Smell you later

Gick ut med Lina och spenderade den dricks jag intjänade i går natt medan jag drack en stor papperskopp kaffe och nu är jag jättepigg.
Lina och jag pratade om kroppslukt i cirka en halvtimme. Jag orkade inte duscha efter jobbet i går, utan gick bara och la mig bredvid Tomas som påpekade att jag luktade svett. Sedan sa han att det var bra för att jag då kändes mänsklig. Att jag inte luktade ngt annars. Precis som han i Parfymen. Jag och Tomas har varit tillsammans i drygt ett och ett halvt år, och bott ihop i princip hela den tiden. Varför har jag inte luktat ngnting? Jag har alltså ingen doft? Jag frågade Lina om hon tänkt på det och hon sa ja. Enligt henne doftar jag inte parfym, tvättmedel, schampo eller ngt artificellt. Jag luktar bara ingenting - luft. Lider mina vänner av anosmi? Eller utsöndrar jag en mycket komplex doft som bara de djur vars luktcentra upptar ett större parti än en ynka tjugondel av hjärnan kan känna? Det känns trist att gå luktlös, som att inte ha ngn personlighet.
Tummen är ombandagerad och min lugg har växt. Jag ska snart gå och jobba. Och det är allt som hänt.
Elvis Costello – Watching the Detectives

Måndag den trettionde juli 2007

Vi åt frukost på Simrishamnsgatans innergård i ösregn. Lina kollade sin facebook hemma hos oss, och Daisy var med. Jag ville gosa med henne som man gör med en katt, det ville inte hon. Hon ville mest vara med Lina. Sedan gick vi på stan och vid sju började jag jobba.

Vunnet och försvunnet

Jag sydde en kjol i går, och skar sedan bort toppen av min tumme. Det är inte skit under nageln utan bara levrat blod jag inte petat bort p g a smärta.

Frukost för en

Det är verkligen sommar här i Malmö. Jättevarmt och supersoligt. Jag ska äta frukost för en på innergården och jag kommer att bli brun. Det är fint.

I mean how do you know what you’re going to do till you do it? The answer is you don’t.

Vad har hänt med de personer som man träffade förut, som man bara träffade liksom. Som kunde komma släntrande nerför gatan, fråga vad klockan är och sedan följa med en bit på vägen. Prata om lite allt möjligt, träffas igen och lära känna. Ibland träffar man ngn man gillar direkt, och man känner att de gillar en tillbaka. Det är lite ovanligt. De som är vänliga. Jag fick sova hemma hos en person jag inte känner en gång, när jag var jättefull och mådde jättedåligt. Och denna personen höll min hand när jag sov och upp mitt hår när jag kräktes. Det var snällt. Eller som när jag nästan precis flyttat hemifrån och jag lockades hem till ngn för att personen tvunget skulle läsa mig dikter. Och så blev det så. Vin korkades upp och med ryggarna mot ett varmt badrumselement (detta var i oktober) fick jag lyssna på rosor som var röda och violer som var blå. Och jag fnissade så mkt att jag var tvungen att bita mig i fingret. Men det var snällt. Jag fick en egen dikt postad till mig en månad senare. Eller när jag träffade ngn som ville kramas en maratonkram som var så lång att jag började undra vart jag tog slut och den andra tog vid, hela kroppen somnade. Jag gillar ju fysisk kontakt - så det var snällt. Nu är nästan alla nya jag träffar trista. Ingen ny vän liksom. Inget roligt överhuvudtaget. Och så blev jag så förvånad alldeles nyss. Även om han inte kände mig reste han sig genast, trollade fram en sittplats, en liten pall mitt i allt trångt, och senare en stol när de fanns lediga. Jag gillade honom direkt. Sedan gick jag hem. Och nu ska jag sova. Jag är lite berusad och ganska trött. Och i morgon ska jag jobba igen. Jobbet är samma samma samma. Kockar rör i sina grytor, öl dricks, mina fingertoppar uppsnittade av glassplitter, kaffe bryggs, pengar rullar in, fimpar sopas undan. Allt är verkligen samma samma samma. Med allt. Man borde inte få vara uttråkad när man är så ung som jag.

Tillbaka i Malmö

Jag har varit i Stockholm och hälsat på. Nu är jag tillbaka i Malmö och sover framför tv:n: Jag ska jobba i kväll och det har jag ingen lust med alls. Jag vill nog aldrig mer jobba faktiskt.
Solen har brutit fram efter regn och det gör mig dock på lite bättre humör.
I går på tunnelbanan, medan vi var på väg till Anns lantställe, steg en man på. Han satte sig nästan intill en enorm kvinna med två barn som skrek och sprang omkring i vagnen. Hon berättade för snorungarna att i morgon skulle Morris komma hem. Mannen som nyss klivit på spratt till och sa med klar tydlig stockholmsröst att hans son hade en kompis som hette Morris, ovanligt va? Jättekvinnan ignorerade honom, stirrade ut genom fönstret. Mannen blev sur och kallade henne jävla kärring och annat, men skit samma - det spelar ingen roll. Poängen är att jag var mycket noggrann med att påpeka att kvinnan fått vad hon förtjänat i form av offentlig förnedring. Man svarar på tilltal, det är tecken på respekt, om personen som tilltalar en inte är ovänlig. Man behöver inte vara överdrivet pratsam - men man svarar i alla fall. På tunnelbanan på väg hem sätter sig en ngt överförfriskad herre bredvid mig, jag vill helst läsa, han pratar om hur han både proffsboxat, spelat fotboll på allsvensk nivå och bordtennis. Jag ler hela tiden. Han spottar lite på mig medan han pratar.
Och tidigare i dag, när jag övertrött satt på sjuan till södervärn, på väg att börja gråta, sätter sig en sextioåring framför mig. Hennes hår är vitt och slickat bakåt, ihopdraget till en knut. Hon vänder sig åt mig, frågar: "Varför i hela världen är jag tillsammans med ngn som får mig att må så här? Det är vedervärdigt! Äckligt! Så här ska det väl inte behöva vara? Jag lämnar honom nu. Han är säkert på andra sidan." Och jag var verkligen så fruktansvärt trött, men mindes vad jag gjort poäng av, och log och svarade på tilltal. Alla stirrade på oss.
Jag läste ut Tärningsspelaren. Fick inte lust att slå tärning en endaste gång. Han är inte så bra han, Luke.
Dagens låt (fredagen den trettonde) CocoRosie - Good Friday

Det är tråkigt att vara ensam. De enda ljud som hörs är hosta från tanten under, pianospel från ngn ovan och skramlande disk från de som bor intill. Jag blir nojjig över att tappa nycklarna. För vem ska då släppa in mig när jag kommer hem halv fem på morgonen? Är jag ute sticker jag ständigt ner handen i väskan eller fickan för att känna efter att de ligger där de ligger.

Goldstrike!

Mmmm, den smakar kanel och är fylld av guld!
Nu ska jag jobba, deerhoof spelar.

I dag är det måndag igen

Jag sitter i de randiga långkalsongerna jag brukar sova i, i fåtöljen vi fått av Tomas kompis tjej och kollar på dansk tv-kanal. Jag har ätit frukost och ringt ngr samtal till bostadsbolag, men eftersom min röst är förkylningsgrötig så la jag av. Lyssnar på musik jag inte lyssnat på på evigheter.
Jag och Lina var hemma hos Hillevi i lördags. Drack vodka peach och jag kände ingen smak alls. Sedan gick vi till Debaser och musiken var skitdålig och jag dansade rumpdansen, vilken genererade stort utrymme åt mig och Lina på dansgolvet. Min självdistans är enorm, men tyvärr osynlig för vissa. Roligast var nog vägen hem. En tiominuterspromenad som tog oss flera timmar. Jag och Lina var briljanta (briljanta var ordet vi använde i går i alla fall) och alla älskade oss.

Lokalpatriot


Det märks att jag druckit ngt för jag pratar och beter mig som en femåring.
Lina sov över, och vi gick ut och åt. Jag åt hela min plus halva hennes portion. Jag är en mycket hungrig person. Vi köpte saker. Jag köpte billiga stövlar som jag kommer kunna ha först i höst. Framförhållning är bra. Sedan gick jag till jobbet. Det var tråkigt.