skööönt med sommar" hann jag tänka innan jag bryskt togs ner på jorden av den grå februarihimlen.

Jag hatar januari, februari och mars. Att genomlida dessa månader är ett planlöst traskande i limbo. Otrevligt, mulet, monotont och färglöst.

Nyheter från Familjen AB:

- Juni äter på bra. Bröstmjölken börjar långsamt att sina.

- Vi håller på att lära Theo att somna själv. Det är en prövning av betydande mått. För alla. Men det går faktiskt bättre och bättre.

- Jag väntar på att min snorflod ska ebba ut så att jag kan börja löpträna igen.

- I morgon ska vi baka semlor.

Okejhejdå

Med racermotor i snigelfart

Denna dag är av sådant slag att jag bara försöker ta mig igenom den. Jag hade planerat att få massa smågrejer gjorda. Sådant som inte är akut, men ändock bra att få undan (telefonsamtal, lägga ut urvuxna barnkläder på Tradera, rensa i minst en pappershög, planera semestern med mera ...) men det enda jag hittills lyckats hinna med är att klippa sonens hår. Barnen är ledsna, gnälliga och trötta. Juni har bara sovit 2 x 10 minuter - två korta andningshål då jag lagat mat och klippt tidigare nämnt hår. Dagen har förflutit på ett sådant vis att jag suttit på golvet och lekt med ungarna, tills ngn tröttnat - och då har jag burit honom eller henne en stund. Traskat omkring, planlöst, i lägenheten och småpratat om ingenting. Har jag haft tur har barnet lugnat sig och efter en stund återigen accepterat lek. Har jag haft otur kommer snart barn nummer två och vill bli buret det med.

Vi steg inte upp förrän klockan nio. Jag vaknade av att Theo lade sig bredvid mig med en Bamsetidning och ville läsa. Det blev ingen kopp kaffe till frukosten. Det tog jag igen trefaldigt efter lunch. Och nu är jag jättepigg! När man är jättepigg är det jobbigt att tvingas röra sig i det långsamma tempo som mina barn för tillfället kräver.

Och här är nya frisyren

Han ser så gammal ut på bilden. När blev han så här stor? Ingen liten bebis längre. Här kan man kanske ana hur han kommer att se ut som tonåring. Det känns så otroligt lååångt borta. Att han ska börja skolan, välja yrke kanske gifta sig och sedan skaffa barn. Och då blir jag och Tomas farmor och farfar. H e r r e g u d! Jag som precis flyttade hemifrån! När jag tänker på att jag fyller trettio om två år och att jag har två barn att ta ansvar för får jag nästan panik. Jag känner mig fortfarande som femton år. Om jag skulle vakna i mitt gamla flickrum i morgon bitti, och allt det som hänt de senaste femton åren bara var en dröm - då skulle det nästan kännas normalt.

Fast riktigt ledsen, det skulle jag vara.

Tack Sara och Martin för de fina kusinerna!

Efter lunch skulle vi gå ut. Vi behövde aktivera oss, få frisk luft, rosor på kinden och solsken i blick. Vi hade inte riktigt bestämt vart vi skulle gå och i samma stund som vi låste ytterdörren, sa Theo: "Jaaa,  vi ska åka tåååg, Alfled, Melke, Hannes, Saja, Mattin". "Ja, det gör vi! Vad kul!" svarade jag och Tomas. Och mot tåget gick vi.

Först var det tänkt att vi bara skulle leka lite lekpark och sedan hämta den resväska (!) med leksaker vi inte fick med oss från mina föräldrar i julas och som hamnat hos min syster. Men efter lekparken bjöd Sara på kaffe till vuxna och frukt till barn. Och sedan blev klockan plötsligt halv fem - så då bjöd hon på middag. Och så blev klockan sex - och då serverade hon gröt med lingon.

Det var fantastiskt att se alla sprudlande lyckliga, underbara barn då de fick se varandra igen efter all sjukdom. Det delades ut pussar till både höger och vänster och bara lite bråk blev det.

Fyra av fem kusiner. Juni syns inte på bilden, men visst ligger hon där i vagnen.

Barn på tåg. Intresserade av det förbipasserande landskapet.

Hur många gånger kan jag få in ordet fräsch i detta inlägg?

Vila, välling och Vem i soffan. Jag och barnen hostar i kapp. Det är lite bättre nu. Tack och lov.

I går fick jag ett meddelande av en vän på Facebook. Hon har varit med i ngt som heter Fitnessfighten, det är ngn slags träningstävling. Hon har kommit till final och ville att jag skulle rösta på henne, så att hon vinner, vilket jag naturligtvis kan göra.

Hur som helst.

I sin blogg (som jag läser då och då) skriver hon om sin träning och sitt ätande, och så tar hon kort på sig själv på vilka hon ser sådär rödkindat pigg och frisk ut som bara en person med god hälsa kan göra.

Och så vill jag också se ut! Framförallt vill jag känna mig pigg och frisk (en önskan som ju förstärks ytterligare i denna sjukdomshärd). Och så här i kölvattnet av alla hjärtans dag; stackars Tomas! Som mammaledig orkar jag verkligen inte "klä upp mig" för en "vanlig" dag. Ärligt talat klär jag inte upp mig särskilt ofta ens om jag och barnen ska göra ngt (gå på eller få besök, gå på aktivitet eller caféfika) - på sin höjd borstar jag håret. Det händer till och med (ofta) att jag har matfläckar på mina trista paltor. Nu när Juni också börjat äta är det liksom ingen idé att byta varje gång ett barn råkar spilla ner en. Återigen - stackars Tomas, för så fort jag kommer hem så är det ur askan in i elden. Jag byter om till mjukiskläder. Slappa byxor och oformliga tröjor och en ful håruppsättning (gärna spretig tofs mitt uppe på huvudet eftersom min lugg är på utväxt och jag kan inte få med den i snodden annars) som kronan på verket. På något skruvat vis tycker jag att jag är mycket fräschare när jag har mjukiskläder eller pyjamas på mig. När man är nyduschad, renskrubbad och helst nytränad. Jag tycker inte att smink och hårspray är speciellt fräscht. Man kan sminka sig för att upplevas som snyggare, men att sminka sig för att verka fräschare är, för mig, en paradox.

Ja ja, bla bla, för att komma till sak - jag vill börja träna igen, jag vill börja noppa min ögonbryn och måla mina naglar, jag vill börja använda något annat än mjuka kläder. För Tomas. För det är ju främst för hans skull jag vill vara snygg. Inte min egen, jag är ju redan övertygad om att jag duger.

Snö i Malmö

Vi bröt vår isolering.

Ungarna verkade bättre (och jag tog två alvedon, massa barnnässpray och fick vila i tjugo minuter medan jag lyssnade på Karlavagnen. Har ni hört det ngn gång? Lite som Ring p1 fast "bonnigare" och med fruktansvärd musik mellan samtalen, ändock underhållande) så vi gick ut på vår innergård en liten stund.

Bygga och äta snögubbe.

Ja, Theo har blod vid ena näsborren - det är för att han ständigt pillar på snoret som samlas och sedan torkar fast där, och när man har pillat i en veckas tid blir det sår.

Gubben klar!

Kaffet gott!

"Jag har gjort mitt barn till mitt projekt! Hon är min lilla docka."

En misslyckad sjalettknytning. Men hur sjutton gör man när minimodellen skakar sitt huvud som en besatt?

Slurp

När man har ett barn som i en veckas tid enbart ätit småsmulor och inget mer, blir man otroligt glad när denna guldklimp påstår att han är "ättehungji", och serverar därför vadhelst han kan tänkas önska.

Han grundade med ett hårdkokt ägg

Fortsatte med en näve av Junis majskrokar

Och därpå en skål med sockersöt björnbär- och vaniljyoghurt

Fort gick det att sleva i sig

Och avslutade festen med en gräva i påsen efter ...

... en liten torr gammal dadel

Det måste vara dåligt för att sedan kunna bli bra

Ja, sjukdomen har oss verkligen i sitt fasta grepp.

Aktuell status familjen Andersson/Lazar:

Juni - snorig, gnällig, vill bara ammas (JAG vill ju sluta amma nu !!!), sover dåligt

Theo - snorig, hostig, dubbelsidig ögoninflammation, feberfri (äntligen!), prickig av utslag (varför? allergisk reaktion?), trött, ingen aptit

Ellen - feberfri (efter ett kort återfall i onsdags), snorig, ögoninflammation på ena ögat, hostig, tjock mycket ond hals, ont i höger bihåla, ont i höger öra, trött

Tomas - pigg och kry! Frisk som en nötkärna!

Den senaste veckan har jag spenderat ovanligt mycket tid i mörkt sovrum. Vilat bredvid ledsen, snorig och ibland febrig unge. Och när man ligger så har man tid att fundera. Utan distraktioner. Många är de idéer jag fått under dessa stunder. Vissa goda, andra mindre bra. Och nu å det senaste har jag tänkt på det vår statsminister sagt om vad vi ska ha för pensionsålder. Jag hörde honom prata i p1 häromdagen där han sa typ: "Ska vi behålla en god (?!) välfärd så måste vi få in fler skattemedel, alltså måste man vara beredd att arbeta lite längre för att på så sätt bidra till statskassan".

Ehh, ja ... eller så arbetar man kortare tid, betalar lite mer i skatt (och återinför förmögenhetsskatten!)

Moderaterna hjälper till att sakta avhumanisera vårt samhälle. Vi väger kiss i blöjor och vill kassera allemansrätten ("Ja, marken är ju MIN och tänk om de som går i MINA skogar tar med sig något hem! Då är det ju stöld!") Ingen kan väl ha missat vilken pensionsålder politiker (såsom Reinfeldt själv) har. Han föregår med utomordentligt gott exempel då han praktiserar sin mycket-vill-ha-mer-politik.

Ja ja, hursomhelst. I debatt i svt var en sparekonom med (Clas Hemberg). Cirka 24:20 in i debatten. säger han ungefär: "Det är en kvinnofråga, så till vida att kvinnor har mycket lägre löner, och lever mycket längre." Ett påstående som det sedan inte talas vidare om. Men han har ju rätt. Det är ju också en kvinnofråga. Speciellt eftersom det oftast är kvinnor som arbetar i yrken där förslitningsskador är vanligt förekommande. Därav en av tvång tidigarelagd pensionsålder.

Och.

En annan "kvinnofälla".

Jag förlorar ganska mycket (i form av tjänstepension) på att vara föräldraledig så länge som jag varit/är/kommer vara. Detta för att jag inte just nu bidrar i form av att yrkesarbeta utanför hemmet. Man sparar ju, som bekant, i hop till sin egen pension. Är signalen att det jobb som jag gör här hemma inte lika mycket värt? För jag vill påstå att jag jobbar. Jag betraktar det här som en form av jobb. Ett roligt jobb. Jag gör det gärna. Men jobb likväl och inte ledighet.

Eller ska jag betrakta det som studier? För jag lär mig ju också mycket av att vara hemma. Om allt möjligt - om det mänskliga psyket, den mänskliga kroppen (och alla dess sjukdomar), jag lär mig medla, planera, hantera (min egen) stress och att lösa problem. För att inte tala om att prioritera och projektleda.

Mitt bidrag till samhället?

Invånare.

Och här är en av dem.

En snorig en.

Bära barn

Tomas kom hem tidigt med eftermiddagsfika.

Theo ville inte smaka semla. Vill bara gungas mjukt i famnen.

Mina bästa följeslagare denna vecka

Tack GlaxoSmithKline!

Attack of the 50ft. snuva

Stackars, stackars, stackars Theo. Han har påbörjat tredje dygnet med feber (som i regel ligger mellan 39 och 40 grader). Näsan bara rinner. Han sover mycket dåligt, vaknar mitt i natten och skriker med mild panik "snojiiiig" och "pappej" och drar en liten bit av toarullen vi lagt vid hans fotända för att torka snoken. Han vill allra helst torka inuti näsan, för att få bort allt snor, men det går liksom inte. Han vägrar äta. Vill bara dricka juice. Med sugör. Och honungsvatten.

"Det låter som influensa", sa damen på sjukvårdsrådgivningen. Men jag hoppas att hon har fel. Att det bara är en kraftig förkylning. Jag, som blev sjuk ungefär samtidigt, känner mig i stort sett frisk i dag.

Annat var det i går. Tomas fick lämna skolan redan efter lunch, för jag klarade verkligen inte att ta hand om barnen. Juni vaknade supersnorig och ledsen (dock utan feber - puh!) och ville bara bli buren, Theo hade däremot feber och ville bara bli buren, jag (som också hade feber och i två dagar försökt hålla mig på benen med ett jämnt intag av koffein och paracetamol) kände hur jag fick hjärtklappning och yrsel, där jag gick och bar på två ledsna ungar samtidigt.

Det absolut värsta med att ha fler barn än ett är då båda är sjuka samtidigt som jag. Har man "bara" två kan man ju lösa det genom att bära båda (i alla fall en stund). Men om man har tre? Eller fyra? Fem? Hur sjutton ska man lösa det?

Hur som helst.

Tomas kom hem och jag fick sova!

Hur underbart är det inte att sova ibland!

Jag måste börja sova mer!

Sjuk mamma och nyvaken Juni

Att göra ...

Jag vaknade med tjock, svidande hals. Det känns som om någon lagt ett skrovligt ägg i luftstrupen. Urk! Men så fick jag lagom starkt kaffe på sängen och genast tedde sig helgdagen ljusare.

Jag och Tomas hade bestämt att vi skulle göra denna helg till en "fixarhelg".  Önsketänkande skulle det visa sig vara. Jag måste typ ha en faktisk att-göra-lista (som jag sedan bockar av) för att få ändan ur. Men tavlan till "lekrummet" fick vi i alla fall upp!

Och det var allt som fixade sig.
Hej hå
Hej då

Skör i humöret

Ny dag, ny lekkamrat till Theo, nytt bebissällskap till Juni, ny vän till mamman.

Denna gång tog vi inte tåget till ett främmande land, utan apostlahästar samt barnvagn två - tre kvarter bort. Iskall var luften, men solen sken. Vi stannade borta halva dagen. Och gick från bjuden pasta bolognese, till hemlagad pasta carbonara. Två förskönande omskrivningar för köttfärsås och ost- och skinksås.

En dag full av spagetti har det i vart fall varit.

Jag och Tomas slötittar på Jurassic Park, ettan, den som kom 1993. Barnen som somnade tidigt har nu börjat vakna i omgångar. För tio minuter sedan gick Tomas in för att söva om Juni. Jag har en stark känsla av att han också somnat, bredvid henne, och därför inte kommer komma tillbaka hit till mig något mer denna kväll. Jag är också trött. Jag trodde att det fortfarande var natt då Tomas väckte mig i morse för att säga hejdå innan han måst cykla till skolan. Det är så jobbigt när det händer. Då känns det ju verkligen som att man måste stiga upp mitt i natten och påbörja sin dag.

Jag hade svårt att somna i går kväll. Det händer ju knappt längre. Jag minns så väl vad min svåger Martin sa, då deras äldsta son var dryga året "Ja, sömnproblem har man ju i alla fall inte längre". Hur man vid läggdags törnar in som en klubbad säl. Inget ligga och vrida och vända sig här inte. Och jag håller med. Undantaget i går kväll. Det var som om alla helvetets demoner kom krypande ur skrymslen och vrår. Jag kunde bara tänka hemska tankar och måla upp fruktansvärda scenarion. Allra mest låg jag och var rädd för att våra barn skulle bli skadade eller, gud förbjude, helt plötsligt inte finnas längre. Det är det värsta som skulle kunna hända mig. Jag mår illa och hinner knappt ens tänka på det förrän hjärnan, nästan automatiskt, blockerar och leder tanken in på en ljusare bana. Och jag kunde inte sluta tänka på en fasansfull händelse som Tomas berättade för mig för en tid sedan, vilken naturligtvis innefattar ett spädbarn. Jag ryser och mår illa. Jag tänkte på det jag hörde på p1, hur de i ekot rapporterade om stridigheterna i Syrien, där inte ens barns liv sparas. Hur man trott att små barn legat och sovit i sina vagnar, i sina åkpåsar, men sedan upptäckt att de låg döda med halsarna avskurna. Denna rapport sänds ur min radio, in i mitt kök, där jag står och fixar mellis. Deras verklighet kontra min egen.

Jag har blivit så extremt känslig sedan vi fick barn. Hör jag något hemskt (behöver inte innefatta ungar) får jag ofta tårar i ögonen, eller en hård knut i magen. När jag var nyförlöst med Theo (och vääääldigt skör) kunde jag börja gråta ifall jag hörde/såg en ambulans, för då visste jag att där i bilen förmodligen ligger en person som är illa ute, och så tänkte jag på de personer runt omkring den sjuka/skadade och hur oroliga de måste vara.

Men!

För att vända på steken, så kom jag plötsligt på hur tacksam jag var/är över att det inte var/är någon i min närhet som låg/ligger där. Mina nära och kära finns ju här, och skrattar och gråter, somnar och vaknar, äter och bajsar, men framförallt lever och frodas!

Kall luft och varma medmänniskor

I dag, medan Tomas förkovrade sig, tog jag med mig mina ungar och for över sundet. Till Köpenhamn, till Vesterbro, till lunch hemma hos en vän och dennas son, vilken är jämngammal med min. Vi lekte i lekpark (barnen) och drack kaffe (de vuxna), sådär som man gör när småbarnsföräldrar träffas. Just koffeinintresset verkar ju vara enormt hos alla som har barn yngre än fem år. När frågan "vill du ha kaffe?" ställs, svarar genast den tillfrågade "jaaaaaa, gärna" och så tittar den bjudande och den som bjuds i samförstånd på varandra och ba' "jaaaaa, vi behöööööver verkligen kaffe vi, för att orka meeeeed".

Det var iskallt i den danska huvudstaden. Är vintern här nu eller? Du är djupt oönskad! Jag gillar inte januari, februari och mars. Grå, dystra och långsamma månader. Det slår mig varje år, i april ngn gång, då våren anländer lite mer på riktigt, hur lätt allt helt plötsligt känns. Och jag hade förhoppningar om att april skulle komma en smula tidigare i år. Men dessa verkar grusas ...

I alla fall. Om vintern och kylan kommer nu tänker jag köpa de här och den här (till lekparken och kaffet !!!)

Hur som helst.

För ett halvår sedan kändes tanken på att ta en tripp över bron själv med barnen absurd. Bara att, som enda vuxen, gå med dem till lekparken var nervöst nog. Nu har jag kommit på att allt är möjligt. Ibland lätt, ibland lite krångligare, ändock fullt görbart. För folk runtomkring hjälper till. De visar vägen, lyfter vagnen, gullar med barnen (ibland till och med bär dem, exempelvis som den stackars kvinna på café Vero fick göra då jag var ensam där med Juni och råkade tappa skötväskan i golvet så innehållet spred sig som en stor solfjäder runt mig). Jag upplever att folk kommer fram mycket oftare nu, sedan jag fick Juni, och frågar saker om barnen eller kommenterar dem. Den vanligaste kommentaren/frågan är (efter att de sagt att mina ungar är gulliga - naturligtvis!) 1 Är de tvillingar (?) 2 Ja, den lilla, hon ser lite asiatisk ut (!)

Varför är små människor sådana conversation starters?

Äsch, vem bryr sig.

Nu ska jag och Tomas äta karameller och kolla på alla Indiana Jonesfilmer på raken, som två tolvåringar.

Dr Jones viftar med hemligt dokument och tänker

ps Det är när båda är nedbäddade i vagnen (vilket de ju oftast varit de senaste månaderna) som folk tenderar fråga ifall de är tvillingar. Till folks försvar alltså. ds

Den första februari

I dag fick jag sovmorgon.

Ända till halv tio!

Det var en underbar sovmorgon. Lakanen kändes ovanligt mjuka och Junis (som slumrade tätt intill) fjuniga bebisfrisyr var extra fjunig. Förmiddagssolen strålade någonstans där bakom rullgardinen och  tillsammans med puffar av nybryggt kaffe stack dessa hål på mina rosaskimrande drömmar.
Tack, Tomas Lazar, för att du steg upp i ottan och tog hand om morgonpigga Theo!

Juni sov ovanligt gott natten till i dag. Kanske för att hon åt en och en halv portion gröt innan läggdags. Detsamma gäller Theo. Ju mer mat jag trycker i honom under dagen, och speciellt på kvällen, desto lugnare och djupare nattsömn verkar han få. Jag proppar i honom föda och han ler lyckligt. Är detta kuren mot alla dessa månader av störd nattsömn och dåligt humör (hos alla)? Har han fått för lite mat? För lite proteiner? I går gjorde jag quinoafrutti med kiwi och banan (precis som risifrutti fast med vit quinoa och vispad grädde istället för vitt ris och ... ja, vad är det i en risifrutti egentligen?) till mellis. Allt för att hitta alternativ till mellissmörgås eller en ynka mellisbanan, som inte verkar räcka energimässigt till Theo.

Dagen har varit fin.

Tomas har varit ledig från skolan.

Vi har varit på loppis. Och där hittade jag en tejpad utgåva av Lars H Gustafssons Lotsa Barn för en ynka tjuga.

Och jag älskar ju Lars H!

Så, det var ju kul!

Något annat kul hände precis innan kvällsmaten. Jag står i köket och utropar "Nej!" Med Juni på armen inser jag att jag måste diska hennes lilla gulliga grötskål (ja, för hon kan ju inte äta ur ngt annat) för att kunna servera hennes kvällsmål. Theo rusar in i köket, och frågar "Hände? Bajsa du på dej?"

What !!!