Älskade Barn

Jag är gravid, jag känner mig supergravid. Tidigare i dag gjorde foglossningen sig påmind då jag framåtböjd bar min son, hållande i hans armhålor (ingen blöja, snoppen i vädret) medan han kissade droppvis hela vägen från köket till badrummet. Då vi äntligen nått pottan var hans kissnödighet över och min svank paj. Jag vet att man ej är sjuk då man är gravid, inte heller handikappad. Men jag känner mig sjuk och handikappad. Stundtals.

För länge sedan bestämde jag mig för, att likt Lena Adelsohn-Liljeroth, läsa minst en bok i veckan. Jag fattar inte hur hon hinner? Utöver all jobbläsning? Hur som helst. Vecka 08 startar jag med boken Älskade barn av Marianne Fredriksson. Jag köpte den för fyrtio spänn i en secondhand-handel för böcker, skivor och sådant, och valde den enbart för titel och omslag. (Ja, jag är förutsägbar. Jag är intresserad av allt som har med barn att göra.) Med högtravande, overklig dialog huvudkvinnorna emellan närmar de sig långsamt varandra. Mest gillade jag den för att karaktärerna mot slutet kommer att umgås i en väldigt icke-homogen grupp. Tanter, unga kvinnor, barn, konstnärer, jurister - allt om vartannat, samlas i en prunkande högsommarträdgård. Jag kände en lätt avund mot detta eftersom jag själv rör mig i en ytterst heterogen skara bestående av par i min egen ålder med barn, eller par i min egen ålder som snart ska ha barn eller kan tänka sig att snart ha barn. Detta är nog inte så bra för vidgandet av ens vyer.

Torsdagen den tjugofjärde februari

I dag är jag fri från arbetet, och redan i går kväll bestämde jag och Tomas att familjen skulle äta frukost på ett passande café. Det var svinkallt ute, men vi gick ändå till Systrar & Bröder för att (som betalande gäster) nalla från deras frukostbuffé. Vad jag inte visste var att det inte bara serverades "frukost" (i form av "frukost" så som vi känner den, med fil, müsli, ägg, kaviar, scones och ostar) utan där bjöds även på "frukost lämplig för tjockisar"! Där fanns kanelbullar, kakor, muffins, sockerbullar, chokladmoussetårta (!) med mera ... Och man fick ju äta så mycket man ville! Jag ville få valuta för de sjuttiofem kronor jag betalat så jag tog "påtår", "tretår" och till och med "fyrtår" innan huden på magen började spänna outhärdligt. Men fantastiskt var det!

I övrigt har jag:

- somnat på soffan

- vaknat då Theo slängde ett hårt plasttåg på mitt stänga öga

- gråtit för att Theo slängde ett plasttåg på mitt stängda öga

- skrattat för att jag gråtit för att Theo slängde ett plasttåg på mitt stängda öga

- och lagat morotssoppa

Jag är nu i vecka 21 + 4. Magen är stor och babyn sparkar mycket varje dag. Det är enklare att knyta an till barnet i magen denna gång. Kanske för att jag, vis av erfarenhet, lättare kan förstå att någon lever där inne och faktiskt en dag ska pressas ut. Och hur kommer det då att bli?

Theo kommer ju vara äldre då än nu och han har redan börjat lägga ihop två och två då det kommer till min och Tomas "uppfostring". Han vet att då vi säger nej betyder det oftast att han inte får göra något på grund av att det är farligt. Att han kan bränna sig och få ont om han exempelvis skjuter stolen till spisen, klättrar upp, knäpper på plattorna och lägger sina händer där. Det är bra. Vi försöker sätta gränser samtidigt som vi absolut inte vill kuva honom. Det är svårt. Ibland undrar man vad omgivningen tycker om sättet på vilket man hanterar sitt barn. Som i dag, då vi åt frukost, lät vi Theo som redan ätit spatsera omkring med ost, och/eller brödbit i hand. Han behövde inte sitta stilla och äta vid bordet, och jag funderade på vad övriga gäster ansåg om detta. Theo är social. Han gillar att gå fram till folk och säga hej eller vinka. Detta gjorde han också. Så fort han gick "för nära" eller närmade sig ingången till caféets kök sa jag eller Tomas åt honom att där fick han inte vara och så gick han självmant därifrån. Han var på strålande humör och log mot alla. Personligen tycker jag att detta var helt ok. Jag och Tomas kunde äta, i relativ lugn och ro, och Theo var nöjd. Dock kände jag någonstans att man kanske inte ska låta sitt barn gå runt och äta. Varför gjorde jag det? För att jag själv, som liten, var tvungen att sitta vid bordet då jag åt? Som vuxen kan jag lätt äta på språng: take-awaylatte, frukostmackan på väg till jobbet med mera ... Varför är det inte ok för ett barn?

Jag längtar till sommaren

Från i somras då familjen promenerade i ett grönområde. Ja, jag vet att jag är så vit att min hud reflekterar solens strålar.

Är det ngn som hört talas om downshifting? Slow living? Slappa, slöa, dega, lata sig, softa, chilla, ta det lugnt en stund? Hur gött verkar det inte? Att mitt på dagen ta en siesta, läsa bok i hängmatta, tugga på ett grässtrå - ja, ni fattar? Som i Cacka Israelssons sång Gone Fishing (Jag Metar): "Gone Fishing. Struntar blankt i jobbet mitt ... Om folk bara hade mod på var dörrpost då det stod: Gone Fishing, jag metar! Men nej, dom bara stretar". Föräldraledighet är en form av downshifting. Ja, jag vet att det är mycket jobb med ett barn (och när jag i går, på besök inuti en galleriatoalett, med svettpärlor i pannan försökte byta kissig blöja på ej medgörligt barn blev jag nästan gråtfärdig vid tanken på att jag snart ska lära mig att hantera TVÅ stycken!) men man är ändå på ett vis herre över sin tid. Jag kan ta det lugnt. Medan Theo leker med sitt duplo kan jag ligga på golvet bredvid och blunda (i alla fall en stund). Framförallt behöver jag inte ha tusen saker i huvudet samtidigt. Jag måste inte bry mig om saker som egentligen inte intresserar mig.

Dock känns det lite för präktigt att delta i en rörelse som Downshifting, men man kanske kan plocka russin ur kaka?!

Jag älskar mina barn!

Medan jag skriver detta ligger den ena med håret på ända och snusar i sängen och den andra (260-grammaren) verkar inte kunna sluta hicka.

Jag satt precis i min ensamhet och kollade på tv (första tv-kvällen denna vecka! Men det kan också bero på att Tomas inte är hemma. Det blir så tyst utan tv då.) Ett program om judiska barn under förintelsen. Barn, numera vuxna, berättade hur de hade räddats från koncentrationsläger. En pojke berättar om hur han och hans yngre bror skiljs från sin mor som ska sättas på ett tåg till Auschwitz. Lillebrodern kryper omkring på golvet och skriker hysteriskt för att han inte får följa med. Han vill ju bara vara nära sin mamma.

En flicka berättar om sista gången hon är med sina föräldrar. De har "fångats" och ska skickas till arbetsläger. Mamman ser en möjlighet för sin dotter att fly. Dottern vill inte alls fly, hon vill också vara nära sin mamma. Då får hon en hård örfil. Det är det sista hennes mamma ger henne. En smäll i ansiktet, så att hon ska springa därifrån. Det räddade hennes liv.

Jag satt i tryggheten i vår soffa och kunde bara känna en bråkdel av den fruktansvärda vånda dessa föräldrar måste ha känt. Jag skulle offra mitt liv flera gånger om bara mina barn får leva. Jag vill vara världens bästa mamma, ge dem vad de behöver och älska dem allt vad jag har.

Köpa slänga köpa slänga köpa ...

Det här med att konsumera mer medvetet är ganska svårt. Jag har av en slump ramlat in på köpstoppsbloggar och minimalistbloggar (minimalisterna säger sig ha valt "frivillig enkelhet", pretentiöst?!) och även fast jag inte håller med om allt finns där poänger! Om man (läs: jag) ställer sig frågan: "Vad behöver jag?" på riktigt, alltså verkligen på riktigt, kommer man (läs: jag) på att det egentligen inte handlar så mycket om materiella ting. I går då jag gått och lagt mig, lagom sömnig, lagom mätt, nedbäddad i rena lakan, med min son och kille bredvid mig, märkte jag att detta är en av de saker jag behöver. Jag behöver få vara nära dem båda. Det spelar ingen roll att jag ligger nära dem på lakan av egyptisk bomull, i en dyr lägenhet, i ett varmare land på långsemester, bara att jag de facto är nära dem är grejen. Och det kan jag vara var som helst och hur som helst.

Bara något så banalt som mitt frekventa illamående har fått mig att börja tänka annorlunda. Då jag är i en spyperiod kan jag sitta och trycka pannan mot våra svala fönster (det hjälper faktiskt, trots att det ser sinnessjukt ut) och känna en enorm avund gentemot alla som promenerar förbi där utanför och till synes mår bra. Åh, om man ändå hade hälsan, gnäller jag inombords, och inser att jag behöver må bra, fysiskt och psykiskt.

Det finns de minimalister som har satt ett stopp för hur mycket de får äga, de kanske sätter gränsen vid hundra ting. Hundra saker låter som ganska många grejer tänkte jag först, men sedan började jag räkna. Bara runt omkring mig, där jag sitter nu, finns runt femtio prylar. Totalt har enbart jag tillfört flera flera tusen saker till detta hem. Och bara summan av Theos leksaker är minst hundra. Så mycket onödigt vi egentligen har, eller? Hur många cd:s, till exempel, har jag och Tomas sparat? Hur ofta lyssnar vi på dem? Kan vi leva utan dem? Och är det i så fall ett roligt liv?

I denna fråga lider jag av en lätt personlighetsklyvning. Samtidigt som jag har en medfödd aversion mot prylar (jag gillar att slänga/skänka/sälja) så känner jag mig oerhört (onormalt?) tillfredsställd då jag konsumerar. Hur ska jag ändra på det?

Hur som helst.

Apropå att konsumera! Jag och Tomas har äntligen fått arslet ur vagnen och är anmälda till en utbildning i HLR och olycksfall för barn. Tusen kronor kostar det, för fyra timmar. Men detta är något som kommer vara värt varenda krona. Även om man som förälder i största möjliga mån försöker skydda sina barn kan det vara tryggt att veta hur man ska handla i fall olyckan ändå är framme.

Varför är inte detta obligatorisk utbildning på föräldrakurs eller bvc?

Söndag med min familj

Söndag i Pildammarna.

Som den mönsterfamilj vi är rastade vi barnet i närmsta park. Lät honom gunga och springa sig trött.

Sedan fika på Margaretapaviljongen. Ett ställe med enorm outnyttjad potential, beskt kaffe, fabriksbakade kanelbullar och Delicatobollar.

En riktigt bra dag. Alla tre (fyra!) var (är!) på strålande humör.

Jag älskar min familj.

Det är sent. Fast jag är pigg ändå. Jag har sovit nästan hela eftermiddagen. Min morgon samt förmiddag spenderade jag ömsom vid kassan ömsom hängandes över jobb-toaletten. Illamåendet, med eventuella tillhörande kräkningar, som brukar komma smygande vid fyra-tiden på morgonen gav inte med sig. Jag fick avbryta min arbetsdag och gå hem. Då ingen annan arbetskamrat fanns till buds fick min kära sambo täcka upp för mig.

Jag gick hem och spydde och sov och spydde och sov.

Theo ville inte sova.

Jag orkade inte stiga upp.

Theo hittade en penna.

Då jag vaknade var lakanet bredvid mig täckt av bläckstreck, på Theos mjuka ben och på min egen kind tronade (och tronar fortfarande på Theos ben) snirkliga konstverk utförda av en ettårshand. Så gjorde jag något jag svurit att aldrig göra. Jag släpade mig till soffan, knäppte på barnkanalen och fortsatte sova. Theo stod en centimeter från tv:n och dansade, pekade och tittade. Jag hatar vår tv. Jag vill inte att den ska vara en barnvakt. Ytterligare ett argument för att den ska ut.

D. W. W.

Om vikten av närhet mor och barn emellan handlar Vetenskapens Världs första avsnitt om. Samtidigt läser jag Donald Woods Winnicotts bok Babies and Their Mothers, som lite behandlar samma sak.

Anknytning.

Något av största vikt.

Donald menar att en mor besitter en intuitiv förmåga att veta vad hennes barn behöver. Krångla inte till det, säger han, lita till din förmåga.

Gött.

Mjukt ska mjukt ha

Ett barn och tusen mjuka djur. Bilden visar enbart en bråkdel av de figurer han lyckats samla på sig under drygt ett år. När jag var liten hade jag ett antal favoritgosedjur (som vi sa i Kil, där jag kommer från), och för att dessa inte skulle känna avund gentemot varandra förde jag lista över vem som fick sova närmast mitt huvud om natten. Jag ansåg att detta var den bästa platsen. Vad säger detta om mig? Alla mina djur hade namn. Jag hade bland annat en grön apa i polyester som hette Aids-apan. Jag var nog inte över fem år, men jag visste att aids var en slags sjukdom och jag trodde att det var från gröna apor, som min, den kom. Vad säger detta om mig?

Theos små djur heter ingenting mer än mu och grisen och annat tråkigt. Det är för att jag och hans far inte kan komma på några roliga namn. Theo och Harry är dock roliga namn som känns lyckade. Theo är en variant av Theobald, Theophil och Theodor. Enligt SCBs lista Nyfödda efter tilltalsnamn namngivningsåret 2010, ligger namnet Theo på plats nummer åtta. Namnet är av grekiskt ursprung och betyder Gud. Och Harry kan i sin tur betyda härskare. Så det är ganska ädla namn du fått du, älskade Theo Harry.

Ännu fler namn diskuterade jag och Tomas på väg hem från ultraljudet i går kväll. Att namnge sitt barn är (för mig) en svår process. Det är så mycket som måste klaffa. Först och främst måste ju namn passa person. Och så ska man helst inte ha ngn jobbig typ i sin närhet som är bärare av tilltänkt namn. Namnet måste också matcha de andra familjemedlemmarnas namn, och efternamnet - icke att förglömma. Jag har börjat gilla namnet Assar, men Assar Lazar kan man ju inte heta. Kanske kan man köra en favorit i repris - Aids-apan! Aids-apan Lazar.

Undrar vad Skatteverket säger om det?

GBS (när ska praxis ändras?)

Jag dricker och kissar, dricker och kissar. Lite kaffe och massa apelsinjuice (två liter hittills i dag. Det måste vara Brämhults. Lagom matigt, lagom surt, inget sött). Graviditetsillamåendet tvingar mig att avstå fast föda för tillfället. Då jag satt mitt emot min barnmorska i morse frågade jag henne om det är normalt att illamåendet kan komma och gå så här? Och variera i styrka? Ja, sa hon, tyvärr, sa hon.

Jag frågade även om screening av grupp B-streptokocker. Jag var dåligt förberedd, hade inga direkta fakta.

För de som ej vet vad jag pratar om följer här lite info:

Grupp B-streptokocker är bakterier som finns naturligt i din tarm och ungefär var tredje gravid kvinna är periodvis bärare av dessa, antingen genitalt eller analt. GBS (som det förkortas) ger i regel inga symptom hos kvinnan, men för nyfödda är det i Sverige den vanligaste orsaken till bakteriell infektion. Barnet smittas via andningsvägarna oftast i anslutning till förlossning (cirka 70 % av de barn som föds av en mamma med GBS smittas). Skulle barnet insjukna sker detta i regel inom den första levnadsveckan (men det finns undantag).

För barn som inte är för tidigt födda är dödligheten mellan 10 - 20 %, och risken är ganska stor (enligt smittskyddsinstitutet) att barn som överlever får bestående neurologiskt handikapp. Läser man ur Socialstyrelsens text Prevention av tidiga infektioner med grupp B-Streptokocker (GBS) hos nyfödda finns mer positiva siffror. Där står att 120 nyfödda drabbas av en tidigt debuterande infektion till följd av bakterierna och att dödligheten är 5 %. Jag vet dock inte vad begreppet "tidigt debuterande" mer specifikt betyder. Inom en vecka?

För barn som föds före vecka 37 ser prognosen än sämre ut.

Läser man smittskyddsinstitutets råd för förebyggande åtgärder menar de att det är viktigt att GBS-infektion hos mamman upptäcks så snart som möjligt, eftersom riskerna minskar ju tidigare hon behandlas (med antibiotika - som har nära 100 %-ig positiv effekt). Alltså undrar jag; varför inte en obligatorisk GBS-screening på mvc? Varför två ultraljud? Varför obligatoriskt sockerbelastningstest? Men ingen GBS-screening? Jag saxar direkt ur Prevention av tidiga infektioner med grupp B-Streptokocker (GBS) hos nyfödda " I USA är den officiella policyn från 2002 att screena för GBS under slutet av graviditeten och behandla alla kvinnor med positiv odling med antibiotika under förlossningen. Flera länder i Europa har infört samma förebyggande strategi." och "Den screening-baserade profylaxstrategin, med behandling av alla GBS-infekterade kvinnor, anses kunna förhindra fler fall av infektion än den riskbaserade." Dock, tillägger de finns det också andra riskfaktorer med att behandla med antibiotika, såsom att detta ökar resistensen mot läkemedlet i samhället.

Hur som helst, jag frågade om GBS-screening och fick till svar att detta inte är ngt man vanligtvis gör. Argumentet är det om motståndskraft mot penicillin. Jag, som är barnslig, vill då fråga varför man så lättvindigt skriver ut antibiotika till de som exempelvis fått klamydia efter oskyddat frivilligt sex. I min hjärna är det ofattbart varför de slarvarna ska få bot före mitt lilla barn. Istället frågar jag min barnmorska vad hon, personligen, tycker. Jag får en känsla av att hon ljuger då hon säger att hon är överens med gällande bestämmelser. Sedan frågade jag inget mer, utan bestämde mig för att gå hem och läsa på. Så här sitter jag, plöjer fruktansvärda öden varvat med torra fakta. Och jag tror faktiskt inte att jag tänker vika mig i denna fråga.