S(näpp)le

För bara några minuter sedan klev min mamma och pappa in i sin röda saab och for hemåt. Det har varit ett trevligt, och kort, besök. Vi har ätit massa mat och varit i park. Och jag har bakat muffins, helt utan (raffinerat) socker, för att Theo för en gång skull ska få vara med och fika. Mandelmjöl, bovetemjöl, rivet äpple, mosad banan, ägg och finhackade dadlar - det är allt! Och de smakade faktiskt bra!

Det här med att vi inte ger vår äldsta (raffinerat) socker är inte för att vi vill att andra föräldrar/människor ska ge oss en klapp på axeln, ej heller för att vi tror att vi är så himla präktiga, duktiga och goda föräldrar. Och även om jag hos mig själv ibland kan upptäcka tendenser till att vara en sådan där förhatlig "Danonino-mamma" (Hoppla hoppla, jag försöker jobba bort den sidan), så är den absolut främsta orsaken till förbudet att jag och Tomas faktiskt inte orkar med Theo då han sniffat av det vita pudret. Om det någon gång är någon som vill bjuda honom på sött, kontrar jag med att bjuda dem att ta hand om resultatet: en extremt speedad Theo. När jag och Juni för några veckor sedan spenderade en fredag på akuten, fick Tomas passa Theo. Det var strålande sol ute. Sommarvärme. Och Tomas hade glömt att ta med vatten. Theo höll på att törsta ihjäl. De gick in på Hemmakväll (som ligger nära barnakuten), där pappan köpte Snapple till den försmäktande pojken. Klunk klunk klunk. En stund senare byts jag och Tomas av och jag lämnas med en konstant fnissande liten kille som studsar som en boll. När jag tvingar honom att hålla mig i handen för "Herregud Theo, det kör faktiskt bilar här!" så gnager han, likt ett vilt djur, på den. Och skrattar.

Okej okej, det finns sötsaker som är mindre söta än just Snapple (som är så sött att det gör ont i tänderna då man dricker det), men konsekvensen är den samma - ett galet barn. Och det är skitjobbigt!

Nuni, morfar och svanen

I väntan

Fredagskväll.

Alla är vakna.

Vi väntar på mormor och morfar (för mig: mamma och pappa). De åker just nu i "löda bilän" (röda bilen) och åker man i den för länge så får man "ont dä bak". I alla fall enligt Theo.

Fredagskväll i sken från stearinljus, film och med salta popcorn på tungan. Skålen står mellan sonen och mig för att det är vi som äter mest.

Klassiskt familjeliv.

Och nu när jag ser oss där, på rad i soffan, undrar jag; varför vägrar herrarna Lazar byxor?

Så fort vi träder in genom hemmets dörr ska de av.

Ritsch ratsch.

Helst vill de båda enbart ikläda sig kalsong. Och till detta bära varsin vit mjölkmustasch som fräsch accessoar.

Vem gör rätt vem gör fel, tusen åsikter då det kommer till din bebis vård

Jag har börjat massera mina barn i tid och otid. Mest för att jag tycker att det är roligt, men jag märker ju att de inte direkt verkar lida av behandlingen heller. Det finns massvis med massagesagor (bara att googla eller köpa bok) man kan "berätta", och de verkar uppskattas mer än om man bara knådar. På youtube har de även ett gäng instruktionsvideos. Bland annat denna

Hahahaha, skrattar jag. För humoristisk är den.

Och så kan jag inte låta bli att tänka på skiten hon smörjer in sin babys ansikte med. Har man lotion i ett babyface? Kanske om man jobbar på Johnson's.

Ja, jag vet att jag är fanatisk, rabiat bla bla bla då det kommer till (onödig) kemikalieanvändning med mera, men ändå. Jag har aldrig känt så mjuk hud som bebishud, som att dra fingret över rumsvarmt smör. De behöver väl ingen lotion?

Theo har lärt sig att be mig "sluta!"

Med emfas.

Och vad kan man då göra, förutom att sluta?

Att i stolpform beskriva en komplex person

Juni Jo "du växer så snabbt" Lazar, om en dryg vecka är det dags att introducera mat. Kokta mosade grönsaker.
Som en liten minnesanteckning för mig själv ska jag nu berätta om vår dotter.
Hon är nu 16 veckor och 1 dag. Det är alltså cirkus två - tre veckor kvar tills nästa utvecklingssprång (om man tror på sådana) och hon ska just nu befinna sig i en ovädersperiod. Nja, säger jag, lite extra gnällig kanske hon varit.
Hon pratar, gurglar och pruttar med munnen. Det låter som att hon försöker forma "ord", så som "nej" eller "ille".
Härmar man henne skrattar hon eller upprepar sina "ord".
Hon ler så fort hon ser Theo eller ngn av sina föräldrar.
Ropar man hennes namn kan man få hennes uppmärksamhet. Dock vet jag inte om hon vet att hon heter Juni.
Hon är svår att amma dagtid eftersom hon inte kan koncentrera sig. Minsta knäpp eller ljud och hon måste vända dit huvudet och kolla. Ibland kan jag inte ens bära en mönstrad tröja/kofta eftersom denna då är mycket mer intressant än mat. Hon släpper ofta bröstet för att le upp mot mig.
Hon skrattar ljudligt. Mest när vi leker och busar, men jag måste erkänna att det händer (ganska ofta) att jag kittlar henne för att hennes skratt är så underbart.
Vid magläge håller hon upp sitt huvud långa stunder.
Hon undersöker gärna olika sorters leksaker då hon ligger i sängen eller är i sin babysitter. Gärna sådant som prasslar eller har extremt grälla färger. Hon anstränger sig för att försöka "hålla mig i handen" då jag erbjuder henne. Undersöker sina egna händer och fingrar. Sina tår verkar hon inte hittat än.
Hon har börjat försöka rulla från rygg till mage. Det går sådär. Hon vaggar i princip bara från sida till sida.
Hon vill gärna sitta upp. Har man henne i knäet drar hon sig upp och kämpar tills hon sitter rak i ryggen. Jag antar att hon inte tycker att hon ser tillräckligt bra annars.
Hon är väldigt social. Söker ögonkontakt och älskar när man pratar med henne. Hon kräver att få vara med. Om hon är vaken är det inte lika lätt att lägga henne i sin egen säng längre - hör hon att det är folk i ett annat rum vill hon dit. Direkt! Hon vill helt enkelt alltid vara där det händer.
Hon söker mycket mer kroppskontakt nu än vad hon gjorde innan. Hon vill sova nära och bäras runt. Mest kanske för att det är lättare att se vad som då händer. Bär man henne i bärsele (vänd inåt) vrider hon nästan huvudet i 180 grader för att se vart vi går och vad som sker.
Hon älskar när man byter blöja, masserar, klipper sylvassa naglar - när man pysslar om henne. Då sparkar och slår hon vilt och glatt omkring sig. Och ler med stort gap så där som bebisar i allmänhet gör.
Hon vägrar napp, kväljs ifall man stoppar in den, men suger desto mer på sina fingrar.
Hon älskar att se sig själv i spegeln.
Hon har tålamod. Även om hon är hungrig eller trött så gnäller hon milt en ganska lång stund, innan det blir störtpanik (att jämföra med storebror som alltid gick från noll till hundra på två sekunder).
Hon vaknar alltid, och då menar jag också alltid, med ett leende.

C'est tout, en hel person i stolpform

Juni Jo, i färd med att berätta ngt viktigt

För hand

Jag skriver så långa inlägg jämt. Är det överhuvudtaget ngn som orkar läsa allt?

I alla fall.

Jag älskar Sandra Backlund!

Jag älskar hennes stickade plagg. Om jag ngn gång gifter mig med min sambo tänker jag bära en av hennes stickade klänningar. Gärna den här. Det spelar ingen roll om jag måste hosta upp tjugotusen. Det är det banne mig värt.

Jag gillar stickat överlag!

För länge sedan fick jag en bok om handarbete av min mamma. Bonniers stora bok om handarbete. Massa bra tips om hur och vad man kan göra. Typ sådant här snyggt ↓

Jag önskar bara att jag hade tålamodet! Jag började sticka en tubhalsduk(?) åt Tomas i somras, den är långt ifrån färdig. Jag önskar att jag kunde lära mig brodera. Jag har bara broderat två saker i hela mitt liv. Båda skapelserna blev till i syslöjden. Julklappar till min mormor. Mycket fula.

Jag har drabbats av en akut längtan tillbaka i tiden. Kanske var det för att Johannes var här i går kväll och åt tacos med oss (jaaaa, vi är Svenssons). Varför blir det alltid tacos till middag då Johannes är här? Varför har vi en tendens att, för de mesta, bjuda på samma mat till samma gäster? När Ingrid är här t ex, då bjuder vi ALLTID på lax. Det är helt omedvetet från min sida. Associerar jag vissa maträtter med vissa personer? Det var sist hon var här då jag kom på det ("Näe", tänkte jag "hon måste ta mig fan tro att vi äter lax jämt, varje dag! Lax lax lax lax, familjen Andersson/Laxar!")

Hur

som

helst

Jag har blivit nostalgisk. Jag kan ibland sakna det som varit, perioder i mitt liv. Går det i cykler tro? Att jag varje år längtar tillbaka sex - sju år i tiden? För sju år sedan var jag tjugo och bodde i Linköping med en vän och en katt. Jag hade fått den briljanta idén att utbilda mig till läkare, så nu skulle jag bara plugga upp tusen naturvetenskapliga ämnen, samt mitt gymnasiebetyg. Jag gick teaterlinje på gymnasiet. Jajamän. Men jag är inte så intresserad av teater, jag ville mest synas. Stå i centrum. Det är ganska jobbigt att gå i en teaterklass när man egentligen inte vill spela teater, och inte förstår "tänket". Jag minns en av de första teaterlektionerna då vår lärare bad oss, elever, att låtsas vara golvet som just nu blir rengjort. Alla slängde sig ned, platta på rygg eller mage, och började kråma och åma sig. Jag lade mig också ned, dock helt blickstilla. Min lärare som lååååångsamt gick omkring i rummet och försökte skapa stämning genom att säga: "Nu koooommer en blööööööt mopp och svabbar er riiiiiiiktigt reeeeeena", stannade till vid mig och frågade: "Hur tror du att ett golv känner sig som blir tvättat? Uttryck det!". Tonårstrotsig låg jag fortfarande helt stel och rak och nästan fräste: "Amäh, ett golv rör sig inte. Det ligger stilla. ÄVEN då det blir tvättat". Jag tyckte att det mesta var urlöjligt. Ändå gick jag klart, men med 75 % frånvaro var ju mina betyg därefter. Jag gick alltså i princip bara ett halvt av tre hela år i skolan. Vad gjorde jag istället? Ja, vad gjorde vi Lotta? Vi drack café creme noisette och cola på Cozy, satt i mjuka sofforna och stirrade på fiskarna i akvariet, och då man fortfarande fick röka på caféer rökte vi. Och jag jobbade extra, så att jag skulle ha råd att festa varje helg. Jag jobbade med marknadsundersökningar, jag ringde upp folk i deras hem. "Ja, hejsan, mitt namn är Ellen Andersson och jag ringer på uppdrag av Föreningssparbanken ..." Det var på den tiden Swedbank fortfarande var Föreningssparbanken. Jag kan nästan rapa upp hela undersökningen fortfarande. Den spände över tre år typ. Kul. Jag jobbade även vissa söndagar, och då var jag alltid bakfull. Man satt med ett headset på huvudet och framför en dator. Tryckte man på en knapp ringde datorn upp automatiskt, och mellan samtalen gled huvudet långsamt ned mot bröstet, munnen konstant dumöppen, nästan så att saliven droppade och så plingeling! Huvud upp! "Heeeejsan, jag ringer på uppdrag av Föreningssparbanken, Ellen Andersson heter jag, jag undrar ..."

Jag har aldrig varit så rik som under min gymnasietid och jag har aldrig druckit upp så mycket av mitt kapital som under min gymnasietid.

Tack Sundstagymnasiet i Karlstad för den fina utbildningen!

Goda råd som ej är dyra

När jag började berätta om att vi skulle ha bebis nummer två fick jag ett par tips som varit lite bättre än alla andra. Två råd som faktiskt är goda på riktigt:

1 Planering är A och O

2 Se till att barnen får samma rutiner

Planering och organisering. Regler och rutiner. Dessa går hand i hand. Det låter ju skittrist, det hör jag ju, men vad hade jag tagit mig till utan dessa? Alla måste äta och alla måste sova (inte minst föräldrarna!), annars gör vi kaos med varandra. Och för att alla ska vara både mätta och pigga krävs ett uns av planering från min sida. Detta uppnås lättast genom att vi alla rör oss till, i princip, samma rytm.
Jag frågade på BVC och de sa att man inte kan skapa rutiner för ett barn som är under sex månader. Nähä, sa jag, och försökte ändå.
Junis dag är nu i (relativ) samklang med Theos. Hon sover till tio, dricker en slurk samtidigt eller strax innan Theos mellis. Går vi ut sover hon i vagnen, är vi hemma är hon vaken. Vid lunchdags dricker hon en slurk till. Sedan sover hon - förhoppningsvis samtidigt som Theo. Efter en timme eller så väcker de varandra. Vid tre är det dags för mellis nummer två, och ännu mer mat till Juni. Sedan middag/amning vid fem igen. Vid sju - åtta, mer amning tills hon somnar, och sedan sover de båda för natten (om allt gått väl). Jag får gå in till henne en eller ett par gånger och amma igen innan jag själv går och lägger mig. Sedan äter hon x antal gånger under natten. Vet ej hur många. Jag ammar i regel i sömnen då.

Jag har, som jag nämnt tidigare, blivit besatt av prylar/tjänster som kan förenkla vår vardag. Dessa två ovanstående goda råd är basen, grunden, vi alla vilar bekvämt på.

Tors dag

De sover!

Lugn och ro.

Och ännu mer kaffe!

I dag städar vi. Det tar lång tid. Trots att jag får mycket hjälp. "Ällpa dä" ("Hjälpa dig"), säger Theo. Är det inte i denna ålder han ska säga "Kan själv"? Han har aldrig sagt "kan själv". När han stöter på patrull gnäller han och ber oss "ällp mä".

Vi städar, som sagt. Jag plockar och grejar och lägger ut saker på Tradera. Jag älskar verkligen Tradera! Förra månaden la jag ut fem par gamla trista skor (jag har en tendens att köpa skor "utifallatt" jag ngn gång skulle kunna tänka mig att bära dem. Men det gör jag aldrig. Jag sticker bara fötterna i samma gamla skor som är ingångna och sköna) och för pengarna köpte jag ett par sprillans nya jodphurs (som jag kommer att använda, eh?) Jag har köpt massa fina barnkläder på Tradera, vissa inte ens använda! Jag har köpt vår fantastiska gungstol för en hundring! Och en lp med Olydiga Ballongen som jag lyssnade på då jag var liten. Massa massa massa fynd m a o. Just nu är jag på jakt efter påslakan från 70-talet. Helst bruna med mönster, typ såhär:

eller, ännu hellre, såhär

Snyggt va?!

Öppet inlägg till Tomas Lazar

Jag vet att vi precis fått en, och jag vet att det är jobbigt att ta hand om dem, och jag vet att man någon gång måste nöja sig, men ....

... när du ser den här bilden

så förstår du väl att vi måste skaffa massa!

Maten

Rutiner rutiner rutiner.

Ack så trist det må låta, men åh så skönt det är!

Två barn som lugnt törnar in vid sjutiden, och som (förhoppningsvis) sedan fortsätter sova resten av mörka natten.

Och jag får tid till att ...

... ja, vad?

De senaste dagarna har jag i princip bara velat sitta i soffan och glo rakt fram, som en idiot. En mycket trött idiot, bör tilläggas. Det har blivit lite vääääääl mycket Pingu och Cars för Theo. Med mycket dåligt mammasamvete har jag från och med i dag infört restriktioner kring detta stirrandet-med-öppen-mun-framför-dataskärm. Och visst har det varit vilda protester. Theo har, likt en grekisk demonstrant, skrikit och bråkat och burit sig åt. Men jag har stått pall. Trots trötthet, ska tilläggas.

Har jag näringsbrist eller? Jag fattar inte var denna utmattning kommer ifrån? Jag har slopat godis och istället börjat äta mandel för jag har tänkt att det ska vara bättre för min hy. Och mitt hår! Jag har fått amningshår. Precis som förra gången.

Det enda "nyttiga" jag företagit mig i dag är matlagning. Detta, att mitt barn ska få andra smakmöjligheter än jag blivit given, är något jag faktiskt orkat hålla fast vid. Jag har hållit fast vid detta så pass mycket att jag till och med funderat på att starta en egen matblogg vid sidan av, för att dokumentera min utveckling i köket (nej, det kommer aldrig att hända). Jag försöker tvinga med mig Theo in i matångorna. Till ett måttligt intresserat barn säger jag, med mild röst, att han måste lukta på ditten och datten, och "vill du inte hjälpa mig att vispa, vännen?" Denna vecka har jag bland annat bjudit på Fläskig fläskgryta med rött äpple och krämig fänkålssoppa med kripspiga krutonger av surdegsbröd. Och jag har introducerat kardemumma (i en mellisshake med banan och mango) för barnet. "Kar-de-mumma, kan du säga det?" sa jag och fladdrade med ögonfransarna. "Nä" sa han.

Jag vill skapa en matförebild. Jag har inte vuxit upp med egna matförebilder (jag har i och för sig skaffat mig en nu). Att min mamma och pappa inte lagade speciellt god mat har jag ju redan berättat, men att jag inte hade någon under min uppväxt som var ens liiiiite matintresserad är något jag inte själv funderat på förrän nu. Jag gick aldrig på dagis (kanske är det därför detta med dagisplats åt mina egna barn skrämmer mig så?) utan blev passad av min farmor och farfar de dagar mina föräldrar inte fick det att gå ihop. Min farmor är lika intresserad av mat som min mamma. Hon lagade i princip bara fem rätter (köttfärsås, korvgryta, skärgårdsgryta, kalops och porterstek). Snälla syskon, addera fler rätter om ni minns! De familjer vi umgicks med då jag var liten åt, i princip, samma mat som vi. Då vi var bortbjudna kunde det exempelvis serveras "igelkott". "Igelkott" är en stor klick pulvermos på ett fat, prydd med stekta prinskorvar instuckna lite här och var = "taggar". Till detta - lite ketchup och ett glas mellanmjölk.

Ja.

Hur vet Theo att det är fredag?

Än en gång fick jag ställa in en föräldraträff p g a sjukdom. Denna gång snuva hos Theo. Vad händer? Vad är det för fel på oss? Varför är vi sjuka heeeeela tiden?

Nu sitter jag i vår yllesoffa och undrar vad vi ska ta oss till i dag. Jag frågar Theo.

"Vad ska vi göra i dag?"

"Dlicka öul" säger han.

Dricka öl?

Jaså.

Vill ha mer

Alla i min familj har gått och lagt sig. Tomas, Theo, Juni. Alla tre sover djupt i vårt varma sovrum. Jag har egen egentid. Får sitta vid datorn, dricka te i fred, svara på mail och så vidare. Jag kollar runt efter ett par höstskor. Jag behöver inga fler höstskor, men jag vill ha. Och samtidigt läser jag bloggar. Har fem-sex flikar uppe samtidigt som jag klickar emellan. Läser en rad här, googlar ngt där ... Och så pang! dyker denna bild upp.

Titta på bilden.

Titta en lång stund.

Det är Kevin Carter som har fotograferat en svältande flicka i Sudan. När hon stannar för att vila landar en gam strax bakom den lilla kroppen.

Jag tänker på min egen dotter. När hon skulle på sin första läkarkontroll frågade doktorn hur hon verkade må. Jag svarade att hon verkade nöjd, harmonisk (så som jag alltid säger, men det är ju sant). Och då tittade han på Juni, som låg skör och nyfödd i min famn, och sa "Du har haft tur som fötts på rätt sida klotet". Och så började han prata om svälten på Afrikas Horn. "Ja, visst är det fruktansvärt", svarade både jag och bvc-sköterskan med bekymmersrynkiga pannor; "Man får ju skicka pengar, stötta dem på det viset". Och sedan vägdes och mättes min bleka, feta och fullkomligt ljuvliga dotter. Och visst har vi alla haft en fantastisk tur. Jag sitter mätt och belåten, i min proppfulla lägenhet, med elementen uppvridna på max, dricker dyrt te med ännu dyrare kokossocker och letar efter ett par höstskor som jag verkligen inte behöver men som jag vill ha. 

Vådan och maten

Nu sitter jag och försöker skriva en tvåveckorsmeny till oss. Letar i receptböcker, scrollar igenom matbloggar ... Vad i helvete ska vi äta? Vart ska jag lägga ribban? Kommer vi överhuvudtaget att kunna äta den mat jag ska laga?

Jag är nämligen så förbannat dååååålig på att laga mat. Det är precis som i syslöjden - så många tråkiga moment man måste igenom för att slutresultatet ska bli bra. Och man måste vara noggrann, tålmodig, göra-om-göra-rätt-då-något-gått-snett.

Ibland vill jag ändå.

Jag har lusten.

Att laga något gott.

Jag letar upp ett recept, fixar ingredienser. Och i början går det faktiskt ganska bra. Jag duttar och slevar och slurkar och måttar.

Men sedan

t

    r

        ö

             t

                 t

                     n

                         a

                            r

jag.

Och skvätter och spiller och svär och bränner vid. Jag hoppar över vissa moment (koka upp? nja, näe, det behövs nog inte - reviderar jag receptet). Och maten smakar därför sedan skit. Därför följer jag ofta minsta motståndets lag och lagar lasagne och korv stroganoff och annat skittrist, men som jag vet ungefär hur det ska smaka, och serverar sedan detta till mig själv, min sambo och mitt barn.

Theo föddes med en enorm aptit (som ibland dock skiftar lite i styrka). Han äter i princip allt. Utom sallad. Och alfaalfagroddar (jag har försökt lura i honom groddarna med hjälp av det klassiska "gapa och blunda"-tricket. Jag är övertygad om att han skulle tycka att de smakar bra - bara ungen nu ville prova! Men icke). Råkar man antyda att maten snart är klar rusar han in i köket, förvandlas genast till en hungrig varg som yyyyyyylar vid matbordet. Och då gäller det att vara snabb. Av med grytan från plattan, i med ngt som gör att maten svalnar illa kvickt (mjölk, vatten, cremé fraiche, gröna ärter från frysen ...) och sedan raskt in i barnamun. Dessa på slutet tillsatta "ingredienser" brukar förändra smaken något, den blir helt enkelt lite fadd. Kan det vara så att jag ofrivilligt lär Theo att älska den lite utspädda, jolmiga smaken? Är det en naturlag att barn till föräldrar som icke kunna tillreda en måltid inte är speciellt kräsna med maten? Anser de att det smaklösa är en tillräcklig smak för dem? Ja, jag är ju själv uppvuxen med en mamma och pappa som inte kan laga speciellt god mat. Förlåt, men det är ju sant. Mamma lagar fiskgratäng med burkchampinjoner och pappa steker vitt bröd och ett ägg.

Och jag, jag för köksslarvsgenen vidare?

Icke, säger jag nu.

Icke!

Nu skriver jag en tvåveckorsmeny utan dess like. Idel smakbomber skall brisera i min tvåårings trut.

ps. Jag lagade faktiskt jordärtskockssoppa (med maaaaaassa vitlök) häromdagen. Det har jag aldrig lagat förut. Jag har faktiskt inte ens smakat jordärtskockor innan.

Och den gick ned!

Två portioner.

"Mmmmmm dä gott dä        soppa".

Ja men nej

Apropå att ta hänsyn till både komfort och form (= hur snyggt jag anser något vara), följer här ett exempel som ganska tydligt illustrerar hur jag tänker (inte längre vill tänka?):

Detta är en bok jag köpte blott och bart för dess omslag.

Jag vet inte om den är bra.

Jag vet knappt vad den handlar om.

Jag känner inte till vem Marguerite Duras är (var?) mer än till namnet.

Men, om vi nu omvandlar detta till Vardag 2.0tänk:

Den är tunn, vilket betyder att den kommer att gå snabbt att läsa, vilket jag gillar.

Den är tunn, vilket betyder att den kommer att ta upp en pytteplats i min redan proppfulla bokhylla.

Den har ett väldigt strävt papper, vilket känns skönt att hålla i handen.

Eller?
Försöker jag bara försvara mina inköp nu?

Konsten att uppnå komfort (Vardag 2.0)

Eftersom det krävs att vardagen flyter på utan större friktioner för att jag ska kunna vara lycklig då jag är personlig assistent (dygnet runt!) åt två små individer, har jag blivit besatt av smarta lösningar och effektivisering av "familjelivet". Jag funderar bland annat på:

Hur minimerar jag tid spenderad på tråkiga uppgifter?

Hur spar jag in på tårar och tandagnisslan?

Och eftersom jag är så förbannat glömsk (ja, jag lider av glömska, kommer knappt ihåg någonting) har jag börjat bära med mig ett litet rött block, att plottra i då jag märker "Aha! Här kan man effektivisera!" eller "Så här bör jag alltså göra för att alla ska vara harmoniska". Det kan vara saker som att "Aha! Att storhandla matvaror på nätet och få dem levererade till ytterdörren för en ynka summa av trehundra kronor i månaden spar både humör (och faktiskt även dollars) åt familjen Andersson/Lazar!" och "Varför har vi inte en krok här? Just precis här!" eller "Theo bör alltså äta ett riktigt stadigt mellis vid tio för att inte få akut, nästintill ohanterlig, hungerpanik strax innan lunch". Det kan, för vissa, låta som självklara saker, enkla effektiviseringar ni redan kanske gjort, men jag är trööööög. Jag måste ha med mitt lilla fula block och kladda ned rationaliseringar av vardagen.
Jag har tänkt att skapa en Vardag 2.0, en slags ultrabekväm tillvaro, där vi bara mår gott och triiiiiiiivs hela tiden. Jajamän, det är en utopi. Men har vi nått halvvägs har vi kommit långt.
Mina förebilder är Tomas föräldrar. De sätter komfort högt upp på priolistan. I alla fall verkar det så. Tomas pappa berättade för mig om hur de valt duschmunstycke efter hur behaglig strålen var mot huden. Hur skulle jag göra om jag någon gång måste välja duschmunstycke? Förmodligen välja den, enligt mig, snyggaste. Hur strålen sprutar eller hur munstycken känns i min hand är nog inte ens något jag skulle reflektera över. Men i min Vardag 2.0 är detta aspekter jag måste ta i beaktande.
Låter det både trist och konstigt? Ja, kanske. Men något måste jag ju sysselsätta mig med. Och de som någon gång tagit hand om både en och två ungar (eller kanske fler! Gud hjälpe dem!) vet att man längtar efter någon slags struktur, ett slags lugn och ro i botten när man är uppe och flaxar vid ytan och kippar efter luft. Då är det tusen gånger lättare att hantera ilskna och ledsna utbrott från både vuxna och minderåriga.
Och efter att man lidit dagens fjärde raserianfall är det förmodligen liiiiiiite skönare att duscha sig ångande varm med hjälp av ett duschmunstycke som bjuder en angenäm stråle, samt behagligt grepp.
Eller?

Här ligger mina tre och bara mår gött!

Och en bild på världens bästa vagn (och mammans och sonens kängor)

Utan att överdriva så är detta förmodligen världens bästa barnvagn.
Klick klick så förvandlas den till singelvagn. Drygt sjuttio centimeter bred. Lättkörd.
Och Theo luuuuuuvs it. Vilket i praktiken innebär att han faktiskt åker i den. Vilket i sin tur innebär att mamman och pappan luuuuuuvs it.

Ja må han leva

Ja, må han leva. Ett långt och lyckligt liv med hälsan i behåll. Det önskar jag att jag kunde ge min son denna, hans andra, födelsedag. Är det verkligen två år sedan?! Vansinnigt!

18.05 den andra oktober 2009 krystade jag ut en gallskrikande kille. Och jag och hans far satte genast igång att älska vartenda ett av de 3 805 gram bebis, som låg kladdig och svagt lila i min famn.

Jag och Tomas hade förberett ett storslaget firande i dag. Inte med många presenter, men med desto fler upplevelser. Mycket väl uttänka att falla underbara Theo Harry Lazar i smaken. Dessa planer har vi emellertid fått skrota då jag och "Nuni" i går fick komma hem efter att ha tillbringat ett dygn på barnsjukhus.

Vår älskade fjuniga Juni Jo, med plastarmband om handleden, och hennes oroliga mamma, som med svettig panna (och innanför denna trög ammehjärna) försökte komma på passande följdfrågor att ställa till personal i vita rockar.

Nu är det inte så farligt.

Eller, det tros inte vara så farligt i alla fall.

En urinvägsinfektion antar man.

Behandlar med penicillin gör man.

Men dygnet på avdelningen för sjuka barn har gjort mig ödmjuk och givit mig perspektiv. Ett barn med klassisk frisyr för flickor (och Anna Wintour) - en spikrakt avklippt page, med lika spikrak lugg - nu med enbart några få långa sommarblekta testar kvar. Ett annat barn som gråter hjärtskärande natten igenom. Av smärta? Rädsla?

Om det gick skulle passande födelsedagspresenter åt mina barn vara:

Långa liv befriade från allvarlig sjukdom.