Bla bla bla ...

Konsten att motvilligt vakna, stiga upp, göra i ordning sig själv och två barn, plus att väcka sin trötta kille, på endast trettiofem minuter:

- klä dig själv först (lite samma princip som då man flyger och man ombeds att sätta på sig sin egen syrgasmask först innan man hjälper andra) samtidigt som du lägger fram kläder åt barnen

- borsta tänderna samtidigt som stora barnet får sin frukost

- väck din sambo samtidigt som du tar på dig skorna och ammar det lilla barnet

bla bla bla ...

Ni fattar principen; att göra fler än en sak samtidigt. Jag håller på att bli expert på detta. Tyvärr är en av biverkningarna att vissa saker blir slarvigt gjorda. Men det får man väl leva med.

I morse var vi på bvc. Juni skulle på läkarkontroll. Hon har växt (+ 1 710 gram och + 6 centimeter) mycket fint. Som tur var var hon på sitt allra bästa humör, charmade läkaren (som såg precis ut som man tänker sig en typisk skånsk man i sextioårsåldern, ni vet, vitt yvigt hår, skägg, rund mage och bullrig i största allmänhet - mycket trevlig och sympatisk för övrigt) med breda leenden. Juni har haft förmågan att le sedan hon föddes. Le på ett medvetet sätt alltså, inga gaser eller sura uppstötningar. Vissa morgnar vaknar jag av att hon ligger bredvid och tittar på mig, jag hör hennes grymtningar och slår upp mina ögon, för att mötas av ett brett leende. Ibland när hon ligger i min famn, och jag tror att hon sover för hon ligger så stilla, så stilla, så tittar jag ner och då ligger hon och ser på mig och ler och ler och ler nästan käkarna ur led. Det är fint. Hon är en mycket harmonisk person, lik sin pappa - för det mesta en mycket nöjd man.

Bvc-sköterskan ville boka in en tid för mammasamtal. Tydligen ngt man gör efter två månader. Då man kan prata om allt omtumlande med att ha blivit mamma. Jag tackade nej. Jag vet inte vad jag ska prata om. Juni är enkel att ha och göra med. Än så länge kretsar hennes värld kring mat, närhet, värme, sömn. Och min enda fråga till personalen på bvc i dag var om jag skulle väcka henne på natten för att amma. Hahahaha, kan ni fatta. Hon sov åtta timmar i sträck i natt! Lugnt, utan ett pip. Vilket betyder att också jag sov åtta timmar i sträck i natt! Lugnt och utan ett pip. Bvc-sköterskan tittade på mig och log: "Låt henne sova". Det är när barn blir större jag vill ha mammasamtal. När ens barn tar andra barns leksaker i lekparken eller vägrar sova eller bara vill äta morötter (INGET ANNAT!) eller diskutera hur i helvete man gör när man pottränar.

Hur pottränar man? Jag har köpt kalsonger med "caas" på för jag tänkte bygga en historia kring att "caas" inte vill köra i kiss und so weiter ... Men det funkar precis lika bra att kissa i dessa kalsonger som i vilka kallingar som helst. Det går i och för sig ganska bra, vissa dagar, och han sover dagsluren utan blöja eftersom han faktiskt inte kissar i sömnen. Men det tar lång tid, och det är jobbigt för en person som mig som nästan inte har ngt tålamod.

Härom dagen tänkte jag på hur otroligt inkompetent man kan känna sig som förälder. Här går lilla jag omkring och har ansvar för två människors liv. Jag är skyldig att se till att de växer upp till trygga individer, med god självkänsla och gott hjärta. Ibland får jag svindel. Det är ett för stort ansvar! Och jag har ingen utbildning för uppgiften! Då jag hade fött Theo och skulle lämna bb, ville jag klamra mig fast vid den snällaste barnmorskans arm och be henne att följa med hem: "Tänker ni bara släppa oss så här, vind för våg? Får man det? Är det tillåtet? Borde jag inte få ngn utbildning eller ngt? Jag kan ju faktiskt inte det här."

Allra mest inkompetent känner jag mig då jag blir arg på mina barn (mitt barn, jag har inte hunnit bli arg på Juni än) för att jag är trött och för att han är jobbig och för att jag är sur i största allmänhet. Då ryter jag till, och så kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten. Jag ber alltid om ursäkt. Alltid. Men så ligger det där ändå, det dåliga samvetet, och stör som en vass sten i skon.

Och så läste jag i en tidning:

Och så kommer jag i håg hur min syster berättade att hon pratat med vår mormor (som fick sina två barn tätt, endast 13 månader mellan förlossningarna), och hon berättade hur vår mormor ibland fantiserade om att ta det ena barnet för att använda det till att slå det andra med.

I am not alone.

En vacker dag kanske jag slutar vara arg, men tills dess är det bara att fortsätta be om ursäkt.