Är verkligen växthuseffekten av ondo?

Varje år tänker jag Jag har aldrig längtat så mycket efter våren/sommaren som i år! Skulle inte vår livskvalitet förbättras avsevärt ifall Sverige var ett liiite varmare land?

Förrförra  veckan var varm och skön. Våren var här! Pirret i kroppen likaså. Jag och barnen var ute hela dagarna. Återvände hem för att äta sen middag, och därefter somna djupt med rosor på kinderna.

I dag föll mjuka, tunna snöflingor.

Men även fast sommaren då känns långt borta, vet jag att den snart är här. Och jag vet också att denna vår med tillhörande sommar kommer att bli helt fantastisk! Vi har storslagna planer! Men först av allt ska jag skaffa mig en enorm myntaodling, till litervis av mojito, i köksfönstret.

Säsongens första glass. Ett säkert vårtecken.

Jag bloggar ju bara om barn.

Det är kanske tråkigt (för alla utom för mig, haha).

Här kommer därför lite roligt?

- Ordet boysturizer.

- Intervjun med Karl Lagerfeld om hans vardag.

- Konsum hymlar inte!

- Ha det så kult på restaurangen!

- 

 Junis passfoto.

Ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom (eller?)

Jag tar en paus i städandet som Tomas inte anser vara ett riktigt städande då det inte följer hans uppfattning om den härliga sysslan. Han städar genom att lägga papper på hög, klossar i låda, pennor i burk och disk i diskhon. Jag städar genom att öppna alla skåp, riva ut innehållet och blanda upp skiten med det som redan ligger framme och sedan långsamt sortera bergen som bildas. När han är färdig sedan länge och kan ligga på sofflocket och lata sig, har jag nästan hela vägen kvar.

Jag lägger upp vår babysitter och urvuxna barnkläder på Tradera. Betyder detta att inga mer barn ska födas av Ellen Andersson?

Jag har alltid vetat att jag inte "bara" vill ha ett barn. Så att skaffa syskon till Theo kändes naturligt och inget jag och Tomas direkt behövde diskutera. Men denna gång spelar inte samma sång.

Ja ja. Ett tredje barn står och faller inte med vår gamla babysitter. Även fast det kanske kändes lite så då annonsen var publicerad.

Ser ni Nuni på bilden här ovan?! Det är knappt en liten bebis längre. Två tänder har spruckit fram. Man kan se dem på bilden. Och hon går, om än lite stapplande, med hjälp av sin lära-gå-vagn. Underbara unge!

I går skrev jag högskoleprovet.

Det var kul.

Jag bryr mig inte om att det må låta sjukt när jag säger det, men kul var precis vad det var. Jag saknar tydligen skolan. Jag saknar att sitta i bänk och anteckna och lära mig nya saker. Jag saknar klasskompisar och efter-tenta-öl.

Så jag är tvungen att skriva högskoleprovet om jag nu någonsin ska plugga igen. Det är min golden ticket in i universitetsvärlden då mina gymnasiebetyg lämnar mycket att önska och mina gamla (redan skrivna) högskoleprov har passerat sitt bäst-före-datum.

Det kan ju kanske också vara så att jag äntligen bestämt mig för vad jag vill plugga (någon gång i framtiden). Och om det är så att jag vet vad jag vill utbilda mig till kräver det ett hyfsat resultat på detta högskoleprov. Därför bör jag nog skriva det, i alla fall ett par gånger, innan det är dags att söka.

Nu ska jag omorganisera vårt köksskåp där vi för tillfället inte källsorterar. Vår familj är förmodligen en av de ytterst få familjer som inte sorterar sitt avfall. Detta på grund av lättja. Jag har slängt både glasburkar och aluminiumhylsa från utbrunnet värmeljus rakt ner i soppåsen. Ja, jag borde skämmas.

Men i dag har vi varit på Ikea och köpt oss nya möjligheter!

Inget kommer att stoppa oss nu.

Älskade åsna!

Åh, fantastiska donkeyvagn! Finns det något du inte klarar?!

Nu är det vår, Juni Jo