Tjugoåttonde september

Jag har en febrig bebis på magen samtidigt som jag kollar på Svenska Hollywoodfruar. Augusti och september är två månader proppfulla med sjukdom. På alla håll och kanter.

Theo och Tomas i lekparken.

P1 i köket.

Blåbärskräm i kylskåpet (jag testar raw food recept).

Gung i gungstolen.

Redogörelse över mitt liv för tillfället

Detta är en min jag ärvt från min mamma.

Det trötta stirret.

Uppvisas ofta vid frukostbordet. Med smörgås i hand och barn i knä.

I dag träffades vi i föräldragruppen för första gången. "Nuni" tyckte att det var fantastiskt. Log och gurglade mot alla. Sa: "Ey ey ey" som hon brukar och stirrade storögt på de andra bebisarna.

Det verkar vara en bra grupp.

En mycket icke-homogen grupp.

Lärorikt, tycker Ellen "Svensson" Andersson.

Troligtvis kommer Juni att bli lika social som sin storebror. Vi (tre fjärdedelar av familjen Andersson/Lazar) gör numer som så att vi spenderar förmiddagarna utomhus. I en lekpark eller liknande. Vi vaknar, stiger upp, äter frukost, säger hejdå till pappan som måste till skolan. Sedan klär vi oss raskt, hoppar i skorna, sliter upp dörren och flyr vår trista lägenhet. Oftast går vi till Folkets Park. Mest av bekvämlighet för mamman. Theo har ju sedan dryga månaden tillbaka lagt av med blöja dagtid, och det händer att han ibland lever sig in i leken så mycket att han glömmer bort blåsan. Även om man har med ombyte är det ändå skönt att ha nära hem.

Och Theo älskar Folkets Park. Han älskar att ansluta sig till de förskolebarn som ofta ses vagga runt i parken. När de, på fröknarnas initiativ, tvingas sitta på rad av diverse anledningar, är naturligtvis vår son också där. Nöjd och glad, sittande mitt i raden.

Vi börjar långsamt landa i rutiner - jag och mina barn. Förmiddagarna utomhus (jag började med detta efter att jag läst att människan i allmänhet och barnen i synnerhet behöver minst två timmars dagsljus var dag för att kunna sova gott. Låter ju logiskt. Och tro fan att det fungerar! I alla fall på den kvinnliga delen av familjen. Guuuuud, vad gott vi sover Juni och jag. Somnar som stockar ngn gång mellan nio och elva. Sedan vaknar "Nuni" en, max två, gånger under natten för ett "snack" innan det är dags att stiga upp igen vid åtta. Theo, däremot, är för tillfället inne i en period av sömnstrul). Strax innan tolv går vi hem och äter lunch. Efter lunch - siesta (en av mina personliga favoritstunder på dagen). När vi vaknar igen försöker jag vara produktiv-i-hemmet, det vill säga diskar, städar badrum, rensar bort urvuxna kläder, bakar bröd, försöker sy ett lektält med mera ... Eller så sköter jag mitt sociala liv. Får besök av en vän. Besöker en vän. Fikar. Om Theo älskar Folkets Park, så älskar jag att fika! Det är bra att gå hem till någon annan eftersom det blir mindre att städa hemma hos en själv. Det borde vara städtips nummer ett! "För att få ett fint hem - gå hemifrån." Sedan är det dags för middag (nu kommer äntligen älskade Tomas hem!) Efter det tjatar Theo om att få se Pingu. Och det brukar han få.

Sedan pyjamas, kvällsmat, saga och skjuts i säng.

Så sänker sig lugnet över vår ledsamma lägenhet. Jag kan äntligen få lägga mig  soffan och läsa bok eller gå ut och springa, ringa någon, fortsätta på min stickning, prata med Tomas, kolla på en film eller skriva ett blogginlägg ...

Run that body down

Ett par fötter på högkant.

Jag började springa redan för cirka tre veckor sedan, men det är först nu jag använder mina "barfotaskor". Man springer helt annorlunda. Ser du en joggare som studsar på främre fotsulorna, springer lite feminint, kan du slå dig i backen på att hon/han bär barfotaskor. Stegen känns lätta och "glada", inte lufsiga (som jag ibland kan tycka att mina steg blir i konventionella träningsskor).

Hittills är jag nöjd.

Hela löpturen lyssnade jag på min, för tillfället, favoritspringlåt. Jag läste ngnstans (minns ej var) att man inte ska utöva påfrestande fysisk aktivitet till musik med snabb rytm, eftersom denna snabba rytm stressar ditt hjärta att pumpa fortare =  ännu högre puls = ännu jobbigare! Vet ej om detta är sant. Men på mig verkar det stämma.

Naturskyddsföreningen

Äntligen, Ellen Andersson!

Bara ngr ynka hundralappar per år.

Och så får man ju en tidning då och då också.

Som hade varit bättre ifall tidningsmakarna anställt en korrläsare, samt en grafisk designer som kunde  planera sidorna. Lite finare färger, lite roligare illustrationer och inte lika torrt språk hade också varit topp.

Återfall

Ja men nej. Jag måste bara skriva ett till inlägg (eller fler? eftersom jag hela tiden kommer på tusen saker jag vill skriva om). Ngt roligt eller ngt som gör mig riktigt riktigt trött (som det här med preventivmedel. Visste ni att det funnits en p-stav för män, men att den togs bort från marknaden för att efterfrågan var så låg. Jag återkommer i ämnet).

Tomas kom precis hem från skolan.

Theo har duschat ner hela badrumsgolvet.

Juni är klädd i supermjuk plysch.

Och jag har inte druckit en endaste droppe kaffe på hela dagen. Det känns som om jag går runt med huvudet i en glasburk.

Så här:

Här är en bra dokumentär om sömn.

Jag gör slut med bloggen

Skåda, min vardag

Juni skruvar på sig i sängen.

Förmodligen vill hon snart ammas.

Så jag ska fatta mig kort.

För ganska exakt sex år sedan flyttade jag och Tomas till en lägenhet strax bakom Södervärn. Jag började plugga designteori på Malmö Högskola och Tomas började vika jeans på Weekday. Några månader senare började vi båda läsa en utbildning på N3P, Omnikommunikation. Allestädes närvarande kommunikation. Som en del av studierna skulle vi skaffa bland annat facebook, twitter (detta var tidig vår 2007, då hade INGEN twitter), göra podcasts och starta varsin blogg. Som en del av ett skolprojekt startade jag alltså denna blogg.

Jag visste inte vad jag skulle döpa den till, så den namngavs efter min favoritspritsort (Minttu var för tillfället en god tvåa).

Det har varit roligt att blogga. Det är roligt att läsa andras bloggar. Jag är väldigt intresserad av andra människors förehavanden och vardag. (Jag måste inte känna dem för att jag ska bry mig om vad de åt till frukost eller vilka böcker de läser. Hur de städar eller vad deras barn gör.) En av mina favoritfilmer är en dokumentär som heter Paradiset (en del i triologin om paret Kerstin och Hans och en tapet). Så mycket vardag det bara kan bli, och så underbart!

Men nu är jag färdig!

Hej då

ps. Sara och Lisette, vi hörs ju ändå dagligen på Skypechatten ds.

Nu måste jag verkligen gå. Vi har en ensam sommarmygga surrande i fönstret och Theo står väldigt nära och tittar på den. Nu sa han precis: "Mmmm mugga, dä gott dä mugga"

Jag vill ha goda råd

Men alltså hallå kom igen ...

Vid första bvc-besöket fick jag tusen broschyrer. Om barnsäkerhet, om att inte skaka mitt barn, om kostråd till den ammande kvinnan med mera ... Men varför inte också denna? Det enda jag hört om aktsamhet inför kemikalier var då Theo låg på bb och personalen på avdelningen starkt avrådde alla föräldrar att tvätta sina barn med de våtservetter man får i presentväskan från Libero. "Använd bara vanligt vatten kära ni", bad de om och om igen.

På vårt bvc delar de fortfarande ut D-droppar från Aco! I flera månader fick jag fråga runt på alla apotek i hela stan efter Dunmedics droppar. Ingen hade hört talas om dem. Nu vet jag i alla fall att de finns på Apoteket vid Södervärn.

Jag vill ha knappar

Min telefon har lagt av.

Kanske för gott.

Nu måste jag ha en ny.

Antingen en Blackberry eller en John's Phone. Antingen tusen knappar, tusen funktioner eller tio knappar, tio funktioner.

Förmodligen en Blackberry.
För vem vill bara kunna ringa med sin telefon?

Åh, vad jag lockas av att bo, lite utanför stan, i ett hus, isolerat med lammull och med ljust trägolv. Ngr hönor så man kan få lite ägg, fruktträd och ett grönsaksland.

Jag vill verkligen leva så.

I fantasin.

För i verkligheten är jag mörkrädd. I vårt sommarhus i Tösse (där det inte lyser en enda gatlampa på många kilometer och skogen växer mörk runtomkring) får jag panik. Det knarrar, knirrar och knäpper. Och jag hoppar till för minsta lilla. På natten då man egentligen ska sova drar jag täcket upp till hakan och stirrar rakt ut i det svarta och önskar att jag inte ska få se ngt som jag inte vill se. Så ligger jag på spänn, sover lätt på en hård madrass, tills det börjar ljusna och det känns som jag får stiga upp till paradiset. Nybryggt kaffe i en omodern kopp avnjuts långsamt under en susande hängbjörk. Gräsmattan mjuk av mossa under ens bara fötter, måsarnas skrän (stugan ligger precis vid Vänern) och kossornas råmande.

Heeeelt underbart.

Tills det blir kolsvart igen.

Skulle jag kunna leva på detta vis?

Är dagarna tillräckligt underbara för att jag ska överleva plågsamma nätter?

Och vad skulle jag jobba med?

Jag gillar att leva i flock. På ett vis älskar jag att "taket, mitt tak, är en annans golv". Jag tycker om att höra prat utanför fönstret och bilar från en större väg tätt intill. Det är skönt att kunna ta med barn ut och köpa kaffe i pappmugg och låta dem gunga i en lekpark full med andra föräldrar jag kan prata med.

Men ändå ....

Friluftsdag

Ja.

I dag har vi varit i bokskogen.

Lagom tills att vi kom fram hade både Theo och Juni somnat. Jag och Tomas hade bortrationaliserat frukosten så vi var hungriga. Vi vände på Bokskogenparkeringen och körde till Statarmuséet. "Café och hembakat" stod det på en skylt. Underbart! Vi lämnade våra sovande barn i bilen och köpte toast, kaffe och varsin nybakad kaka. Satte oss under äppelträd, mellan persilje- och rödbetesodlingen i svajande utemöbler från Grythyttan.

De har bara utedass.

Efter besöket där tvättade man händerna med hjälp av en vattenskopa i en spann med klart kallt vatten. Det tvåliga använda vattnet hamnade i en liten skål. Denna tömde man sedan i en tratt. Jag som är expert på att låta kranar rinna (jag minns att Jenny Pettersson blev arg på mig, på riktigt, då hon en gång tvingades bevittna detta slöseri!) fascinerades över hur lite vatten man egentligen behöver för att tvätta sina händer. Jag bara spolar och spolar och slösar och struntar fullkomligt i akut vattenbrist i mindre lyckosamma länder (ja, jag diskar under rinnande vatten). Jag rekommenderar varmt detta café till andra vuxna (speciellt till vuxna med barn - då stället var hur barnvänligt som helst - man fick t o m låna leksaker, om det nu skulle behövas), fikat var hembakat, gubben bakom disken vänlig, kaffet gott, de tar kort, man får köpa ekologiska grönsaker (självplock) till mycket rimliga priser och bäst av allt - de har en gammal traktor stående på gården. Som man får sitta i! Theo nästan dog av lycka. Vi tog en timmas promenad i skogen efter fikat och traktorn var allt han kunde prata om.

Fikan - snart uppäten. "Nuni" (som Theo kallar henne) sover gott.

Titta så grönt och fint!

Se så nöjd hon är, min dotter.

Rund och go.

Ler i sömnen.

Ja, så här ser morötter ut. I verkligheten.

Se så nöjd jag är.

Rund och go.

Med en fantastisk bärsele! En timmes promenad, en bebis på drygt fem kilo, och jag känner inte ens av det.

Ren och skär lycka. Theo får "pjinga" fritt.

Smutsiga barnfingrar. I barnmun.