Skör i humöret

Ny dag, ny lekkamrat till Theo, nytt bebissällskap till Juni, ny vän till mamman.

Denna gång tog vi inte tåget till ett främmande land, utan apostlahästar samt barnvagn två - tre kvarter bort. Iskall var luften, men solen sken. Vi stannade borta halva dagen. Och gick från bjuden pasta bolognese, till hemlagad pasta carbonara. Två förskönande omskrivningar för köttfärsås och ost- och skinksås.

En dag full av spagetti har det i vart fall varit.

Jag och Tomas slötittar på Jurassic Park, ettan, den som kom 1993. Barnen som somnade tidigt har nu börjat vakna i omgångar. För tio minuter sedan gick Tomas in för att söva om Juni. Jag har en stark känsla av att han också somnat, bredvid henne, och därför inte kommer komma tillbaka hit till mig något mer denna kväll. Jag är också trött. Jag trodde att det fortfarande var natt då Tomas väckte mig i morse för att säga hejdå innan han måst cykla till skolan. Det är så jobbigt när det händer. Då känns det ju verkligen som att man måste stiga upp mitt i natten och påbörja sin dag.

Jag hade svårt att somna i går kväll. Det händer ju knappt längre. Jag minns så väl vad min svåger Martin sa, då deras äldsta son var dryga året "Ja, sömnproblem har man ju i alla fall inte längre". Hur man vid läggdags törnar in som en klubbad säl. Inget ligga och vrida och vända sig här inte. Och jag håller med. Undantaget i går kväll. Det var som om alla helvetets demoner kom krypande ur skrymslen och vrår. Jag kunde bara tänka hemska tankar och måla upp fruktansvärda scenarion. Allra mest låg jag och var rädd för att våra barn skulle bli skadade eller, gud förbjude, helt plötsligt inte finnas längre. Det är det värsta som skulle kunna hända mig. Jag mår illa och hinner knappt ens tänka på det förrän hjärnan, nästan automatiskt, blockerar och leder tanken in på en ljusare bana. Och jag kunde inte sluta tänka på en fasansfull händelse som Tomas berättade för mig för en tid sedan, vilken naturligtvis innefattar ett spädbarn. Jag ryser och mår illa. Jag tänkte på det jag hörde på p1, hur de i ekot rapporterade om stridigheterna i Syrien, där inte ens barns liv sparas. Hur man trott att små barn legat och sovit i sina vagnar, i sina åkpåsar, men sedan upptäckt att de låg döda med halsarna avskurna. Denna rapport sänds ur min radio, in i mitt kök, där jag står och fixar mellis. Deras verklighet kontra min egen.

Jag har blivit så extremt känslig sedan vi fick barn. Hör jag något hemskt (behöver inte innefatta ungar) får jag ofta tårar i ögonen, eller en hård knut i magen. När jag var nyförlöst med Theo (och vääääldigt skör) kunde jag börja gråta ifall jag hörde/såg en ambulans, för då visste jag att där i bilen förmodligen ligger en person som är illa ute, och så tänkte jag på de personer runt omkring den sjuka/skadade och hur oroliga de måste vara.

Men!

För att vända på steken, så kom jag plötsligt på hur tacksam jag var/är över att det inte var/är någon i min närhet som låg/ligger där. Mina nära och kära finns ju här, och skrattar och gråter, somnar och vaknar, äter och bajsar, men framförallt lever och frodas!