18.05 den andra oktober 2009 krystade jag ut en gallskrikande kille. Och jag och hans far satte genast igång att älska vartenda ett av de 3 805 gram bebis, som låg kladdig och svagt lila i min famn.
Jag och Tomas hade förberett ett storslaget firande i dag. Inte med många presenter, men med desto fler upplevelser. Mycket väl uttänka att falla underbara Theo Harry Lazar i smaken. Dessa planer har vi emellertid fått skrota då jag och "Nuni" i går fick komma hem efter att ha tillbringat ett dygn på barnsjukhus.
Vår älskade fjuniga Juni Jo, med plastarmband om handleden, och hennes oroliga mamma, som med svettig panna (och innanför denna trög ammehjärna) försökte komma på passande följdfrågor att ställa till personal i vita rockar.
Nu är det inte så farligt.
Eller, det tros inte vara så farligt i alla fall.
En urinvägsinfektion antar man.
Behandlar med penicillin gör man.
Men dygnet på avdelningen för sjuka barn har gjort mig ödmjuk och givit mig perspektiv. Ett barn med klassisk frisyr för flickor (och Anna Wintour) - en spikrakt avklippt page, med lika spikrak lugg - nu med enbart några få långa sommarblekta testar kvar. Ett annat barn som gråter hjärtskärande natten igenom. Av smärta? Rädsla?
Om det gick skulle passande födelsedagspresenter åt mina barn vara:
Långa liv befriade från allvarlig sjukdom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar