Åh, Lena Anderson - jag hade glömt att du fanns!

Jag älskade Maja och Stina när jag var liten.

Hejdå älskade nappar!

Tillbaka i Malmö.

För snart två veckor sedan fyllde Juni ett. Tänk vad tiden går fort bla bla ... och allt det där ...

Vi firade i "trädgården" med ett riktigt barnkalas - alla sex kusiner för första gången på samma plats.

Sara bakade den barnvänliga tårtan.

Födelsedagsbarnet i strumplästen.

Här har två ettåringar suttit och ätit tårta.

Ljuvliga lilla kusin Hillevi.

Apropå kroppen och att njuta av den

Vid havet och med oceaner av tid, Susie Orbach:

"... As I conclude this book, I do so with a plea for us to rethink the body in such a way that we can both take it for granted and enjoy it. Our struggle is to recorporealise our bodies so that they become a place we live from rather than an aspiration always needing to be achieved. We urgently need to curtail the commercial exploitation of the body and the diminution of body variety, so that we and our children can enjoy our bodies, our appetites, our physicality and our sexuality. Our bodies should not be turned into the sites of labour and commercially driven production. We need to be able to experience our diverse bodies, in the varied ways we decorate and move them, as a source of taken-for-granted pleasure and celebration. We need bodies sufficiently stable to allow us moments of bliss and adventure when, sure that they exist, we can take leave of them."

Vi bor vid havet.
I en liten brun stuga med barnens farmor och farfar.
Det är regn och sol och blåst.
Och vin och jordgubbar och hemlagad pizza.

Lycka är att ha en kusin att vila bredvid

Helgen vecka 27

I fredags avslutade vi vår semesterresa, dock återstod två dagar kvar av Tomas semester från jobbet. Jag har hört att vädret tidigare varit trist, men över denna helg har solen spridit sin glans.

Vi började med tidig lunch på Slottsträdgårdens café som är ett av Malmös bästa barncaféer (med försäljning av spagetti med köttfärsås i barnportion samt barnmatsburk för pyttisar!). Dock verkar våra barns smaklökar förändrats (förfinats?!) efter resan då Theo hellre ville ha min kallrökta lax och Juni åt upp större delen av min bit brie.

Sedan lekparkslek naturligtvis. Ett myller av barn och isglass.

Sedan teaterföreställning till Theos stora lycka. "Det är teaaater" upprepade han otaliga gånger och hade mycket svårt att sitta still.

På kvällen tog jag tåget till Lund. Jag, min syster och vår barndomskompis skulle äta pasta, dricka öl och prata. Vi pratade nästan uteslutande om barn, då vi sammanlagt satt sju ungar till världen.

Jag sov tills halv elva i "morse" (det händer ju typ a l d r i g) och mådde skit då jag steg upp. Men det gick över. Snabbt. Konstigt? Jag vill minnas att sist jag brukade vara bakfull (något som jag inte upplevt, ej heller saknat, de senaste tre - fyra åren) mådde jag skit hela dagen.

Hur som helst.

Det var sol, så vi gick till stranden!

Men det var blåsigt, så jag gömde mig i strandtältet med Juni. Där lyssnade vi på hur Anja Pärson kom ut i p1 och åt jordgubbar stora som en knuten ettåringsnäve.

Theo badade tappert. Seglade omkring i en gummibåt och smakade på saltvattnet.

Sedan åt vi glass och tog bussen hem.

Och nu ska jag gå igenom vår tvåveckorshög av post. Tråkigast är direkt-reklamen, roligast teckningen från Bineta - vårt fadderbarn. Att skaffa ett fadderbarn är något alla bör göra. Eller är det skenheligt? Jag läste The picture of Dorian Gray på semestern då vi hade två små barn med oss, och då vi ville att de skulle ha rutiner någotsådär, så höll vi oss på hotellrummet efter ett visst klockslag på kvällen. Dock ej tillräckligt sent för att vi vuxna ville gå till sängs. Så vi avslutade våra fina dagar i varsin fåtölj med ett par glas vin och lite litteratur. Och vilken litteratur sedan! Jag älskar The picture of Dorian Gray! Och ni som har läst den kanske förstår mitt referat till bokens sista sidor då jag undrar ifall det egentligen inte är speciellt godhjärtat att ha ett fadderbarn. Eller är jag helt fel ute?

Hur som helst.

Familjen Andersson/Lazar har en fantastisk sommar. Precis som vi hoppats. Der är den första riktigt bra sommaren på många år (om man inte räknar med att Nuni kom till oss förra året) och jag hoppas att det håller i sig.

Juni på stranden, i tältet, berättar om alla "dubor" hon ser. Alla fåglar kallas för "dubor"

En parantes: (Vid besöket på zoo i Budapest trodde jag och Tomas att Juni skulle vara svettig av lycka, då hon fullkomligt ääälskar duvor och hundar - och därmed djur ö h t (antog vi). Men Nunan bara stirrade ointresserat, utan att säga ett knyst, på giraffer, elefanter, surikater och gudvetvad. Men! Pickade där en duva - "Titta titta duba titta duuuba" - viftade det lilla pekfingret febrilt medan hela kroppen sprattlade.

Värt!

Som en fjortonåring skulle säga).