Bojor av snuva

Barnsnuvan hindrar mig från att vilja gå ut. Är det överdrivet? Jag vill inte riskera förvärrad sjukdom då det kommer till den minsta.

Det känns som om jag sitter i lägenhetsfängelse.

Om det finns någon som läser detta, och som också har barn, kan du kanske vara vänlig och svara på följande frågor: Finns det dagar då ni inte går ut? Och vad gör ni inomhus då? Klättrar era/erat barn på väggarna? Eller bor ni kanske större än på sextio kvadrat?

Jag känner mig trött och handlingsförlamad. Som att jag inte har något "liv". Fattar ni hur jag menar? Jag känner ett desperat behov av ett projekt att sysselsätta mig med (detta trots att jag har tusen mini-arbeten på gång, bland annat

massa böcker jag "måste" läsa.

Och

ett omfattande renoveringsprojekt

där jag måste slipa, välja tapeter samt färg. Att fundera på inredning är nog ingen idé än. Jag har en känsla av att vårt dockskåp ändå kommer att förvandlas till en variant av The Cozy Cone Motel Theo-style.)

För tillfället ingen dans på rosor

I förmiddags fotograferade jag min sambo där han stod på översta trappsteget. På samma vis stod säkert många av Sveriges sjuåringar, med sina sprillans nya ryggsäckar på ryggen och nyvässade pennor däri, redo, för exakt en vecka sedan. Tomas är en annan slags förstaklassare.

Och hemma stannar resten av familjen. Två snoriga ungar med sin fängslade mamma. Jag vill inte gå ut med dem båda en dag som denna. Juni behöver vila. Hon behöver lugn och ro och inte tas upp för att ammas i regnblandad vind. Detta är en av nackdelarna med att vara hemma med två barn, varav ena med massa spring i benen (trots förkylning) och andra med extra stort behov av lugn, ro, värme, närhet, trygghet (på grund av förkylning). Jag står otillräcklig mellan två ledsna barn som jag för tillfället inte kan ge vad de behöver.

Just nu har jag i alla fall båda händerna fria. Juni har äntligen gått med på att sova själv i sängen och Theo stoppar lyckligt kalsongerna fulla med mosad banan. Vilket jag inte låtsas se, då jag faktiskt inte orkar ta itu med det.

Här finns ingen rubrik

Isobel Hadley-Kamptz.

Jag har läst etthundraåttioen sidor i hennes bok Jag går bara ut en stund.

Jag läste medan Theo och Tomas var ute och gungade. Jag läste medan jag ammade i soffan. Mitt bröst gled ur den sovande Junis mun och kaffet kallnade i sin kopp. Jag kunde inte sluta läsa. Det började skymma, men jag kunde inte sluta läsa ens för de sekunder det tar att stiga upp och tända taklampan. (Varför har jag ingen läslampa?)

Hon gör en sen abort i vecka arton. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Ofrivilligt gör jag det ändå.

Då jag var gravid med Theo fanns det inte ett moln som kunde förmörka min himmel. Förmodligen för att jag nog inte riktigt fattade att jag hade ett barn i magen. Då vi skulle göra ultraljud såg varken jag eller Tomas på undersökningen som fosterdiagnostik (vilket det ju är!). Det var ett tillfälle att se vårt barn, få en bild att tumma på och försöka förstå vad det var som komma skulle.

Min andra graviditet var helt annorlunda. Förutom en mage som växte fanns där också en lätt oro för att något skulle gå snett, alternativt redan hade gjort det. Inuti mig ljöd slingan: "Det gick ju så bra förra gången, kommer det att gå lika fint även denna? Det gick ju så bra förra gången, kommer det att gå ..." och så vidare.

Jag är så oändligt tacksam för att jag har två friska, vackra barn. Jag behöver egentligen inget annat. C'est tout! Jag är privilegierad som får ta hand om dem, som får möjlighet att stanna hemma och se dem utvecklas.

Långrandigt samt tre nya punkter

Vi, i familjen Andersson/Lazar, klär oss ofta i randigt.

Kamouflering - en utmärkt skyddsmekanism vid eventuella hot hemma i vardagsrumssoffan.

På bilden bär jag min absoluta favoritamningströja. Den är väldigt mjuk, lagom lång och med massa tryckknappar fram underlättar den vid panikhunger (då det bara är att slita upp den utan att ngt går sönder, och inte följa Sara Thomasdotter-Berggrens exempel och slita upp en skjorta med "vanliga" knappar).

"Ska du ha på dig den i dag igen?" frågar Tomas nästan varje morgon.

"Jajamän" måste jag svara då.

I dag är det dags att införa tre nya rutiner för att underlätta vårt vardagsliv. Att ej bygga disk- samt tvättberg och plocka in barnleksaker fungerar nu hur bra som helst. Det känns som att vi alltid har rena koppar och kläder. Jag stryker till och med alla våra nytvättade plagg (inte underkläder dock. Något jag vid närmare eftertanke kanske borde börja med? Bli "the italian mother/housewife" ända ut i fingerspetsarna? Ja, jag har hört att de italienska kvinnorna stryker sina söners samt äkta hälfters kallingar), inte för att vara duktig, utan för att jag verkligen njuter av synen av små platta barnplagg, vikta i snygga fyrkanter, där de ligger i byrån (jag är hemma mest hela tiden nu och måste få vara kreativ där jag finner möjlighet. Därav det myckna bloggandet?) Och att inte behöva vila ögonen på intorkade matrester medan man äter sin frukost/lunch/middag gör underverk för vår familjeharmoni. Och då vi inte har ett specifikt lekrum till vår son ligger hans prylar och dräller överallt. Att få undan dessa, ur direkt synfält, gör att vår "vuxenstund" (= då Theo gått och lagt sig och jag och Tomas får chans att prata/kolla på film med mera ...) känns mer "vuxen".

Hur som helst - rutinerna har fungerat bra och gjort familjen nöjdare.

Så!

Efter lite dividerande mig och Tomas emellan, dags för tre nya (ty alla goda ting är tre). Punkt fyra: dammsuga varannan dag. Punkt fem: göra veckomeny. Punkt sex: storhandla en gång i veckan (baserat på veckomenyn).

Hur mycket tid kommer vi att tjäna på de två senaste punkterna? Hur mycket lidande besparar vi oss då vi slipper att ännu en gång suckande öppna skafferiskåp och kylskåpsdörr utan en aaaaaaning om vad vi ska äta?

Det var det hele.

Lördagen den tjugosjunde augusti tvåtusenelva beskriven i diverse vätskor

Theo har kissat i sängen

Theo har tagit med sig en förkylning hem från Linköping och är därför ngt skruttig i humör samt näsa/halsområde

Jag har inte hunnit få av mig min pyjamas, som på vissa ställen är stel av intorkad bröstmjölk

Tomas har gjort morgonsmoothie

Theo har kissat på hallgolvet

Juni har bajsat ner både Tomas tröja och halva golvet nedanför skötbordet

Theo har duschat helt själv, läääääänge

Tomas har druckit en och en halv kopp kaffe

Jag har druckit en kopp kaffe

Theo har druckit ngr munnar honungsvatten

Jag har druckit en halv kopp honungsvatten

Och ute regnar det

Jag gör slut med Karamellkungen

Mamma och pappa har varit här och lämnat bilen. Sedan tog de tåget till Kastrup. Jag och Theo följde dem till Station Triangeln och vinkade hejdå, allt medan Theo glatt skanderade: "Kommer tut-tut, kommer tut-tut, kommer tut-tut". Och så cyklade vi hem.

Nu står jag här och dricker min sista burk cola. På länge.

Jag har läst dessa böcker ↓

Båda med ordet familj i titeln.

Och nu är det dags att "ta hand om oss". Oss = vi vuxna.

Författarinnorna till båda böckerna kan inte nog betona vikten av god sömn. Och det är något jag aldrig unnar mig. När det blir kväll och barnen (äntligen) gått och lagt sig, vill man passa på att göra allt man inte hinner/kan med ett barn på vardera arm. Och sömnen blir lidande. Jag har nu försiktigt börjat vårda min sömn, gå och lägga mig tidigt på kvällarna (inte nätterna) och tillåta mig själv en liten lur här och där då Juni sover och Theo är upptagen med pussel och annat pyssel. Och jag mår verkligen mycket bättre! Känner mig fräsch på något sätt. Som efter ett djupt andetag riktigt frisk luft (och nu pratar jag inte vanlig skogsluft, utan hög, klar fjälluft som är helt extremt fräsch!)

Så del 1 i följetongen "ta hand om sig" blir att:

Sova mer

och

Sluta med socker

Vi får se hur detta går. Det här ↓

ser ju onekligen lockande ut.

SWALLOWABLE PARFUM® from Lucy McRae on Vimeo.

Om detta kommer på riktigt önskar jag mig sådana "capsules" i julklapp!

Överhuvudtaget är Lucy McRae väldigt duktig. Jag gillar sådan här konst.

Övrig konst jag önskar mig är Henri Rousseaus Les Joueurs de Fotball. Men den verkar ej vara till salu.

Tack för bajsbidrag!

Konsten att stå vid datorn och bära större barn samtidigt.

Statisk träning för både höger och vänster överarm.

Jag dör

När vi inte har ngn tv längre hinner jag läsa mer. Och just nu läser jag Eating Animals. Mina barn har precis somnat och jag kan inte göra dem sällskap eftersom jag fortfarande är hög på koffein (tre snabba koppar har det blivit för att jag skulle orka bygga duplo/lägga pussel/"parka foooboll"). Så jag gungar i gungstolen och läser.

(En parantes: Gungstolen är det bästa köp jag gjort då det kommer till grejer till babys/barn. Ingenting i världen är bättre. De små liven somnar på fem minuter och du får sitta ned samtidigt, kanske till och med läsa eller kolla på en film. Det är väldigt behagligt gung också för dig som vuxen. Och priset? Etthundra kronor! Fantastiskt!)

I alla fall.

Jag är allätare. Har varit vegetarian i cirka sju år, men slutade då jag var typ tjugo. Jag blev vegetarian av etiska skäl och för att det kändes som en viktig del av min identitet då jag gick i högstadiet/gymnasiet.

Då jag blev tjugonågonting ville jag tydligen vara en annan typ av person eftersom jag började äta kebab.

Och på cirka sju år har jag inte ägnat mitt köttätande ngn större tanke förutom att jag till 90 % äter KRAVmärkt kött. Det stillar mitt medelklassamvete tillräckligt för att jag ska kunna somna på natten. Jag vet egentligen inte så mkt om KRAVmärkningen. Det finns tydligen ett utmärkt reportage i senaste Filter som jag ännu inte hunnit läsa.

Så såg jag dokumentären Food Inc. och mådde illa.

Och så såg jag en intervju med Jonathan Safran Foer. Och bestämde mig för att köpa och läsa hans köttbok.

Och då jag läste följande grät jag:

Det får mig att tänka på nazisterna och hur de behandlade spädbarn i koncentrationsläger. Mänsklig "thumping".

Texten fortsätter med ett citat från en arbetaren på farmen i Missouri där han berättar om hur de sedan slängde grisbarnen i ett annat rum för att senare forslas bort. Men vissa kultingar överlevde "thumpingen" och arbetaren berättar om hur man då kunde se ungarna springa omkring med ett öga hängande i sina "trådar" eller med en bruten käke "bleeding like crazy", och då fick man "thumpa" dem igen.

Sugen på skinka och bacon?

Och så har författaren ett fantastiskt svar på frågan: "Ja ja ja, det är hemskt och det händer mycket hemskt i världen. Det finns alltid ett större lidande någon annanstans. Lägg resurserna där."

Att jag inte tänkt på det innan. Jag kanske låter som ett pucko nu, men helt plötsligt fattar jag. Hur står grisarnas lidande i relation till min njutning av det stekta baconet till brunchen? Den grillade kycklingen jag köpte för ett tag sedan vänder sig i tarmsystemet (om den inte redan är ute). Det faktum att vi inte åt upp allt, utan slängde (!) en del gör att jag mår skit. Då var verkligen kycklingens död helt onödig.

Hur vet jag att det kött jag äter kommer från djur som haft ett värdigt liv? Som har mått bra och dött snabbt och smärtfritt utan stress? Är KRAV en tillräcklig garanti?

ps. Och nu har jag inte ens berört frågan ur en miljöaspekt. Bryr man sig ens det minsta om miljön borde man bojkotta icke-ekologiskt kött. ds.

Buhu

Andra mjölkstockningen på en månad. Men med en fin cocktail, gjord på vanliga febernedsättande + lite starkare smärtstillande + en kopp kaffe med mycket mjölk, verkar det hela ändå gå.

Det hela = barn + ta hand om.

Innan vi avslutar våra telefonsamtal brukar min mormor alltid be mig "att ta hand om mig". Jag svarar: "Det ska jag, detsamma". Men jag tar faktiskt väldigt sällan "hand om mig". Jag är en sådan person som provar skor i en passande storlek, men tycker att de ser så stora ut i förhållande till min övriga kropp, och därför bestämmer att jag inte behöver en trettionia, det går lika bra med trettioåtta. Och så får jag ont i tårna och konstiga märken på mina tånaglar. Men jag använder dem ändå. Och när vi ändå är inne på skor, jag kan gå långa promenader med grus i skorna bara för att jag är för lat för att snöra upp, hälla ut och knyta om. Jag lider hellre. Om jag är hungrig brer jag en macka, för det är så himla jobbigt och tråkigt att laga god, näringsrik mat till sig själv. Och så vidare ... Jag tar faktiskt inte alls bra hand om mig. På en tiogradig skala (där 10 är vanvårdad och 1 i god form) så ligger jag kanske på en sexa (lite lätt misskött). Jag behöver en mamma som tar hand om den arma vuxenbebis jag är.

Bla bla bla ...

Konsten att motvilligt vakna, stiga upp, göra i ordning sig själv och två barn, plus att väcka sin trötta kille, på endast trettiofem minuter:

- klä dig själv först (lite samma princip som då man flyger och man ombeds att sätta på sig sin egen syrgasmask först innan man hjälper andra) samtidigt som du lägger fram kläder åt barnen

- borsta tänderna samtidigt som stora barnet får sin frukost

- väck din sambo samtidigt som du tar på dig skorna och ammar det lilla barnet

bla bla bla ...

Ni fattar principen; att göra fler än en sak samtidigt. Jag håller på att bli expert på detta. Tyvärr är en av biverkningarna att vissa saker blir slarvigt gjorda. Men det får man väl leva med.

I morse var vi på bvc. Juni skulle på läkarkontroll. Hon har växt (+ 1 710 gram och + 6 centimeter) mycket fint. Som tur var var hon på sitt allra bästa humör, charmade läkaren (som såg precis ut som man tänker sig en typisk skånsk man i sextioårsåldern, ni vet, vitt yvigt hår, skägg, rund mage och bullrig i största allmänhet - mycket trevlig och sympatisk för övrigt) med breda leenden. Juni har haft förmågan att le sedan hon föddes. Le på ett medvetet sätt alltså, inga gaser eller sura uppstötningar. Vissa morgnar vaknar jag av att hon ligger bredvid och tittar på mig, jag hör hennes grymtningar och slår upp mina ögon, för att mötas av ett brett leende. Ibland när hon ligger i min famn, och jag tror att hon sover för hon ligger så stilla, så stilla, så tittar jag ner och då ligger hon och ser på mig och ler och ler och ler nästan käkarna ur led. Det är fint. Hon är en mycket harmonisk person, lik sin pappa - för det mesta en mycket nöjd man.

Bvc-sköterskan ville boka in en tid för mammasamtal. Tydligen ngt man gör efter två månader. Då man kan prata om allt omtumlande med att ha blivit mamma. Jag tackade nej. Jag vet inte vad jag ska prata om. Juni är enkel att ha och göra med. Än så länge kretsar hennes värld kring mat, närhet, värme, sömn. Och min enda fråga till personalen på bvc i dag var om jag skulle väcka henne på natten för att amma. Hahahaha, kan ni fatta. Hon sov åtta timmar i sträck i natt! Lugnt, utan ett pip. Vilket betyder att också jag sov åtta timmar i sträck i natt! Lugnt och utan ett pip. Bvc-sköterskan tittade på mig och log: "Låt henne sova". Det är när barn blir större jag vill ha mammasamtal. När ens barn tar andra barns leksaker i lekparken eller vägrar sova eller bara vill äta morötter (INGET ANNAT!) eller diskutera hur i helvete man gör när man pottränar.

Hur pottränar man? Jag har köpt kalsonger med "caas" på för jag tänkte bygga en historia kring att "caas" inte vill köra i kiss und so weiter ... Men det funkar precis lika bra att kissa i dessa kalsonger som i vilka kallingar som helst. Det går i och för sig ganska bra, vissa dagar, och han sover dagsluren utan blöja eftersom han faktiskt inte kissar i sömnen. Men det tar lång tid, och det är jobbigt för en person som mig som nästan inte har ngt tålamod.

Härom dagen tänkte jag på hur otroligt inkompetent man kan känna sig som förälder. Här går lilla jag omkring och har ansvar för två människors liv. Jag är skyldig att se till att de växer upp till trygga individer, med god självkänsla och gott hjärta. Ibland får jag svindel. Det är ett för stort ansvar! Och jag har ingen utbildning för uppgiften! Då jag hade fött Theo och skulle lämna bb, ville jag klamra mig fast vid den snällaste barnmorskans arm och be henne att följa med hem: "Tänker ni bara släppa oss så här, vind för våg? Får man det? Är det tillåtet? Borde jag inte få ngn utbildning eller ngt? Jag kan ju faktiskt inte det här."

Allra mest inkompetent känner jag mig då jag blir arg på mina barn (mitt barn, jag har inte hunnit bli arg på Juni än) för att jag är trött och för att han är jobbig och för att jag är sur i största allmänhet. Då ryter jag till, och så kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten. Jag ber alltid om ursäkt. Alltid. Men så ligger det där ändå, det dåliga samvetet, och stör som en vass sten i skon.

Och så läste jag i en tidning:

Och så kommer jag i håg hur min syster berättade att hon pratat med vår mormor (som fick sina två barn tätt, endast 13 månader mellan förlossningarna), och hon berättade hur vår mormor ibland fantiserade om att ta det ena barnet för att använda det till att slå det andra med.

I am not alone.

En vacker dag kanske jag slutar vara arg, men tills dess är det bara att fortsätta be om ursäkt.

Mina fina ungar

Det här är en syn jag alltför sällan ser.

Kombinerat med en känsla av absolut luuuuugn.

Ingen disk att diska.

Lite mummel från P1 i bakgrunden.

Doften av mitt egna nytvättade hår och söta barnandedräkter.

Det är nog, bland annat, dessa stunder jag kommer att sakna som mest då jag inte längre är mammaledig. Då våra barn får finnar och kommer i målbrottet och säger att de hatar mig och Tomas och att vi inte fattar någonting. Den dagen de inte längre vill ha pussar mitt på munnen och långa kramar mitt på stan och inte sitta i mitt knä.

Det är ju i och för sig en sund utveckling, så man får väl passa på medan man kan.

I dag ska jag dela ut minst hundra pussar.

Fördelat jämnt dem emellan.

Konsten att stå vid datorn och bära barn samtidigt.

Statisk träning för vänster överarm.

Ode to Owen

Theo har kommit att älska filmen Cars. Älska på det sätt ett barn kan älska något. Det vill säga, med hela sitt hjärta! Han vill se på Cars varje vaken sekund av varje dag. Och då han sover händer det att han håller en liten, plastig röd Lightning McQueen (som jag köpte för 149:- ! på Åhléns) i sin barnhand. När Theo slagit sig. blivit arg eller upprörd på ett vis som gör att han fäller tårar, säger han alltid snyftande: "Titta bijal, titta caas, titta bijal, titta caas". Kan detta vara hans fasta punkt i en annars rörig tillvaro, stjälpt på ända av en lillasyster vid namn Juni, född i juli?

Vad det än är har det lett till att jag också sett en hel del av filmen Cars. Tillräckligt mycket för att aldrig mer vilja se den igen.

Men ...

... vi tittar på den med engelskt tal, och det är Owen Wilson som röstlägger (heter det så?) Lightning McQueen. Och jag älskar nog Owen Wilson lika mycket som Theo älskar "Caaaas".

Det finns två personer (män) jag skulle lämna Tomas för, och den ena är Owen Wilson.

Så, nu vet du det Tomas Lazar.

Konsten att konsumera

Jag är duktig på att konsumera. Jag kan önska att jag inte vore det, men så är tyvärr inte fallet.

MEN, när jag nu konsumerar försöker jag att konsumera så klyftigt som möjligt.

Här ses två bra saker att ha på kroppen↓

Världens bästa babyolja (fantastisk, även på vuxenkropp) och vattenbaserat nagellack!

Dubbelmoral

Jag håller på att läsa denna ↑

Ändå köpte jag grillad kyckling till lunch. Vanlig grillad kyckling- för tung för sina egna kycklingben.

Han är redo!

Kaffet bryggs.

Stora barnet sover.

Lilla barnet vill dåsa i min famn.

Hur som helst är båda lugna, och jag kan också ta det lugnt.

Jag läste ut Born to run i går. Läs den! Du kommer inte att ångra dig.

Vi var i Folkets Park tidigare. Eftersom det är mulet och blött i Malmö i dag var där bara vi och x antal förskolebarn i gula västar. Theo sällade sig genast till gruppen. Gick efter som om han vore en av dem. Pratade, lekte, sprang. Då de inte sprang efter honom stannade han och ropade uppfordrande: "Kom kom kom!" Theo älskar att vara med andra barn.

Jag och Tomas har fram tills nu inte velat sätta honom i förskola. Dels för att han känts så liten (vår pyttebaby!) och dels för att hans tal inte riktigt lossnat. Nu kan han mycket tydligare kommunicera vad han känner och upplever. Han förvånar mig varje dag med allt han kan. (I går sa han till exempel: "Mamma stor" och pekade på mig, "Theo liten" och pekade på sig själv. Observera att detta inte är ngt vi "aktivt" tränat honom i att lägga märke till.) Vi, hans föräldrar, är övertygade om att han skulle älska att gå till förskolan. Att de kan ge honom ngt som inte vi kan här hemma. Jag tror (för att citera Mona Sahlin) att förskola är bra för barn - om det är en bra förskola!

Så, efter ganska mycket research, har vi äntligen hittat en plats som i alla fall verkar leva upp till våra krav.

- Ute på landet bland bärbuskar och äppelträd

- Ekologisk vällagad mat

- Små barngrupper (i treårsgruppen är de bara fyra barn!)

- Vackert hus

- Trevlig personal

- Mycket utomhuslek

- Bra pedagogik

Nu väntar bara att författa ett ansökningsbrev, ett förskolebesök och sedan ska sonen upp på väntelistan.

Här är dottern, cirka tjugoen månader efter sin storebror, ivrigt tränande i magläge:

Det är fantastiskt vad en människa utvecklas snabbt de första åren.

Spring!

Tomas snörade sina nya springskor och stack sedan till Pildammarna.

Kvar sitter jag med avundsjukan.

Men, nu är det inte långt kvar, Ellen Andersson.

När mina nya skor kommer tänker jag också ge mig ut.

Hej

Då

Jag är tråkig

I dag har varit en dag då jag och mina barn ej gjort speciellt mycket. Vi har mest släpat oss från rum till rum, lagt pussel och läst bok. Intressant va?!

Detta är mitt liv nu.

Mitt liv är faktiskt sådant nu, att jag tänker lägga ut bilder på hur jag bär min baby i vår Ergo Baby med nyinköpt Infant Insert. Vi var snubblande nära att skaffa en Babybjörn, men hur det än är så är det ju det där med grodposition och rygg och bla bla ...

När Theo somnat för natten fick jag Ben & Jerryglass av Tomas. Samma sort - Peanutbutter Cookie Dough ngnting ... som jag åt timmarna innan jag födde Juni. Då mina värkar kom med sex minuters mellanrum satt jag och Tomas utanför Pressbyrån på sjukhusområdet, den närmast Södervärn, och jag åt glassen samtidigt som jag störtgrät. Jag höll på att gå i bitar av saknad efter Theo. Det var som att jag, i hans ställe, sörjde det monopol han haft på oss föräldrar. Det var samma typ av gråt jag gråtit varje kväll, under tre veckors tid i oktober 2009, då jag sörjde mitt gamla liv, som icke-mamma.

I början av november, tog jag mig dock samman och accepterade det faktum att jag nu, för resten av mitt liv, kommer att sätta ngn annans väl och ve framför mitt eget.

I alla fall.

Jag fick glass av Tomas och så såg vi The Cove. Se den medan den fortfarande finns på svtplay.

Sedan läste jag en bit ur Born to run och blev än mer peppad på det här med att skaffa "barfotaskor". Jag fattar inte att jag sprungit med min skitpegasus så länge som jag gjort. Trots benhinneinflammationer och brännande fotsulor.

Hej

Då

!

Spring i benen

Eftersom jag inte kan/vågar börja löpträna än läser jag böcker om folk som gör det. Sent i går kväll läste jag ut What I Talk About When I Talk About Running (som var bra!) och började sedan läsa ngr sidor i Born to run (som verkar bra!) Och herre! vad det kliar i mina ben nu.

Och, apropå ben, för första gången sedan förlossningen provade jag mina jeans.

Det gick inte!

Här har jag trott att jag ser ut precis som innan graviditeten. Att jag återgått till min normala kropp.

Så varför passar inte mina byxor?

Jag hittar en bild tagen för exakt ett år sedan ↓

Och så ser jag ju inte ut nu.

Tiden går och sätter sina spår

Det är ju som en dagbok, bloggen. Kolla här!

Allt var så annorlunda.

OBS! Ointressant inlägg om du inte är hemma med två barn och har svårt att hålla ordning hemma

... och för att det ska kännas bra att vara hemma med två små barn har jag och Tomas kommit överens om att vi ska införa vissa "regler", eller snarare kanske hållpunkter. För vi har insett att ordning och god planering är A och O då det kommer till bibehållet gott humör i vår familj.

Vi har precis börjat med tre punkter (som är så superviktiga att vi ej får gå till sängs förrän de är utförda). Punkt ett: bygg inte diskberg. Punkt två: (och ny kvällsrutin för storebror) plocka in alla leksaker. Punkt tre: bygg inte smutstvättberg.

När de nya rutinerna är starkt förankrade i vår vardag, och de utförs utan gråt och tandagnisslan, inför vi tre nya.

När jag var yngre, och fortfarande bodde hemma, föranleddes alltid (i princip utan undantag i alla fall) alla besök av ngr timmars panikstädning. Hela familjen Andersson var tvungna att delta, ingen undslapp stressen. I familjen Andersson har andra saker än "ordning hemma" kommit högre upp på dagsagendan. Men det ville tydligen inte mamma och pappa att andra skulle märka eftersom det skulle vara undanplockat, rent och snyggt då deras vänner avlade visit. Hur som helst, jag lovade mig själv att jag skulle slippa denna fruktansvärda panikstädning då jag flyttade hemifrån. Och jag har kunnat hålla mitt löfte ganska väl. Tills jag fick barn. Då blev jag slapp (ja, jag vill kalla mig slapp, för det är precis just därför jag, personligen, inte hinner med). Och nu är denna panikstädning även en del av familjen Andersson/Lazar.

I söndags fick vi plötsligt oväntat besök från Stockholm, och tack vare de tre nya rutinerna, var panikstädningen lite mindre fylld av, just, panik.

Underbart!

Min kamp, del 1

Pang!

Härmed har startskottet för vår vardag avlossats.

Tomas gör sin första dag på jobbet efter en månads semester.

Jag, Ellen Andersson aka Mamma, gör också min första dag på jobbet - det heltidsarbete (och lite till) som två underbara ungar ger.

Och hittills, (för att ställa mig själv en klassisk fråga) hur känns det?

Det känns bra!

Det känns faktiskt bra!

Hör och häpna.

Vad vi gjort?

Bland annat:

- diskat

- byggt Duplohus och Duplobilar LÄNGE

- Ellen: druckit kaffe med våra grannar och deras lilla bebis (två veckor yngre än Juni), Theo: sovit, Juni: sovit

- lagat frukost, lunch och två mellisar

- Theo: kissat potta, Ellen: torkat kiss från golv och bytt bebisblöja

- läst traktorboken (fem gånger från pärm till pärm)

- sjungit igenom hela silvriga barnkammarboken (nu har jag ont i halsen på grund av noll kunskap i sångteknik)

- lagt pussel

- Ellen: strukit tvätt, Theo: lekt i koja byggd av duk och stolar

- Ellen: ammat, Juni: ammats, Theo: lekt med bilar