Hav förtröstan Lena Andersson, dra inte alla över en kam

Denna torsdag har varit min första sjukdag på över ett år. Iklädd Tomas mest anti-rojalistiska t-shirt, med text: "Herpes är en tysk invasion" och bild från kungaparets bröllop, har jag hasat mig igenom dagen. Inte gjort något annat än att leka med min son.

Vi har till exempel plockat ut grytor ur grytskåpet och på dessa bankat med träskedar, ballonvispar, hålslev bland annat. Och busat i och under sängen, vilket innebär att en person befinner sig under sängen, medan den andra ligger uppe på. Personen på sängen (vilket oftast är jag) sticker då och då ner huvudet på oväntade ställen för att skrämma den (oftast lilla) person som kravlar runt under sängen. Den lilla under sängen skriker och skrattar hysteriskt av skräckblandad förtjusning. Även byggt koja. Jag låg böjd som en banan därinne och vilade på Theos mjuka djur, medan han roade sig med att krypa in och ut.

Det har varit en fantastisk dag! Jag gillar att vara med min son och leka. Jag tänker på det särskilt ofta sedan jag läst denna dn-kolumn. Åh, jag vet att det är lång, men läs ändå. Lena Andersson provocerar mig enormt.

"Att lek med barnen hindras av vardagssysslorna tror jag inte på. Jag har nästan aldrig sett en förälder leka med sina barn, även om de har tid ... Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller vara med sina barn alltför många timmar i sträck. Anledningen till att männen inte tar ut halva föräldrapenningen är nog inte ekonomisk. De har lagt märke till att det är mer berikande att vara ute i omvärlden och på arbetet. Kvinnorna har sannolikt lagt märke till samma sak, men sitter fast i könsrollen och moderskapskulten."

Jag älskar att leka med mitt barn! Jag anser det inte mer berikande att arbeta framför att spendera tid med mitt barn. Är jag ett undantag? Eller sitter jag fast i könsrollen och moderskapskulten?

Sju svåra år

Jag är röd av skam och ilska. Kunde inte somna efter valvakan i går. Suckade, vred mig och knöt nävarna till klockan tre i går natt. Det är kanske en klyscha, men det känns än viktigare för mig nu, sedan jag fick barn, att det samhälle han ska leva och verka i är ett gott samhälle.

Vem röstar på Sverigedemokraterna? Vad har man för argument? Hur är deras definition av massiv invandring? Ponera att vi stänger gränsen, vad händer med de som är i behov av asyl? Bryr sig en Sverigedemokrat?

Att vara Sverigedemokrat är att vara cyniker. Och det är, ta mig fan, det fulaste man kan vara. "Det är MINA pengar, MINA. Ingen smutsig muslim ska komma och stjäla från mig! De orkar inte jobba, vill komma till Sverige och leva på bidrag. Leva på MINA surt förvärvade slantar. De pengarna kan komma till bättre användning." Ur en rödfnasig kärrings lilla mun dröp gallan ut ur min tv-apparat och in i mitt vardagsrum.

Jag bjuder på lite aktuell information från Migrationsverket om dessa enorma bidrag de lever så gott på:

Härligast är nog att beloppen varit oförändrade sedan 1994.

Heja Sverige!

Mona, Frida och Ellen

Varför vill ingen köpa plaggen jag lagt ut på Tradera? Varför vill ingen ha ett par blå hängslen, utropspris åttiofem riksdaler? Va? Kanske för att jag drabbades av tillfällig sinnesförvirring då jag skulle prissätta prylarna och trodde på fullaste allvar att folk skulle hålla med om värdet på mina gamla ting. Snåljåpar.

Mona Sahlin i röd top och radhusfrilla (jag läste en krönika om Mona för flera flera år sedan då de så målande beskrev hennes frisyr som just sådan, och nu är radhusfrilla det första ord jag kommer att tänka på så fort jag ser henne) pratar om välfärd på tv:n. Jag är fortfarande själv (inte ensam), dricker varm O'boy och känner mig utsövd för första gången på ett år. Jag får lyssna på den musik jag vill, utan gnäll. Och jag lyssnar på Silence is Wild av och med Frida Hyvönen. Det är Juan, eller Antonio eller vad han nu heter som gör Monki Store playlists, som introducerat mig för Hyvönen. Han har med två-tre låtar från ovan nämnda skiva och först tyckte jag att det lät skit. Men så ändrade jag mig plötsligt. Och nu tycker jag att hon är fantastisk! Titta bara så härlig hon ser ut på bilden ovan.

Dag två utan min familj

I går morse stod jag tryckt mot utsidan av ett tågfönster, vinkande febrilt till min son (Theo däremot vinkade till mannen med grått hår placerad i sätet bakom) och man. Sedan tog jag bussen hem, åt frukost (nybakta frallor med ost, hett kaffe och apelsinjuice) och ...

... putsade alla fönster

... gick till optikern och hittade glasögon

... gick till gymmet

... städade

... skypade med min syster

... handlade middag

... rensade i källarförrådet

och hann ändå med att slöa framför tv, för att till sist somna till utfrågningen av alliansen.

Tiden går sjuuuuukt långsamt då man inte har ett barn att ta hand om.

Och det är inte ens hälften så roligt utan honom.

"Take My Breath Away" Berlin
Uploaded by Garglouik. - See the latest featured music videos.

Dagens, eller kvällens, låt.

Så himla bra!

Och kolla vilket snyggt singelomslag:

Jag kollar på tv. Sonen sover (förhoppningsvis) gott. Och Tomas befinner sig (trots att han inte är arton eller från Svedala) på KB.

Det var min lördagskväll det.

Det är fredagskväll.
Hittills har det stått noll noll i matchen, men just precis gjorde Sverige mål och Tomas missade det. Jag satt ensam i vardagsrummet, och läste Saras senaste blogginlägg där hon redovisar lite statistik över deras Montréalvistelse, då bollen gick in.
In kommer också Tomas, spottar, svär och surar över att han missade det första målet i ett väldigt segt EM-kval mellan Sverige och Ungern.
Jag är mycket trött.
Jag ser över min/vår ekonomi.
Jag saknar min äldsta syster med tillhörande familj.
Jag önskar resa till dem och hälsa på.
Men jag är en fattig tjej.
Så nej.

Theo är, tvärtemot mig, nästan alltid glad. Här ovan kan ni se bildbeviset.
Jag och Tomas är föräldrar till en mycket lycklig liten kille.