Åh, Lena Anderson - jag hade glömt att du fanns!

Jag älskade Maja och Stina när jag var liten.

Hejdå älskade nappar!

Tillbaka i Malmö.

För snart två veckor sedan fyllde Juni ett. Tänk vad tiden går fort bla bla ... och allt det där ...

Vi firade i "trädgården" med ett riktigt barnkalas - alla sex kusiner för första gången på samma plats.

Sara bakade den barnvänliga tårtan.

Födelsedagsbarnet i strumplästen.

Här har två ettåringar suttit och ätit tårta.

Ljuvliga lilla kusin Hillevi.

Apropå kroppen och att njuta av den

Vid havet och med oceaner av tid, Susie Orbach:

"... As I conclude this book, I do so with a plea for us to rethink the body in such a way that we can both take it for granted and enjoy it. Our struggle is to recorporealise our bodies so that they become a place we live from rather than an aspiration always needing to be achieved. We urgently need to curtail the commercial exploitation of the body and the diminution of body variety, so that we and our children can enjoy our bodies, our appetites, our physicality and our sexuality. Our bodies should not be turned into the sites of labour and commercially driven production. We need to be able to experience our diverse bodies, in the varied ways we decorate and move them, as a source of taken-for-granted pleasure and celebration. We need bodies sufficiently stable to allow us moments of bliss and adventure when, sure that they exist, we can take leave of them."

Vi bor vid havet.
I en liten brun stuga med barnens farmor och farfar.
Det är regn och sol och blåst.
Och vin och jordgubbar och hemlagad pizza.

Lycka är att ha en kusin att vila bredvid

Helgen vecka 27

I fredags avslutade vi vår semesterresa, dock återstod två dagar kvar av Tomas semester från jobbet. Jag har hört att vädret tidigare varit trist, men över denna helg har solen spridit sin glans.

Vi började med tidig lunch på Slottsträdgårdens café som är ett av Malmös bästa barncaféer (med försäljning av spagetti med köttfärsås i barnportion samt barnmatsburk för pyttisar!). Dock verkar våra barns smaklökar förändrats (förfinats?!) efter resan då Theo hellre ville ha min kallrökta lax och Juni åt upp större delen av min bit brie.

Sedan lekparkslek naturligtvis. Ett myller av barn och isglass.

Sedan teaterföreställning till Theos stora lycka. "Det är teaaater" upprepade han otaliga gånger och hade mycket svårt att sitta still.

På kvällen tog jag tåget till Lund. Jag, min syster och vår barndomskompis skulle äta pasta, dricka öl och prata. Vi pratade nästan uteslutande om barn, då vi sammanlagt satt sju ungar till världen.

Jag sov tills halv elva i "morse" (det händer ju typ a l d r i g) och mådde skit då jag steg upp. Men det gick över. Snabbt. Konstigt? Jag vill minnas att sist jag brukade vara bakfull (något som jag inte upplevt, ej heller saknat, de senaste tre - fyra åren) mådde jag skit hela dagen.

Hur som helst.

Det var sol, så vi gick till stranden!

Men det var blåsigt, så jag gömde mig i strandtältet med Juni. Där lyssnade vi på hur Anja Pärson kom ut i p1 och åt jordgubbar stora som en knuten ettåringsnäve.

Theo badade tappert. Seglade omkring i en gummibåt och smakade på saltvattnet.

Sedan åt vi glass och tog bussen hem.

Och nu ska jag gå igenom vår tvåveckorshög av post. Tråkigast är direkt-reklamen, roligast teckningen från Bineta - vårt fadderbarn. Att skaffa ett fadderbarn är något alla bör göra. Eller är det skenheligt? Jag läste The picture of Dorian Gray på semestern då vi hade två små barn med oss, och då vi ville att de skulle ha rutiner någotsådär, så höll vi oss på hotellrummet efter ett visst klockslag på kvällen. Dock ej tillräckligt sent för att vi vuxna ville gå till sängs. Så vi avslutade våra fina dagar i varsin fåtölj med ett par glas vin och lite litteratur. Och vilken litteratur sedan! Jag älskar The picture of Dorian Gray! Och ni som har läst den kanske förstår mitt referat till bokens sista sidor då jag undrar ifall det egentligen inte är speciellt godhjärtat att ha ett fadderbarn. Eller är jag helt fel ute?

Hur som helst.

Familjen Andersson/Lazar har en fantastisk sommar. Precis som vi hoppats. Der är den första riktigt bra sommaren på många år (om man inte räknar med att Nuni kom till oss förra året) och jag hoppas att det håller i sig.

Juni på stranden, i tältet, berättar om alla "dubor" hon ser. Alla fåglar kallas för "dubor"

En parantes: (Vid besöket på zoo i Budapest trodde jag och Tomas att Juni skulle vara svettig av lycka, då hon fullkomligt ääälskar duvor och hundar - och därmed djur ö h t (antog vi). Men Nunan bara stirrade ointresserat, utan att säga ett knyst, på giraffer, elefanter, surikater och gudvetvad. Men! Pickade där en duva - "Titta titta duba titta duuuba" - viftade det lilla pekfingret febrilt medan hela kroppen sprattlade.

Värt!

Som en fjortonåring skulle säga).

I ♥ Budapest

Var sitt rödvinglas och två sövda barn senare går luften sakta ur både mig och Tomas, här vi är, i vardagsrummet, återigen på Sofielundsvägen.

Vi är tillbaka från semestern i Budapest.

Tidigt morgon - förväntansfulla ungar på Kastrup.

Ful min på fin restaurang - en av de bästa under hela resan (min schnitzel så tunt utbankad att den var större än Tomas ansikte).

 En ungersk man kikar ut (ko-ko).

 Theo på språng, ständigt sju-åtta meter framför resten av familjen.

De första dagarna åt Theo enbart glass ...

... och äpple.

Vi hade ingen syskonvagn utan endast en skranglig sulky (kanske ett "misstag" vi inte gör om?) så på kvällarna Nuni fick sova i selen.

 Det var ett ständigt petande på flugor, skalbaggar och andra kryp. Den svarta pricken är en platt fluga som faller från Theos pekfinger.

Bästa lekparken. Mycket skugga.

 Theo i mopedhimlen.

 Ett alternativ till lådcykel som vi hyrde på Margitsziget.

Tomas ligger på soffan, i detta nu, pillar sig i naveln, och filar på affärsidéer kring hur man skulle kunna hyra ut sådana i Malmö.

 Svalka, släcka törst.

 Theos fina (halvdyra) "solgasglasögon" ...

 ... som ett par timmar senare försvann för evigt ned i ett djupt rör.

 Vi besökte Budapestzoo.

Där fanns många djur att fotografera.

 Vacker kväll mitt emot Parlamentet.

 Vacker kväll på väg hem. Vi bodde nära Erzsebetbron.

Ytterväggen till en tennisbana.

Är jag en tant eller har jag helt enkelt bara tagit mitt förnuft till fånga?

Ju mer jag läser i den där boken The China Study, desto mer funderar jag kring varför man (jag?) har så lätt att åsidosätta sin (min?) egen hälsa? Jag läste i en tidning om en snubba som hellre lade sina surt (?) förvärvade slantar på kläder än mat. Som om mat egentligen inte är viktigare? Va va va? Är det jag som blivit en gammal tant?

Förmodligen.

Då jag för bara några år sedan hellre åt nudlar, eller inget alls (hu!), för att ha råd att köpa några extra öl, eller en fin tröja, innan nästa skrala summa från csn rullade in på kontot.

Att hänga en tröja för ettusensexhundrakronor i mjukaste kashmir på en lekamen uppbyggd på öl, falafel och pasta med tomatsås känns inte längre som en god idé.

Inom kristendomen (och säkert flera andra religioner - vad vet jag - religion är inte någonting jag bryr mig speciellt mycket om) finns det en "gren", jag såg en dokumentär om detta för längesedan, där man verkligen tagit bibelordet att kroppen är andens tempel på fullaste allvar. Anhängarna tog god hand om sin andes bostad, då de till och med som åttioåringar var fysiskt aktiva, gick på gym och lyfte skrot. Detta påminde jag mig om då jag i The China Study läste att: "Old age can and should be graceful and peaceful". Just så vill jag att min ålderdom blir. Det låter så harmoniskt. Graceful and peaceful. Jag vill leva utan en skramlande dosett i handväskan.

Som yngre tror man (jag?) sig vara odödlig, osårbar. Att röka ett paket cigaretter om dagen kändes inte så farligt. Men nu (med trettionågonting som oundvikligen snart skoningslöst drabbar mig) ökar dödsångesten i styrka. Är detta också anledningen till min kemikalienoja? Att jag vill minimera mina risker att bli sjuk och dö?

Hur som helst - kroppen är ju faktiskt det du alltid kommer att ha med dig. Bilar byts ut, hemadresser skiftar, den dyra glasvasen går lätt i kras - men din andes tempel är omnipresent!

Nu står det 2 - 1

Vi kollar på EM. Naturligtvis. Theo också. För vi (jag, Nunan och Theo) sov tillsammans i eftermiddags. Med alla fönster i lägenheten på vid gavel. Måsar skränade, skåningar skorrade, gräsklippare brummade och sparkcyklar rullade förbi. Det kändes mycket somrigt och väldigt behagligt och så zzzz ... Två och en halv timma senare steg vi upp. Och gick till Pildammarna. Tog en lååång promenad eftersom Theo envist stannade vid varenda gåsbajskorv och pekade och kommenterade (och ni som är bekanta med fågelsituationen i Pildammarna vet ungefär hur mycket fågelskit det handlar om). Och som kronan på verket (nästan bokstavligt talat) avslutades promenaden med att en duva släppte en blöt skit på hans keps.

Andra ögonblick från dagen ↓

Nunis favoritplats

Vi har en tidningsprenumeration, men när ska man hinna läsa?

I dag hann jag litegrann.

Här, en artikel från helgens tidning, om Ronny Ambjörnssons nya Ellen Keybok.

Barnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarn

Aaah, ännu en dag till ända.

Jag upplever att dagarna den senaste veckan varit ovanligt grå (nu talar jag om vädret), men till kvällen har molnen skingrats och solen sjunker sakta mot en klarblå himmel.

Så även i kväll.

Luften känns frisk efter dagens regn, och fåglarna kvittrar intensivt denna lugna fredag.

Tidigare i dag cyklade jag och Theo omkring på stan.

Det var efter lunchen som jag frågade Tomas om jag kunde sticka i väg och fixa lite ärenden. "Theo åsså följa mä" utbrast sonen kvickt. "Aa, men okej då" svarade jag.

"Knäpp", på med cykelhjälm, stövlar och galonisar. Regnet öste ned. Men vi var vid gott mod.

När hälften av ärendena var avklarade fikade vi en pyttestund. Kaffe och morotskaka och jag önskar att jag tagit en bild av Theo där han överlycklig satt med sockrigt frostig glasyr i pannan. Och jag översköljdes av lyckokänslor. Herregud, vad jag tycker om mina barn! Jag fattar inte att jag i minst en veckas tid, som nyförlöst, med första nyfödda, satt i soffan, bölade och kollade på Two fat ladies (för jag älskar att kolla på dem och jag hoppades att de skulle få mig på gott humör igen) och sörjde över min frihet som flytt.

Förmodligen var det helt rätt för mig. Jag var tvungen att sörja ständiga sovmornar, obegränsade mängder öl/vin/sprit, att endast ansvara för sig själv - och kanske störst av allt: den lite mer omfattande orosbefrielsen!

Men ändå ...

Det spelar liksom ingen roll vad jag från början föresatt mig att skriva på denna fåniga blogg, det tenderar ständigt mynna i något slags barn-halleluja. Vad har jag i huvudet egentligen?

Bla bla bla

Jag och Tomas har startat vår hälso-sommar! Hahahahaha, säger vi, och tackar nej till godis och andra onyttigheter (dock ej öl/vin/sprit - som ju är MYCKET VIKTIGT att förtära på sommaren). Jag tänker  också (nästan, eeeh ...) bara läsa och lära om hälsosamma saker så jag börjar med denna ↓

Ständigt i väntans tider

Amning amning amning. Amning amning. Amning amning amning.

Min devis, mitt motto, då det gäller nästan allt, är

"Bara vänta Ellen Andersson, så löser det sig nog av sig självt"

Att tänka på detta vis har revolutionerat mitt liv. En stor del av min oro och stress för både ditt och datt har effektivt skurits bort. Och jag vågar påstå att det fungerar. Speciellt lättapplicerad är den på barnen och deras förehavanden. I familjen Andersson/Lazar har inga andra metoder än tålamod härskat. Äta själv med sked, inte springa från matbordet, blöjfri unge, sova gott, sluta med napp, förskola ... bara vi väntar tillräckligt länge och inte stressar fram lösningar, kommer de flesta oroväckande mörka moln som genom ett trollslag skingras.

Och nu då!

Amningen!

Ja, jag ammar fortfarande. Min snart elva månader gamla dotter.

Det trodde jag aldrig.

Att amma har aldrig legat speciellt högt på min lista över favoritsaker. Allt detta som sägs och skrivs, forskas fram och bevisas, om höga oxytocinnivåer i moderns ammande kropp har jag aldrig riktigt haft personlig erfarenhet av. Jag har nog mer sett det som "ett nödvändigt ont" och känt att det för mig har fler fördelar att amma än att ge flaska (jag är en bekväm person som känner att det för mig är lättare att knäppa upp skjortan än att fixa ersättning).

Theo ammade jag i drygt sju månader. Och det tyckte jag var perfekt. Lätt, var det att sluta också. Mat åt och åt han, gapade som en fågelunge då det vankades lunch, mellisar, middag. Att amma en ettåring, eller (hu!) en två-, eller treåring - det tyckte jag var märkligt.

Men Nunan!

Oj oj oj

Hon älskar att amma! Hon ligger i min famn och blundar och snuttar och drar sig i luggen. Hela lilla kroppen blir som en mjuk vetedeg. Hon är så avslappnad att hon nästan flyter ut i mitt knä.

Jag har varit redo att sluta amma i flera månader.

Men det har inte hon.

Så efter massa tips, om diverse metoder. Gör si, gör så. Och de alla har slutat med gråt (uppriktigt ledset gråt). Har jag kommit på: "Men varför gör jag detta till ett problem?! Bara vänta Ellen Andersson, så löser det sig nog av sig självt".

Och här är vi nu.

Väntande.

Och, som genom ett trollslag, minskar hon naturligt ned antalet amningar. Nu ammar jag ungefär en gång om dygnet, vid läggning.

Och i kväll kanske inte ens det.

Ja, men visst äter hon också mat! Favoriten - rårivna morötter, serverade direkt på bordet, plockas och ätes helst med ett stadigt pincettgrepp.

Nu är det Juni, nu är det sommar

Gårdagen tonsattes av en temperaturhöjning till trettionio grader i lilla Nunis kropp. Blä! Hon pendlade mellan sitt vanliga nöjda jag och en riktigt gnällig typ, som bara ville hänga likt en påse mjöl över min axel (tur att hon är både nätt och lätt och knappt väger åtta kilo). Och Theo - pigg som en mört - som ville gå ut, leka, hoppa, stoja, stimma.

Vad gjorde jag, som ansvarig vuxen då?!

Anpassade tempot efter Nunan.

Hela fredagen spenderade vi liggande på bilmattan. Läste Pannkakstårtan, kollade på barnprogram, ritade teckningar, upptäckte att kritorna kunde användas som nagellack (till Theos stora förtjusning). 

Jag drack litervis med kaffe, tvingade Juni dricka lika mycket vatten och så hade vi det bara gött.
Tyckte jag och Nunan.

Theo hade inte nog med utrymme.

Han är ett barn med mycket spring i benen.

Lyckligtvis fick han utlopp för detta då Tomas kom hem och lovade blåsa såpbubblor och sedan "råkade" Theo hälla lite såpbubblesåpa på golvet i köket och så "råååkade" han bara åka lite skridskor i det. "Äh, låt han hållas" suckade jag och Tompa, och lät honom själglad vingla likt Bambi mellan kökstolar och köksbord, tills lite av benspringet var utsprunget.

Som grädde på moset fick vi ett väldigt rent (blankt, och lent på något vis?!) köksgolv!

Gårdagen en typisk mellandag.

En dag då inget egentligen händer, en dag som man förmodligen helt kommer att glömma bort.

Vi åt korv med senap till middag.

Jag och Tomas maratonkollade, trötta, djuuupt nedsjunka i soffan, på tre filmer under kvällen.

Jag började sticka barnvantar för första gången i mitt liv!

(Onormalt stor tumme, eller?)

Tomas jobbar (screentrycker) på Malmö modenatt. Jag har lagt barnen själv. Utan vare sig gråt eller tandagnisslan (än - pepparpeppartaiträ).

Jag är nöjd.

Snart ska jag koka och dricka te.

Eller öppna en kall öl.

Jag är så stolt över mina barn! Precis som alla andra föräldrar naturligtvis. I går var jag och Theo på BVC för 2.5 - 3 årskontroll. Han imponerade verkligen på mig (men jag blev å andra sidan till och med stolt över hans vikt - 14.8 kilo)! BVC-sköterskan ritade en ballong med snöre och sedan bad hon min son att också rita en ballong med ett snöre och ja ba' "åh, nä, det kan han inte". Men! Han fattar pennan och ritar - precis som sköterskan - en ballong med snöre. Helt normalbegåvat of course. Men jag hade ingen aning om att han kunde. Vi ritar ju inte så himla mycket i detta hushåll.

Vad mer är nytt på barnfronten?

Vi har beställt en potta till Nuni. Är det för tidigt? Kanske för barnet, dock inte för mig och Tomas. Vi har bytt blöjor VARJE DAG i mer än två och ett halvt år. Jag är så fruktansvärt trött på att byta blöja! Theo hade ju i princip slutat med blöja (dagtid) då Juni föddes, och nu har han ingen alls - så det är i alla fall bara en stjärt (förutom min egen) som jag tvingas torka.

"Bara" en stjärt.

Detta "bara en".

Juni Jo på nya favoritlekplatsen

Tjock blöjrumpa

Lyckligt ovetande om vad som väntar

Theo vägrar sätta på sig sina kalsonger

Juni sover sen förmiddagslur

vaktmästarn klipper gräset på innergården

kyrkklockan klämtar

och pastan kokar över på spisen.

Trevlig helg!

Är verkligen växthuseffekten av ondo?

Varje år tänker jag Jag har aldrig längtat så mycket efter våren/sommaren som i år! Skulle inte vår livskvalitet förbättras avsevärt ifall Sverige var ett liiite varmare land?

Förrförra  veckan var varm och skön. Våren var här! Pirret i kroppen likaså. Jag och barnen var ute hela dagarna. Återvände hem för att äta sen middag, och därefter somna djupt med rosor på kinderna.

I dag föll mjuka, tunna snöflingor.

Men även fast sommaren då känns långt borta, vet jag att den snart är här. Och jag vet också att denna vår med tillhörande sommar kommer att bli helt fantastisk! Vi har storslagna planer! Men först av allt ska jag skaffa mig en enorm myntaodling, till litervis av mojito, i köksfönstret.

Säsongens första glass. Ett säkert vårtecken.

Jag bloggar ju bara om barn.

Det är kanske tråkigt (för alla utom för mig, haha).

Här kommer därför lite roligt?

- Ordet boysturizer.

- Intervjun med Karl Lagerfeld om hans vardag.

- Konsum hymlar inte!

- Ha det så kult på restaurangen!

- 

 Junis passfoto.

Ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom (eller?)

Jag tar en paus i städandet som Tomas inte anser vara ett riktigt städande då det inte följer hans uppfattning om den härliga sysslan. Han städar genom att lägga papper på hög, klossar i låda, pennor i burk och disk i diskhon. Jag städar genom att öppna alla skåp, riva ut innehållet och blanda upp skiten med det som redan ligger framme och sedan långsamt sortera bergen som bildas. När han är färdig sedan länge och kan ligga på sofflocket och lata sig, har jag nästan hela vägen kvar.

Jag lägger upp vår babysitter och urvuxna barnkläder på Tradera. Betyder detta att inga mer barn ska födas av Ellen Andersson?

Jag har alltid vetat att jag inte "bara" vill ha ett barn. Så att skaffa syskon till Theo kändes naturligt och inget jag och Tomas direkt behövde diskutera. Men denna gång spelar inte samma sång.

Ja ja. Ett tredje barn står och faller inte med vår gamla babysitter. Även fast det kanske kändes lite så då annonsen var publicerad.

Ser ni Nuni på bilden här ovan?! Det är knappt en liten bebis längre. Två tänder har spruckit fram. Man kan se dem på bilden. Och hon går, om än lite stapplande, med hjälp av sin lära-gå-vagn. Underbara unge!

I går skrev jag högskoleprovet.

Det var kul.

Jag bryr mig inte om att det må låta sjukt när jag säger det, men kul var precis vad det var. Jag saknar tydligen skolan. Jag saknar att sitta i bänk och anteckna och lära mig nya saker. Jag saknar klasskompisar och efter-tenta-öl.

Så jag är tvungen att skriva högskoleprovet om jag nu någonsin ska plugga igen. Det är min golden ticket in i universitetsvärlden då mina gymnasiebetyg lämnar mycket att önska och mina gamla (redan skrivna) högskoleprov har passerat sitt bäst-före-datum.

Det kan ju kanske också vara så att jag äntligen bestämt mig för vad jag vill plugga (någon gång i framtiden). Och om det är så att jag vet vad jag vill utbilda mig till kräver det ett hyfsat resultat på detta högskoleprov. Därför bör jag nog skriva det, i alla fall ett par gånger, innan det är dags att söka.

Nu ska jag omorganisera vårt köksskåp där vi för tillfället inte källsorterar. Vår familj är förmodligen en av de ytterst få familjer som inte sorterar sitt avfall. Detta på grund av lättja. Jag har slängt både glasburkar och aluminiumhylsa från utbrunnet värmeljus rakt ner i soppåsen. Ja, jag borde skämmas.

Men i dag har vi varit på Ikea och köpt oss nya möjligheter!

Inget kommer att stoppa oss nu.

Älskade åsna!

Åh, fantastiska donkeyvagn! Finns det något du inte klarar?!

Nu är det vår, Juni Jo

Fredagsmorgon.

Fredrik Strage skriver om ordvitsar i dn. Kommer min pappa uppfattas som trendig nu?

I dag ska jag städa vår lägenhet.

Sådan är i alla fall planen, men vi får se.

Den 1:a april har jag varit ledig från mitt arbete i elva månader. Det är väldigt lång tid. Min första ledighet avslutades då sonen var åtta månader. Jag köpte en barnstol till jobbet så att min familj kunde komma och äta lunch med mig ↓

I två dagars tid har jag ställt klockan på fem över sex, med ambitionen att sticka till parken och springa. Förmodligen är det vädret som gjort att löplusten kommit åter. Apropå detta läste jag i går kväll att Caballo Blanco is missing. Jag hoppas verkligen att han kommer tillbaka)

Hur som helst har morgonklockan pipit, men jag har legat kvar i sängen. Jag är för trött. Jag orkar inte stiga upp. Hur peppad jag än är på kvällen då jag går till sängs, är ögonlocken gjutna i betong klockan fem över sex nästföljande dag. Och på kvällen orkar jag verkligen inte springa. Då är magen svullen av middag och uppgiften att söva ungar i mörklagt rum stimulerar melatoninproduktionen till den grad att motion känns otänkbart.

Häromdagen då jag var ute och åt frukost med mina barn såg jag en ny (? eller vad vet jag, jag går aldrig runt nere i stan längre) butik. De anordnar ett barfotalopp (1 kilometer) runt tallriken i Pildammarna. Helt utan tidtagning eller tävling. Bara ett gemensamt springande. Det låter trevligt!

Är verkligen växthuseffekten av ondo?!

Vilken dag!

Och klockan är inte ens två!

Jag har vaknat på fel sida.

Jag är på uruselt humör.

Theo har lyckats få tag på min bankdosa och satt den ur funktion (det är dock fixat nu efter att jag ilsket marscherat med två glada ungar till banken).

Theo har pillat in någonting i stationära datorns cd-avläsare (ja, vad heter det?!) och det kommer inte ut! Hur jag än pillar! Gah!

Det är punka på barnvagnsdäcket så vi gick till Clas Ohlson och köpte lagningskit. Inget barn skrek. Inget barn sprang iväg. Vilket gjorde mig på tillräckligt bra humör för att jag skulle få den (goda?) idéen att vi skulle äta lunch ute, på café, jag och barnen.

Det gick bra!

Juni åt.

Jag åt.

Theo hällde ut sin stora smoothie på golvet.

Men personalen bara log och hjälpte mig.

Så det blev ändå trevligt till slut.

Och nu väntar jag på att få gå ner i tvättstugan med en hög smutsiga kläder.

Varför känns dagarna bara kortare och kortare?

Ja. 

Små barn - små problem.

Stora barn - stora problem.

Stämmer detta?

Just nu känns det så.

Jag ringer och tjatar på de som har hand om förskoleplatser i Malmö.

Jag måste hantera "vill INTE!" med jämnmod, tålamod och vanligt hederligt gammalt mod.

Jag försöker förstå varför det är just KROKODILnappen (som gick sönder och vi slängde bort) han måste ha, då han gallskriker sittande i sängen mitt i svarta natten.

Med mera ...

Och Juni kryper lyckligt runt och säger "Bla bla bla bla" som den mönsterbebis hon verkar vara.

Och det faktum att Theo förmodligen ska börja förskolan i höst. Det kommer att bli bra. Det är nyttigt med förskola. Jag är utmattad eftersom jag måste hitta sätt att stimulera honom på här hemma samt hitta ungar i passande ålder (med tillhörande föräldrar jag gillar) att leka med.

Men mitt i allt som är så bra finns  en gnutta vemod.

Han var ju en liten bebis nyss.

En liten mjuk gullig bebis som log och skrek och viftade med armarna.

Buhu.

Tiden går allt snabbare. När Theo var lika gammal som Juni är nu var jag redan tillbaka på jobbet. Det känns helt otänkbart i dag. Mina åtta månader hemma med bebisen Theo var lååånga och händelserika och kändes ibland loja och lata. Mina åtta månader hemma med bebisen Nuni och barnet Theo är korta och händelserika och känns ibland som en konstant pågående stafett mellan de tu.

Och solen stiger och solen går ner.

Och dagen i dag vi aldrig mer ser.