God natt

Nu ligger jag här i sängen, i Emmys rum, i Hammarstensallén, hos mina föräldrar.
Alla fyra syskon samlade under ett tak. Jag minns knappt när vi alla sågs senast, samtidigt. På Saras 25årsfest? Det är snart fem år sedan.
Mina underbara ungar sover tungt på var sin sida om min trötta kropp. De har lekt med sina kusiner varje dag i en hel vecka nu. Busat, stojat, nypts och kramats.
Jag längtar efter Tomas. Han kommer inte förrän på torsdag.
Det är långt dit.
På bilden ser ni Theo på tågresan upp. Hela mini-kånken full med bilar skulle packas upp och lekas med.

Vem är vem?

Lugn dag.

Juni, febrig efter femmånadersvaccinet.

Theo, trött efter att ha vaknat sent i går kväll för att explodera i ett raserianfall av sällan skådat slag.

Jag, trött efter att ha tagit hand om Juni som ledsen vaknat ungefär en gång i timmen i natt.

Tomas, som kom iväg för sent till skolan efter att ha glömt tiden på grund av julkalendertittande på svtplay.

Jag orkar ingenting i dag. Tänker inte ens borsta håret. Bara ta det lugnt. Läsa bok medan Theo leker bredvid och Juni sover på min mage. Värma gårdagens middag till lunch. Kanske koka lite extra kaffe. Hasa runt i Tomas för stora fårskinnstofflor. Lyssna på Mahalia Jacksons Songs for Christmas. Det finns ingen gräns för hur mycket julmusik jag kan lyssna på. Sätter mig i stämning direkt. I år känns jultraditionerna viktigare än på länge. Theo har blivit tillräckligt gammal för att förstå en del av vad jul och hela faderullan är. Vi har t o m köpt en julkalender till Julkalendern och så sitter vår son där var dag, i morgonmörkret i soffan, under filt och med smörgås i hand, och ser ett avsnitt samt öppnar (läs: sliter upp) lucka.

Juni hjälper mig att skriva detta inlägg.

Konstverket på skrivbordet är gjort av Theo Harry Lazar.

?

Vad är grejen med våra barn och deras hår?

Nu är det klippt!

Neeeeeeej! Jag gjorde det själv. Det såg så lätt ut när frisören visade på youtube. Men att klippa barnhår är en utmaning. Resultatet? En blandning mellan en klassisk potta och en "belieber".

"Gonk"

När det inte redan finns ett ord för en sak eller företeelse måste man finna ett själv. Theo demonstrerar här "gonk"- ett sätt mötas. Som Kanel & Kanin.

Plötsligt händer det

Efter flera månader och tusen försök med lika många olika nappar, har vi nu funnit en som passar fröken? En miljövänlig, giftfri sort, helt i naturmaterial.

Konsten att finna en vän

Det är två trötta barn som dråsade i säng efter lunch. Förmiddagen spenderade vi på Öppna Förskolan där Theo lekte sig till både svettig panna och brett leende.

Om ni undrar över Junis sovposition kan jag bara meddela (för de som inte redan är upplysta) att det är en utmärkt ställning då bebispruttar fastnat i systemet. Hon har sedan ngr veckor på eget initiativ börjat sova på mage. Hon vänder sig nu med lätthet.

Att vara hemma med två barn gör att jag ibland kan känna mig isolerad. Ålderskillnaden gör att barnen har olika behov. En bebis, som Juni, tar man ju med lätthet med överallt - fika, barnvagnspromenader bla bla bla ... det som föräldragruppen vill göra. Ett barn, som Theo, döööööör av tristess om han tvingas fika och gå på barnvagnspromenad. Han vill hoppa, skutta, springa, gräva i jorden, åka rutschkana, gunga. Och eftersom Juni inte direkt klagar i lekparken så blir det oftast Theo som dikterar villkoren för vår dag. För får Theo leka och springa så är han glad. Och är Theo glad är mamman glad. Och är mamman glad är Juni glad.

Hur som helst.

Det finns inte så många (i alla fall inte i min närhet) som också är föräldralediga med två på heltid. De flesta har sin bebis eller ettåring och strax innan tvåårsåldern börjar de förskolan och föräldern går tillbaka till jobbet. Även i de lekparker dit vi brukar gå.

Men så en gråmulen förmiddag för några veckor sedan så står vi plötsligt där, bredvid varandra. En tjej i ungefär samma längd, samma frisyr som jag, också med en tvååring i gungan framför sig och en bebis i Ergo Babysele på magen. Nästan komiskt. Och ju mer vi pratar desto mer märker vi vad vi har gemensamt, hur lika vi tänker och tycker. Vi har till och med praktiskt taget samma dialekt. Vad är oddsen? Och nu har vi börjat umgås, och det känns bra! För att hitta nya vänner när man blir äldre (?) är inte lika lätt som då man genast blev vänner för att man druckit sig fulla tillsammans.

Två andra bra grejer som händer (inom en relativt snar framtid):

- Min syster med familj flyttar till Jakriborg! JA! Kaffe kaffe kaffe med massa mjölk, barn som leker tillsammans. Hela mitt liv kommer te sig ljusare med min syster på armlängds avstånd.

- Mitt brorsbarn ska födas! Äntligen! Underbart!

I väntan på incisiverna

Jag har letat febrilt på nätet efter en bitring i naturmaterial, då Juni börjat gnaga och bita i det mesta (inklusive mig! Aj!). Och så räcker det med att kliva in på Ica och hitta den här

Just nu ...

... vänta på tåg med pall.
Med skräckblandad förtjusning märker jag att jag har blivit som min mamma! Hittar gammalt strunt och massa böcker på loppis.

Långt, lite otydligt, inlägg om jämställdhet i familjen eftersom det är mitt liv just nu (jag är inte bara kvinna, utan även mamma som ska fostra två jämställda individer, puh)

Nu glömmer vi deodoranter, bilder på gulliga barn och matlagning för en stund. Ibland känner jag hur töntigt allt jag skriver är! 

Det finns sådant som är viktigare.

Så som de åsikter som ogenerat luftades i svt:s debatt i går.

H e r r e g u d !

Att det ens finns människor som förnekar att vi lever i ett patriarkat? Jag ryser!

Och duon Pelle Billing och Pär Ström. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mina tankar kring dessa män utan att bli hånfull. För jag är fortfarande så förbannad. Om du kunde se mig nu, Lotta Bergqvist, så skulle du notera att mina näsborrar är vidgade till max.

Vi kvinnor har det bättre i dag än i går. Det är sant. Det diskuteras inte längre huruvida kvinnan ska benämnas människa eller ej. Det är förbjudet enligt lag för en äkta man att misshandla sin fru. Och vi har rösträtt! Men vi är fortfarande "lilla gumman" och några tusenlappar fattigare än "lilla gubben". Att förneka detta är bara okunnigt. Jag är mycket väl medveten om att även mannen upplever hårdare tider (krav på utseende, kompetens, med mera ... Kropp och Själ har bland annat gjort ett reportage som heter Från y-fronten mycket nytt, om män och testosteron, som jag lyssnade på sist jag var ute och sprang!)

Nu minns jag inte om det var Pär eller Pelle som sa det, men ngn av dem menade att kvinnor visst "tjänar" lika mycket pengar som männen i slutändan, eftersom de ju oftast får del av statliga bidrag (jag antar att han menar föräldrapenning, graviditetspeng, för barnbidraget är ju barnets!). Jag hade gärna hört honom utveckla detta. När ilskan mattats av, och jag kan tänka klart, mailar jag honom (vilken man på P det nu var som sa det) och frågar.

Och för att städa på min egen bakgård - hur jämställt har jag och Tomas det? Hur förhåller vi oss till varandra sedan vi fick barn? Och hur hanterar vi föräldraskapet?

Ingemar Gens (föreläsare, coach och samhällsdebattör) menar att dagens papparoll är diffus. Pappan är inte längre den med försörjningsansvar (som på femtiotalet), utan har istället förvandlats till mammans "sidekick".

Nu saxar jag ur boken Trygga Små Barn (av Jorunn Hansson):

"Jag skulle vilja säga att 95 procent av Sveriges barn uppfostras av bara en kvinna - om man med uppfostra menar den som ger barnet dess moraluppfattning, den som lär dem vad som är rätt och fel. Även om man konstaterar att svenska fäder aldrig tidigare har tillbringat så mycket tid med sina barn som de gör i dag, så har de samtidigt aldrig heller uppfostrat sina barn så lite."

Han fortsätter:

" Ser man exempelvis ett par som kommer gående med sin bebis i barnvagnen, pappan (som är en modern  pappa) kör barnvagnen, men rätt som det är så dyker hon ner i vagnen och rättar till något, täcket eller kudden, medan han fortsätter skjuta barnvagnen. Det ser man aldrig en man göra. För om du frågar mig, när vet man att man ska böja sig ned i en vagn och flytta på kudden, så har jag ingen aning. Men mamman tycks veta det. Och den som tycks veta får ju också makten."

Och så är det för oss! Tomas var föräldraledig med Theo hela fyra månader längre än jag, men lik förbannat är det jag som sköter inköp av varmare vantar, långkalsonger, ekologisk barntandkräm, läser på lite extra om förskolor, anser att det är dags för sonen att bada, sköter kontakten med bvc, läser på om hans utveckling. Till stor del beror detta på att det är jag som för tillfället är föräldraledig. Umgås jag med barnen tjugofyrasju är det ju klart att jag märker när det är dags för varmare vantar, en hårtvätt med mera ... Men på något sätt är det ändå jag som har större kontroll. Vill jag ha det så? Nej, egentligen inte. Lägger jag mig i Tomas sätt att sköta våra barn? Ja, ofta. Ett exempel: för mig är det av någon fånig anledning (jag kan inte motivera varför) viktigt att man ska sova i pyjamas. Inte i t-shirten man använt under dagen. Så hur trött tvååringen än är, drar jag tröjan över hans hängande huvud och klär honom i nattkläder. Om det är Tomas tur att lägga Theo, och Tomas inte gör detta, händer det att jag går in och byter på sonen.

Rätt eller fel?

Fel!

Jag måste backa och Tomas måste kliva fram (för att förtydliga; att Tomas i exemplet ovan säger att Theo visst ska sova i sin t-shirt, och ej behöver byta). Och jag kan inte backa om inte han kliver fram och vice versa. Alltså måste detta stötas och blötas - hur vill vi vara som föräldrar?

För oss är man lika mycket förälder oavsett om man jobbar 180 % eller är föräldraledig, och man har därför lika stort föräldraansvar trots övrig sysselsättning. För oss fungerar inte millimeterrättvisa. Vi delar efter vad vi är bra på, vad som är mest praktiskt eller vem som tycker "sysslan" är kul.

Och för att avsluta: jag kan hålla med om att män och kvinnor är olika. Det finns det ju ingen som förnekar. Varför, vi är olika, däremot. Det är frågan. I dag tjatar man om hormoners påverkan. I går mätte man skallar.

Om du bryr dig - läs Lise Eliot Pink Brain, Blue Brain. Och kolla!

Äntligen?

Hur hittar man en deodorant som är BÅDE bra och "nyttig"? Sedan jag rensade ur vårt badrumsskåp har jag provat fem olika "eko-deos". Alla lovade runt men höll tunt.

Men har jag nu funnit det jag söker?

Köpt på The Organic Shop. Första gången jag varit i butiken. Visste inte ens att den fanns. Tydligen hade den legat i samma lokal i flera år, men nu var det dags att flytta till Hansa, sa den snälla expediten, medan jag flaxade runt och tjafsade om amningshår och amningssvett och gudvetvad.

Om någon har två tusingar till övers får de gärna ge dem till mig, så att jag kan få en ...

Tack på förhand!

16:50

Kaffe efter tusen ärenden på stan.

09:40

Juni vaknar!
ÄNTLIGEN, tycker Theo. "Gammajan Nuni" (God morgon Juni), skriker han.

07:55

Theo vaken! Leker för fulla muggar. Kör med bilar, krockar bilar, lägger pussel, bygger hus ...
Jag dricker nytt kaffe ur Tomas redan använda kopp (äckligt?!), äter ostmacka och bläddrar i ViLäser.
Juni sover.

944

Så många är de kronor jag fått för mina gamla paltor jag la upp på Tradera för två veckor sedan.

Jag har fått tillbaka ungefär 50 % av klädernas anskaffningsvärde.

44

Så många är de slavar som arbetar för mig.

Gör testet som finns på världens snyggaste sida!

Siesta

Jag ska strax klämma in mig i mitten.

Och sova.

Vissa dagar känner jag mig för stressad för att vila med mina barn. Men så tänker jag - när i framtiden kommer samma möjlighet till siesta att bjudas på daglig basis?! Sedan, då dagis/skola/jobb tvingar oss att följa institutionernas fyrkantiga ramar, är denna gemensamma middagsvila bara att glömma.

Så jag passar på.

Mobilblogg

Just nu ...

... en kopp kaffe med mjölk på innergården, en dotter som numer vägrar ligga i vagnen (hon ser inte och missar därmed massa intressant) och en son som äter småsten och grus.

PMS-Ellen

Jag sitter vid datorn, med ryggen mot Tomas, som i sin tur sitter i soffan och beskriver sig själv som förälder, och hur det var för honom att få barn. Han pratar med en vän som strax ska bli pappa. Och detta är intressant att höra. Nog för att jag hört vissa detaljer förut (jag och Tomas har varit ett par så länge att vi nu kan varandras "historier", ett exempel: i ett samtal med andra är det en part som drar upp ett ämne/säger ett visst ord/nämner ett land ... och jag lutar mig tillbaka och tänker "Snart kommer Tomas berätta om den gången då han ..." Och ur Tomas mun kommer minnet - det slår aldrig fel) men nu berättas de på ett nytt sätt! Han målar ut! Härligt att höra att han är en sådan fin förälder (ja, jo, det visste jag ju redan). Speciellt eftersom jag känner mig som världens sämsta i dag. Jag och Theo var på säsongens sista barnrytmik i eftermiddags och allt gick liksom fel. Han var övertrött och sprallig och ville inte alls sjunga, bara dansa och hoppa och klättra. Och jag blev sur, inombords, för jag vågade inte visa det för de andra föräldrarna, och försökt irriterat tvinga honom till att gå runt och svaja som en elefant och klappa sina händer och gudvetvad. Och sedan skämdes jag. Och ville nästan börja gråta. Kände mig urdum. Min fina fina son som är så glad och snäll och måste dras med en sådan skitmamma som bara är sur hela tiden.

Från och med i morgon blir det ändring!

Jag lovar dig Theo Harry Lazar.

The story of my life

God morgon!

Halväten smörgås, redo att trampas på.

Farfars sköna liv!

Jag har tröttnat på de barnböcker som står till buds här i hemmet.

Det är så lite text och mycket bild.

Jag har lärt mig nittionio procent av böckerna utantill.

Så, medan jag letar efter boktips dyker detta upp!

Vi hade den Pixiboken då jag var liten! Jag minns den väl. Särskilt sidan med spikarna och korven och osten och makaronerna och allt det där!

Helt underbar!

Syskonkärlek

"(Self)hatred is a very underestimated emotion"

En av tusen anledningar till varför det är dags att sluta äta godis och börja springa.

Mina lår, vid Jim Morrisons grav, våren 2008.

Träningsblogg

Jag har ju drabbats av Trötthet. Jag är så inihelvetes trött hela hela tiden. Och jag kan inte förstå varför. Brist på ngt viktigt ämne? Är jag understimulerad? Jag tror faktiskt inte att min trötthet beror på att jag tar hand om två barn (nog för att det är jobbigt, men ...) Sover jag verkligen för lite? Jag vill gå och lägga mig vid 21 och inte stiga upp igen förrän vid 10. PLUS att jag vill vara med och sova då barnen tar siesta. Sover jag för mycket? KAN man det? Bla bla bla, hur som helst, kanske blir jag lite piggare om jag börjar springa (läs: jogga) igen, tänkte jag och snörade skorna. Det var ett tag sedan. Jag blev förkyld och sedan blev det mörkt så tidigt på kvällarna och så gick cykeln sönder så att jag inte kunde cykla till parken (!) och så har jag ju varit så trött. Idel ursäkter ... Men så i går gjorde jag slag i saken. Eftersom jag inte varit ute på säkert tre - fyra veckor måste jag börja lugnt. I enlighet med Maffetone så stretchar jag inte efter passen. Han hävdar att det ej är nödvändigt om man varit noga med att värma upp samt varva ned. Jag har inte läst så mycket om just stretching och jag är verkligen ingen träningsexpert, men jag har märkt att detta är A och O för att jag inte ska få träningsvärk (eller är träningsvärk bra?). Innan jag läste Maffetone bestämde jag alltid x antal minuter som skulle vikas åt uppvämning, i dag värmer jag upp tills kroppen känns redo. När värmen sprider sig som "prickar" och alla leder känns mjuka då vet jag att jag kan börja "träna". För mig tar det olika lång tid. Och så har jag lärt mig att ta det lugnt. Min löptur i går märks inte i dag. Inte en känning någonstans. Jag gör precis som Maffetone vill, men är det rätt? Snabba resultat är nog att glömma, dock inte varaktiga? I alla fall om man slutar komma med ursäkter/undanflykter, såsom att cykeln pajat.

"Du är mammaledig nu, eller?! Och tråååååååkig!"

Vi var på trettioårsfest i lördags. Med två barn, så det blev ju inte så "festligt", ändock väldigt trevligt.

Det slår mig gång på gång när jag rör mig ute i sammanhang där inte barn naturligt är inblandade (lekpark, föräldragrupp, hemma hos en vän) hur otroligt sunkig jag är! Jag har inte filat naglar, vaxat vare sig armhålor eller ben på jag-vet-inte-hur-länge. Jag tog mig tid att noppa ögonbrynen inför festen, men innan dess kan jag inte ens minnas sist jag använde pincetten. Och mina kläder ska i första hand vara praktiska. Jag ska med lätthet kunna slänga fram brösten var jag än befinner mig och så ska jag helst vara lagom tempererad. Snygg? Nja, det är inte viktigast. I alla fall inte när jag rör mig tillsammans med horder av barn och deras föräldrar.

Så står jag i ett hörn, i lägenheten hemma hos denna man, min vän, som fyller trettio, osminkad, med trassligt hår och panikinköpt klänning (för herre! jag har ju inget som är snyggt som man kan amma i!) och inte en käft runt omkring mig har barn och jag märker hur min sociala förmåga krympt till en liten ärta som ligger och skramlar någonstans djupt inne i mitt bröst. Det pratas om jobb, framtid, studier och jag får ständigt frågan (eller snarare påståendet) "Du är mammaledig nu, eller?! Skööööönt!"och jag nickar och har inte så mycket att tillägga. Lite har jag ju hängt med i samhällsdebatten, jag kollar på aktuella tv-serier och läser bloggar. Men alla samtalsämnen jag kommer på innefattar barn/ungar/bebisar/yngel/pyren/avkommor. Först blir jag stressad, men sedan gillar jag läget. Mitt i bland alla dessa snygga frisyrer, parfymmoln och röda läppar hittar jag ett inre lugn. Det spelar ingen roll att jag inte har så mycket att säga. Jag måste ju inte vara festen medelpunkt.

De två ungar som i helgen utgjorde mitt enda samtalsämne

Inredningsblogg

I flera veckor har jag gått förbi Bara Blommor och velat gå in för att köpa lite växter efter att allt grönt i vårt hem dött i somras, då vi var bortresta och lägenheten kokade. Nu fick jag mina blommor till slut! Hur? Jag och Tomas gick för en gång skull förbi där tillsammans. Så är det nu för tiden. Vissa självklara saker är ej längre så självklara. Som detta att måla sina naglar. När i helvete ska jag göra det? Jag får lov att ställa klockan och stiga upp mitt i natten för att hinna med torktid och allt.

Hur som helst, nu letar jag på Tradera efter assietter i ofärgat pressglas att ställa under! (Ja, man kan hitta allt på Tradera)

En anledning till varför man ska lyssna på sin hemkunskapsfröken, och ha en liten "buffert för oförutsedda utgifter"

Nej, vilken skitvecka det har varit. Hittills. Jag är sur hela tiden, dygnet runt.

På grund av mitt röda öga har jag inte kunnat använda linser på två dagar. Jag ser ingenting!

I går var jag hos "min" optiker. "Min" optiker är den person jag besöker en gång om året för att kolla så att allt står rätt till. Nu var det dags för ett extra, mycket brådskande besök. Tjatade mig därför till en tid senare samma dag, satte mig på cykeln och trampade dit, som det totala blindstyre jag är. Min optiker är en mycket sympatisk person, hon påminde mig om att jag redan förra året bestämde att skaffa glasögon, "Vad hände?" frågade hon. Jag skämdes och sa som det var: "Hehe, jag hittade inga bågar som jag tyckte passade ..." Och nu satt jag där, med mitt blodsprängda öga, i stolen vid den stora maskin hon använder till att mäta synen. Hon sa inte "vad var det jag sa", men jag såg att hon tänkte det. "Jag har inte använt glasögon på säkert tio år", tänkte jag fortsätta mitt speak of shame, men ångrade mig. Det var förmodligen bra. För hon började prata om de biverkningar hon brukade se hos oss som enbart använder linser. HU!

Nu var det inget större fel med mitt öga. Det är irriterat för att jag inte låter det andas. Speciellt som att jag på senaste tiden även använt mina linser dygnet-runt då det faktiskt är dygnet-runt-linser. Det ska man tydligen inte göra. Och inuti mitt huvud började jag fila på ett surt brev till Ciba Vision (linsproducenten).

När sedan resultaten av syntestet kom, var det lite märkligt. "Min" optiker hummade lite ("hmmm ...) och sa "Konstigt, konstigt, konstigt ..." Jag fick handsvett. Synen hade förändrats enormt på mitt röda öga, sa hon. "Åh, herregud" tänkte jag "nu kommer hon säga att jag håller på att bli blind!" Tvärtom, berättade "min" optiker, "din närsynthet har i princip försvunnit". Men hon visste inte ifall det berodde på infektionen eller vad sjutton det kunde vara. Hon frågade om jag gått igenom något speciellt under det senaste året. "Jag har fått ett till barn", sa jag, som om det skulle spela någon roll. Och, ja, tydligen kan det spela roll. "Kroppen förändras på alla möjliga vis då man är gravid" sa optikern.

Sedan tog hon mig i handen och ledde mig ut till de allra billigaste bågarna och tvingade mig välja ett par. "Nu skaffar du glasögon!" beordrade hon mig. "Nu har det ju även kommit sådana här runda bågar, läckra!" fortsatte hon. Och på tre sekunder roffade jag åt mig ett par bågar (OBS! Inte runda!), som jag inte minns riktigt hur de ser ut, och om jag har riktig tur så kommer jag kunna hämta dem redan i morgon och därmed återfå min syn, slippa kisandet och kanske bli på lite bättre humör.

Ett öga rött på en omnipotent trafikant

Det var inte förrän Tomas kom hem som jag tog med Theo ut. På en cykeltur. I mörkret. Med ett fungerande öga.
Dimsyn på det andra.
Det kommer jag aldrig utsätta mitt barn för igen.
Jag är redan en riskfylld trafikant, på grund av att jag är en aggressiv trafikant. Jag tycker alltid att jag har rätten på min sida - oavsett vilket färdmedel jag använder mig av. Går jag, ja, då har jag alltid företräde eftersom det tar mycket längre tid att promenera någonstans än att cykla eller köra bil - alltså har jag mer "bråttom". Cyklar jag, ja, då har jag alltid företräde eftersom jag cyklar och det går mycket snabbare än att promenera och därför gör min framfart varken till eller från för de flanerande, "jag ska bara cykla förbi här, tränga mig förbi här, lite smidigt, hehe". (Det var först för tre år sedan som en snäll man lärde mig att även jag, som cyklist, måste stanna vid rödljus. Men det är en annan historia ...) Och är det någon medtrafikant som begår någon överträdelse (enligt Ellen Anderssons lagbok), ja då jävlar ... Jag svär och förbannar tyst för mig själv. Alltid på grov värmländska - för det blir mer styrka i orden då (att sammanbitet pressa fram "JAVVLA" idiot är mer kraftfullt än "jeevla" idiot). Jag memorerar registreringsskyltar till höger och vänster för att jag tänker att jag ska polisanmäla dumskallarna bakom rattarna så fort jag kommer hem.
Jag blir som förbytt så snart jag ger mig ut i trafiken. Och det är på grund av detta (inte på grund av att jag är lat eller snål) jag ännu inte skaffat körkort. Jag vill egentligen inte ha körkort, för jag vet att jag kommer att bli en livsfarlig bilist. Jag kommer att hänga på tutan och i andra bilars röv. Jag kommer att skrika, svära och hojta. Problemet är bara att jag nu, av olika anledningar, måste skaffa kortet. Gärna inom en överskådlig framtid.
Så, visst känns det bra nu, Sara, att du har lovat att övningsköra med mig i vinter?! Du som är
precis
likadan
!

Med andra ord ... (se inlägget nedan)

... är det någon som har lust att komma hit nu på direkten och ta hand om två snorungar? Jag ammar Juni så klarar hon sig i fyra - fem timmar. Laga dock gärna middag åt Theo runt fem.
Okhejdå

Pour myself a cup of ambition

Hela dagen har vi varit på väg ut genom dörren. Nu är klockan två och Theo går fortfarande omkring i kalsonger och linne. I dag är det riktigt riktigt jobbigt att ta hand om barn.

- Båda är förkylda, torkade snorkakor i näsborrarna som gör det svårt att andas, slemmiga halsar och rosslig hosta. Dock sjunger snuvan på sista refrängen, de är båda på väg att bli friska, men det går segt.

- Juni har ont i magen. Kan det ha att göra med att jag åt ett halvt kilo mjölkchoklad häromdagen? (Fan också, nu måste jag googla choklad och amma) (" ... kan ge kolikartade symptom" eeeh ...)

- Det känns som jag sitter i fängelse. Vi hade egentligen tänkt åka över sundet i dag. Ta tåget till fikakamrat (för mamman) och lekkamrat (till Theo). Men det var inte riktigt möjligt p g a ovan nämnda snuva och "kolikartade symptom".

- Jag orkar inte diska då jag har en tung unge i bärselen = jag orkar inte laga god, ordentlig mat då det inte är diskat = vi blir alla sura för att vi måste äta äcklig mat.

- Jag har, på grund av strulande linser, fått något skit i ena ögat! Och förbannar nu mig själv för att jag ännu inte skaffat glasögon. Jag är, i princip, blind utan hjälpmedel.

- Men det allra jobbigaste i dag är nog att jag verkligen inte har någon lust att ta hand om någonting förutom mig själv. Jag vill ligga i soffan och äta choklad till frukost, lunch och middag, kanske läsa lite, skippa duschen och hårtvätt, kolla på någon våldsam film, läsa bloggar, få gå på toaletten i fred, prata i telefon och eventuellt orka måla naglarna.

Att vara föräldraledig är inte ett nio-till-fem-jobb. På gott och ont. Det är ett dygnet-runt-jobb, ständig jour. Och ständigt har man dessa underbara ungar i tanken, planerande för deras väl och ve. Och mitt i allt kan man faktiskt bli fruktansvärt trött på "det hele". Man behöver en paaaaauuuuuus. Få andas uuuuuut. Gå på spa. Jag minns inte vart jag läste det/hörde det/såg det, men en mamma sa att: "Spa?! Det är att få bajsa ifred det. Det är spa för mig"

Ja ja ja ja

Jag ska inte gnälla. Jag har bryggt två koppar kaffe som jag ska hälla i mig. Kanske ligger lusten där någonstans nere i sumpen, på botten.

I botten på glaset

S(näpp)le

För bara några minuter sedan klev min mamma och pappa in i sin röda saab och for hemåt. Det har varit ett trevligt, och kort, besök. Vi har ätit massa mat och varit i park. Och jag har bakat muffins, helt utan (raffinerat) socker, för att Theo för en gång skull ska få vara med och fika. Mandelmjöl, bovetemjöl, rivet äpple, mosad banan, ägg och finhackade dadlar - det är allt! Och de smakade faktiskt bra!

Det här med att vi inte ger vår äldsta (raffinerat) socker är inte för att vi vill att andra föräldrar/människor ska ge oss en klapp på axeln, ej heller för att vi tror att vi är så himla präktiga, duktiga och goda föräldrar. Och även om jag hos mig själv ibland kan upptäcka tendenser till att vara en sådan där förhatlig "Danonino-mamma" (Hoppla hoppla, jag försöker jobba bort den sidan), så är den absolut främsta orsaken till förbudet att jag och Tomas faktiskt inte orkar med Theo då han sniffat av det vita pudret. Om det någon gång är någon som vill bjuda honom på sött, kontrar jag med att bjuda dem att ta hand om resultatet: en extremt speedad Theo. När jag och Juni för några veckor sedan spenderade en fredag på akuten, fick Tomas passa Theo. Det var strålande sol ute. Sommarvärme. Och Tomas hade glömt att ta med vatten. Theo höll på att törsta ihjäl. De gick in på Hemmakväll (som ligger nära barnakuten), där pappan köpte Snapple till den försmäktande pojken. Klunk klunk klunk. En stund senare byts jag och Tomas av och jag lämnas med en konstant fnissande liten kille som studsar som en boll. När jag tvingar honom att hålla mig i handen för "Herregud Theo, det kör faktiskt bilar här!" så gnager han, likt ett vilt djur, på den. Och skrattar.

Okej okej, det finns sötsaker som är mindre söta än just Snapple (som är så sött att det gör ont i tänderna då man dricker det), men konsekvensen är den samma - ett galet barn. Och det är skitjobbigt!

Nuni, morfar och svanen

I väntan

Fredagskväll.

Alla är vakna.

Vi väntar på mormor och morfar (för mig: mamma och pappa). De åker just nu i "löda bilän" (röda bilen) och åker man i den för länge så får man "ont dä bak". I alla fall enligt Theo.

Fredagskväll i sken från stearinljus, film och med salta popcorn på tungan. Skålen står mellan sonen och mig för att det är vi som äter mest.

Klassiskt familjeliv.

Och nu när jag ser oss där, på rad i soffan, undrar jag; varför vägrar herrarna Lazar byxor?

Så fort vi träder in genom hemmets dörr ska de av.

Ritsch ratsch.

Helst vill de båda enbart ikläda sig kalsong. Och till detta bära varsin vit mjölkmustasch som fräsch accessoar.

Vem gör rätt vem gör fel, tusen åsikter då det kommer till din bebis vård

Jag har börjat massera mina barn i tid och otid. Mest för att jag tycker att det är roligt, men jag märker ju att de inte direkt verkar lida av behandlingen heller. Det finns massvis med massagesagor (bara att googla eller köpa bok) man kan "berätta", och de verkar uppskattas mer än om man bara knådar. På youtube har de även ett gäng instruktionsvideos. Bland annat denna

Hahahaha, skrattar jag. För humoristisk är den.

Och så kan jag inte låta bli att tänka på skiten hon smörjer in sin babys ansikte med. Har man lotion i ett babyface? Kanske om man jobbar på Johnson's.

Ja, jag vet att jag är fanatisk, rabiat bla bla bla då det kommer till (onödig) kemikalieanvändning med mera, men ändå. Jag har aldrig känt så mjuk hud som bebishud, som att dra fingret över rumsvarmt smör. De behöver väl ingen lotion?

Theo har lärt sig att be mig "sluta!"

Med emfas.

Och vad kan man då göra, förutom att sluta?

Att i stolpform beskriva en komplex person

Juni Jo "du växer så snabbt" Lazar, om en dryg vecka är det dags att introducera mat. Kokta mosade grönsaker.
Som en liten minnesanteckning för mig själv ska jag nu berätta om vår dotter.
Hon är nu 16 veckor och 1 dag. Det är alltså cirkus två - tre veckor kvar tills nästa utvecklingssprång (om man tror på sådana) och hon ska just nu befinna sig i en ovädersperiod. Nja, säger jag, lite extra gnällig kanske hon varit.
Hon pratar, gurglar och pruttar med munnen. Det låter som att hon försöker forma "ord", så som "nej" eller "ille".
Härmar man henne skrattar hon eller upprepar sina "ord".
Hon ler så fort hon ser Theo eller ngn av sina föräldrar.
Ropar man hennes namn kan man få hennes uppmärksamhet. Dock vet jag inte om hon vet att hon heter Juni.
Hon är svår att amma dagtid eftersom hon inte kan koncentrera sig. Minsta knäpp eller ljud och hon måste vända dit huvudet och kolla. Ibland kan jag inte ens bära en mönstrad tröja/kofta eftersom denna då är mycket mer intressant än mat. Hon släpper ofta bröstet för att le upp mot mig.
Hon skrattar ljudligt. Mest när vi leker och busar, men jag måste erkänna att det händer (ganska ofta) att jag kittlar henne för att hennes skratt är så underbart.
Vid magläge håller hon upp sitt huvud långa stunder.
Hon undersöker gärna olika sorters leksaker då hon ligger i sängen eller är i sin babysitter. Gärna sådant som prasslar eller har extremt grälla färger. Hon anstränger sig för att försöka "hålla mig i handen" då jag erbjuder henne. Undersöker sina egna händer och fingrar. Sina tår verkar hon inte hittat än.
Hon har börjat försöka rulla från rygg till mage. Det går sådär. Hon vaggar i princip bara från sida till sida.
Hon vill gärna sitta upp. Har man henne i knäet drar hon sig upp och kämpar tills hon sitter rak i ryggen. Jag antar att hon inte tycker att hon ser tillräckligt bra annars.
Hon är väldigt social. Söker ögonkontakt och älskar när man pratar med henne. Hon kräver att få vara med. Om hon är vaken är det inte lika lätt att lägga henne i sin egen säng längre - hör hon att det är folk i ett annat rum vill hon dit. Direkt! Hon vill helt enkelt alltid vara där det händer.
Hon söker mycket mer kroppskontakt nu än vad hon gjorde innan. Hon vill sova nära och bäras runt. Mest kanske för att det är lättare att se vad som då händer. Bär man henne i bärsele (vänd inåt) vrider hon nästan huvudet i 180 grader för att se vart vi går och vad som sker.
Hon älskar när man byter blöja, masserar, klipper sylvassa naglar - när man pysslar om henne. Då sparkar och slår hon vilt och glatt omkring sig. Och ler med stort gap så där som bebisar i allmänhet gör.
Hon vägrar napp, kväljs ifall man stoppar in den, men suger desto mer på sina fingrar.
Hon älskar att se sig själv i spegeln.
Hon har tålamod. Även om hon är hungrig eller trött så gnäller hon milt en ganska lång stund, innan det blir störtpanik (att jämföra med storebror som alltid gick från noll till hundra på två sekunder).
Hon vaknar alltid, och då menar jag också alltid, med ett leende.

C'est tout, en hel person i stolpform

Juni Jo, i färd med att berätta ngt viktigt

För hand

Jag skriver så långa inlägg jämt. Är det överhuvudtaget ngn som orkar läsa allt?

I alla fall.

Jag älskar Sandra Backlund!

Jag älskar hennes stickade plagg. Om jag ngn gång gifter mig med min sambo tänker jag bära en av hennes stickade klänningar. Gärna den här. Det spelar ingen roll om jag måste hosta upp tjugotusen. Det är det banne mig värt.

Jag gillar stickat överlag!

För länge sedan fick jag en bok om handarbete av min mamma. Bonniers stora bok om handarbete. Massa bra tips om hur och vad man kan göra. Typ sådant här snyggt ↓

Jag önskar bara att jag hade tålamodet! Jag började sticka en tubhalsduk(?) åt Tomas i somras, den är långt ifrån färdig. Jag önskar att jag kunde lära mig brodera. Jag har bara broderat två saker i hela mitt liv. Båda skapelserna blev till i syslöjden. Julklappar till min mormor. Mycket fula.

Jag har drabbats av en akut längtan tillbaka i tiden. Kanske var det för att Johannes var här i går kväll och åt tacos med oss (jaaaa, vi är Svenssons). Varför blir det alltid tacos till middag då Johannes är här? Varför har vi en tendens att, för de mesta, bjuda på samma mat till samma gäster? När Ingrid är här t ex, då bjuder vi ALLTID på lax. Det är helt omedvetet från min sida. Associerar jag vissa maträtter med vissa personer? Det var sist hon var här då jag kom på det ("Näe", tänkte jag "hon måste ta mig fan tro att vi äter lax jämt, varje dag! Lax lax lax lax, familjen Andersson/Laxar!")

Hur

som

helst

Jag har blivit nostalgisk. Jag kan ibland sakna det som varit, perioder i mitt liv. Går det i cykler tro? Att jag varje år längtar tillbaka sex - sju år i tiden? För sju år sedan var jag tjugo och bodde i Linköping med en vän och en katt. Jag hade fått den briljanta idén att utbilda mig till läkare, så nu skulle jag bara plugga upp tusen naturvetenskapliga ämnen, samt mitt gymnasiebetyg. Jag gick teaterlinje på gymnasiet. Jajamän. Men jag är inte så intresserad av teater, jag ville mest synas. Stå i centrum. Det är ganska jobbigt att gå i en teaterklass när man egentligen inte vill spela teater, och inte förstår "tänket". Jag minns en av de första teaterlektionerna då vår lärare bad oss, elever, att låtsas vara golvet som just nu blir rengjort. Alla slängde sig ned, platta på rygg eller mage, och började kråma och åma sig. Jag lade mig också ned, dock helt blickstilla. Min lärare som lååååångsamt gick omkring i rummet och försökte skapa stämning genom att säga: "Nu koooommer en blööööööt mopp och svabbar er riiiiiiiktigt reeeeeena", stannade till vid mig och frågade: "Hur tror du att ett golv känner sig som blir tvättat? Uttryck det!". Tonårstrotsig låg jag fortfarande helt stel och rak och nästan fräste: "Amäh, ett golv rör sig inte. Det ligger stilla. ÄVEN då det blir tvättat". Jag tyckte att det mesta var urlöjligt. Ändå gick jag klart, men med 75 % frånvaro var ju mina betyg därefter. Jag gick alltså i princip bara ett halvt av tre hela år i skolan. Vad gjorde jag istället? Ja, vad gjorde vi Lotta? Vi drack café creme noisette och cola på Cozy, satt i mjuka sofforna och stirrade på fiskarna i akvariet, och då man fortfarande fick röka på caféer rökte vi. Och jag jobbade extra, så att jag skulle ha råd att festa varje helg. Jag jobbade med marknadsundersökningar, jag ringde upp folk i deras hem. "Ja, hejsan, mitt namn är Ellen Andersson och jag ringer på uppdrag av Föreningssparbanken ..." Det var på den tiden Swedbank fortfarande var Föreningssparbanken. Jag kan nästan rapa upp hela undersökningen fortfarande. Den spände över tre år typ. Kul. Jag jobbade även vissa söndagar, och då var jag alltid bakfull. Man satt med ett headset på huvudet och framför en dator. Tryckte man på en knapp ringde datorn upp automatiskt, och mellan samtalen gled huvudet långsamt ned mot bröstet, munnen konstant dumöppen, nästan så att saliven droppade och så plingeling! Huvud upp! "Heeeejsan, jag ringer på uppdrag av Föreningssparbanken, Ellen Andersson heter jag, jag undrar ..."

Jag har aldrig varit så rik som under min gymnasietid och jag har aldrig druckit upp så mycket av mitt kapital som under min gymnasietid.

Tack Sundstagymnasiet i Karlstad för den fina utbildningen!

Goda råd som ej är dyra

När jag började berätta om att vi skulle ha bebis nummer två fick jag ett par tips som varit lite bättre än alla andra. Två råd som faktiskt är goda på riktigt:

1 Planering är A och O

2 Se till att barnen får samma rutiner

Planering och organisering. Regler och rutiner. Dessa går hand i hand. Det låter ju skittrist, det hör jag ju, men vad hade jag tagit mig till utan dessa? Alla måste äta och alla måste sova (inte minst föräldrarna!), annars gör vi kaos med varandra. Och för att alla ska vara både mätta och pigga krävs ett uns av planering från min sida. Detta uppnås lättast genom att vi alla rör oss till, i princip, samma rytm.
Jag frågade på BVC och de sa att man inte kan skapa rutiner för ett barn som är under sex månader. Nähä, sa jag, och försökte ändå.
Junis dag är nu i (relativ) samklang med Theos. Hon sover till tio, dricker en slurk samtidigt eller strax innan Theos mellis. Går vi ut sover hon i vagnen, är vi hemma är hon vaken. Vid lunchdags dricker hon en slurk till. Sedan sover hon - förhoppningsvis samtidigt som Theo. Efter en timme eller så väcker de varandra. Vid tre är det dags för mellis nummer två, och ännu mer mat till Juni. Sedan middag/amning vid fem igen. Vid sju - åtta, mer amning tills hon somnar, och sedan sover de båda för natten (om allt gått väl). Jag får gå in till henne en eller ett par gånger och amma igen innan jag själv går och lägger mig. Sedan äter hon x antal gånger under natten. Vet ej hur många. Jag ammar i regel i sömnen då.

Jag har, som jag nämnt tidigare, blivit besatt av prylar/tjänster som kan förenkla vår vardag. Dessa två ovanstående goda råd är basen, grunden, vi alla vilar bekvämt på.

Tors dag

De sover!

Lugn och ro.

Och ännu mer kaffe!

I dag städar vi. Det tar lång tid. Trots att jag får mycket hjälp. "Ällpa dä" ("Hjälpa dig"), säger Theo. Är det inte i denna ålder han ska säga "Kan själv"? Han har aldrig sagt "kan själv". När han stöter på patrull gnäller han och ber oss "ällp mä".

Vi städar, som sagt. Jag plockar och grejar och lägger ut saker på Tradera. Jag älskar verkligen Tradera! Förra månaden la jag ut fem par gamla trista skor (jag har en tendens att köpa skor "utifallatt" jag ngn gång skulle kunna tänka mig att bära dem. Men det gör jag aldrig. Jag sticker bara fötterna i samma gamla skor som är ingångna och sköna) och för pengarna köpte jag ett par sprillans nya jodphurs (som jag kommer att använda, eh?) Jag har köpt massa fina barnkläder på Tradera, vissa inte ens använda! Jag har köpt vår fantastiska gungstol för en hundring! Och en lp med Olydiga Ballongen som jag lyssnade på då jag var liten. Massa massa massa fynd m a o. Just nu är jag på jakt efter påslakan från 70-talet. Helst bruna med mönster, typ såhär:

eller, ännu hellre, såhär

Snyggt va?!

Öppet inlägg till Tomas Lazar

Jag vet att vi precis fått en, och jag vet att det är jobbigt att ta hand om dem, och jag vet att man någon gång måste nöja sig, men ....

... när du ser den här bilden

så förstår du väl att vi måste skaffa massa!

Maten

Rutiner rutiner rutiner.

Ack så trist det må låta, men åh så skönt det är!

Två barn som lugnt törnar in vid sjutiden, och som (förhoppningsvis) sedan fortsätter sova resten av mörka natten.

Och jag får tid till att ...

... ja, vad?

De senaste dagarna har jag i princip bara velat sitta i soffan och glo rakt fram, som en idiot. En mycket trött idiot, bör tilläggas. Det har blivit lite vääääääl mycket Pingu och Cars för Theo. Med mycket dåligt mammasamvete har jag från och med i dag infört restriktioner kring detta stirrandet-med-öppen-mun-framför-dataskärm. Och visst har det varit vilda protester. Theo har, likt en grekisk demonstrant, skrikit och bråkat och burit sig åt. Men jag har stått pall. Trots trötthet, ska tilläggas.

Har jag näringsbrist eller? Jag fattar inte var denna utmattning kommer ifrån? Jag har slopat godis och istället börjat äta mandel för jag har tänkt att det ska vara bättre för min hy. Och mitt hår! Jag har fått amningshår. Precis som förra gången.

Det enda "nyttiga" jag företagit mig i dag är matlagning. Detta, att mitt barn ska få andra smakmöjligheter än jag blivit given, är något jag faktiskt orkat hålla fast vid. Jag har hållit fast vid detta så pass mycket att jag till och med funderat på att starta en egen matblogg vid sidan av, för att dokumentera min utveckling i köket (nej, det kommer aldrig att hända). Jag försöker tvinga med mig Theo in i matångorna. Till ett måttligt intresserat barn säger jag, med mild röst, att han måste lukta på ditten och datten, och "vill du inte hjälpa mig att vispa, vännen?" Denna vecka har jag bland annat bjudit på Fläskig fläskgryta med rött äpple och krämig fänkålssoppa med kripspiga krutonger av surdegsbröd. Och jag har introducerat kardemumma (i en mellisshake med banan och mango) för barnet. "Kar-de-mumma, kan du säga det?" sa jag och fladdrade med ögonfransarna. "Nä" sa han.

Jag vill skapa en matförebild. Jag har inte vuxit upp med egna matförebilder (jag har i och för sig skaffat mig en nu). Att min mamma och pappa inte lagade speciellt god mat har jag ju redan berättat, men att jag inte hade någon under min uppväxt som var ens liiiiite matintresserad är något jag inte själv funderat på förrän nu. Jag gick aldrig på dagis (kanske är det därför detta med dagisplats åt mina egna barn skrämmer mig så?) utan blev passad av min farmor och farfar de dagar mina föräldrar inte fick det att gå ihop. Min farmor är lika intresserad av mat som min mamma. Hon lagade i princip bara fem rätter (köttfärsås, korvgryta, skärgårdsgryta, kalops och porterstek). Snälla syskon, addera fler rätter om ni minns! De familjer vi umgicks med då jag var liten åt, i princip, samma mat som vi. Då vi var bortbjudna kunde det exempelvis serveras "igelkott". "Igelkott" är en stor klick pulvermos på ett fat, prydd med stekta prinskorvar instuckna lite här och var = "taggar". Till detta - lite ketchup och ett glas mellanmjölk.

Ja.

Hur vet Theo att det är fredag?

Än en gång fick jag ställa in en föräldraträff p g a sjukdom. Denna gång snuva hos Theo. Vad händer? Vad är det för fel på oss? Varför är vi sjuka heeeeela tiden?

Nu sitter jag i vår yllesoffa och undrar vad vi ska ta oss till i dag. Jag frågar Theo.

"Vad ska vi göra i dag?"

"Dlicka öul" säger han.

Dricka öl?

Jaså.

Vill ha mer

Alla i min familj har gått och lagt sig. Tomas, Theo, Juni. Alla tre sover djupt i vårt varma sovrum. Jag har egen egentid. Får sitta vid datorn, dricka te i fred, svara på mail och så vidare. Jag kollar runt efter ett par höstskor. Jag behöver inga fler höstskor, men jag vill ha. Och samtidigt läser jag bloggar. Har fem-sex flikar uppe samtidigt som jag klickar emellan. Läser en rad här, googlar ngt där ... Och så pang! dyker denna bild upp.

Titta på bilden.

Titta en lång stund.

Det är Kevin Carter som har fotograferat en svältande flicka i Sudan. När hon stannar för att vila landar en gam strax bakom den lilla kroppen.

Jag tänker på min egen dotter. När hon skulle på sin första läkarkontroll frågade doktorn hur hon verkade må. Jag svarade att hon verkade nöjd, harmonisk (så som jag alltid säger, men det är ju sant). Och då tittade han på Juni, som låg skör och nyfödd i min famn, och sa "Du har haft tur som fötts på rätt sida klotet". Och så började han prata om svälten på Afrikas Horn. "Ja, visst är det fruktansvärt", svarade både jag och bvc-sköterskan med bekymmersrynkiga pannor; "Man får ju skicka pengar, stötta dem på det viset". Och sedan vägdes och mättes min bleka, feta och fullkomligt ljuvliga dotter. Och visst har vi alla haft en fantastisk tur. Jag sitter mätt och belåten, i min proppfulla lägenhet, med elementen uppvridna på max, dricker dyrt te med ännu dyrare kokossocker och letar efter ett par höstskor som jag verkligen inte behöver men som jag vill ha. 

Vådan och maten

Nu sitter jag och försöker skriva en tvåveckorsmeny till oss. Letar i receptböcker, scrollar igenom matbloggar ... Vad i helvete ska vi äta? Vart ska jag lägga ribban? Kommer vi överhuvudtaget att kunna äta den mat jag ska laga?

Jag är nämligen så förbannat dååååålig på att laga mat. Det är precis som i syslöjden - så många tråkiga moment man måste igenom för att slutresultatet ska bli bra. Och man måste vara noggrann, tålmodig, göra-om-göra-rätt-då-något-gått-snett.

Ibland vill jag ändå.

Jag har lusten.

Att laga något gott.

Jag letar upp ett recept, fixar ingredienser. Och i början går det faktiskt ganska bra. Jag duttar och slevar och slurkar och måttar.

Men sedan

t

    r

        ö

             t

                 t

                     n

                         a

                            r

jag.

Och skvätter och spiller och svär och bränner vid. Jag hoppar över vissa moment (koka upp? nja, näe, det behövs nog inte - reviderar jag receptet). Och maten smakar därför sedan skit. Därför följer jag ofta minsta motståndets lag och lagar lasagne och korv stroganoff och annat skittrist, men som jag vet ungefär hur det ska smaka, och serverar sedan detta till mig själv, min sambo och mitt barn.

Theo föddes med en enorm aptit (som ibland dock skiftar lite i styrka). Han äter i princip allt. Utom sallad. Och alfaalfagroddar (jag har försökt lura i honom groddarna med hjälp av det klassiska "gapa och blunda"-tricket. Jag är övertygad om att han skulle tycka att de smakar bra - bara ungen nu ville prova! Men icke). Råkar man antyda att maten snart är klar rusar han in i köket, förvandlas genast till en hungrig varg som yyyyyyylar vid matbordet. Och då gäller det att vara snabb. Av med grytan från plattan, i med ngt som gör att maten svalnar illa kvickt (mjölk, vatten, cremé fraiche, gröna ärter från frysen ...) och sedan raskt in i barnamun. Dessa på slutet tillsatta "ingredienser" brukar förändra smaken något, den blir helt enkelt lite fadd. Kan det vara så att jag ofrivilligt lär Theo att älska den lite utspädda, jolmiga smaken? Är det en naturlag att barn till föräldrar som icke kunna tillreda en måltid inte är speciellt kräsna med maten? Anser de att det smaklösa är en tillräcklig smak för dem? Ja, jag är ju själv uppvuxen med en mamma och pappa som inte kan laga speciellt god mat. Förlåt, men det är ju sant. Mamma lagar fiskgratäng med burkchampinjoner och pappa steker vitt bröd och ett ägg.

Och jag, jag för köksslarvsgenen vidare?

Icke, säger jag nu.

Icke!

Nu skriver jag en tvåveckorsmeny utan dess like. Idel smakbomber skall brisera i min tvåårings trut.

ps. Jag lagade faktiskt jordärtskockssoppa (med maaaaaassa vitlök) häromdagen. Det har jag aldrig lagat förut. Jag har faktiskt inte ens smakat jordärtskockor innan.

Och den gick ned!

Två portioner.

"Mmmmmm dä gott dä        soppa".

Ja men nej

Apropå att ta hänsyn till både komfort och form (= hur snyggt jag anser något vara), följer här ett exempel som ganska tydligt illustrerar hur jag tänker (inte längre vill tänka?):

Detta är en bok jag köpte blott och bart för dess omslag.

Jag vet inte om den är bra.

Jag vet knappt vad den handlar om.

Jag känner inte till vem Marguerite Duras är (var?) mer än till namnet.

Men, om vi nu omvandlar detta till Vardag 2.0tänk:

Den är tunn, vilket betyder att den kommer att gå snabbt att läsa, vilket jag gillar.

Den är tunn, vilket betyder att den kommer att ta upp en pytteplats i min redan proppfulla bokhylla.

Den har ett väldigt strävt papper, vilket känns skönt att hålla i handen.

Eller?
Försöker jag bara försvara mina inköp nu?

Konsten att uppnå komfort (Vardag 2.0)

Eftersom det krävs att vardagen flyter på utan större friktioner för att jag ska kunna vara lycklig då jag är personlig assistent (dygnet runt!) åt två små individer, har jag blivit besatt av smarta lösningar och effektivisering av "familjelivet". Jag funderar bland annat på:

Hur minimerar jag tid spenderad på tråkiga uppgifter?

Hur spar jag in på tårar och tandagnisslan?

Och eftersom jag är så förbannat glömsk (ja, jag lider av glömska, kommer knappt ihåg någonting) har jag börjat bära med mig ett litet rött block, att plottra i då jag märker "Aha! Här kan man effektivisera!" eller "Så här bör jag alltså göra för att alla ska vara harmoniska". Det kan vara saker som att "Aha! Att storhandla matvaror på nätet och få dem levererade till ytterdörren för en ynka summa av trehundra kronor i månaden spar både humör (och faktiskt även dollars) åt familjen Andersson/Lazar!" och "Varför har vi inte en krok här? Just precis här!" eller "Theo bör alltså äta ett riktigt stadigt mellis vid tio för att inte få akut, nästintill ohanterlig, hungerpanik strax innan lunch". Det kan, för vissa, låta som självklara saker, enkla effektiviseringar ni redan kanske gjort, men jag är trööööög. Jag måste ha med mitt lilla fula block och kladda ned rationaliseringar av vardagen.
Jag har tänkt att skapa en Vardag 2.0, en slags ultrabekväm tillvaro, där vi bara mår gott och triiiiiiiivs hela tiden. Jajamän, det är en utopi. Men har vi nått halvvägs har vi kommit långt.
Mina förebilder är Tomas föräldrar. De sätter komfort högt upp på priolistan. I alla fall verkar det så. Tomas pappa berättade för mig om hur de valt duschmunstycke efter hur behaglig strålen var mot huden. Hur skulle jag göra om jag någon gång måste välja duschmunstycke? Förmodligen välja den, enligt mig, snyggaste. Hur strålen sprutar eller hur munstycken känns i min hand är nog inte ens något jag skulle reflektera över. Men i min Vardag 2.0 är detta aspekter jag måste ta i beaktande.
Låter det både trist och konstigt? Ja, kanske. Men något måste jag ju sysselsätta mig med. Och de som någon gång tagit hand om både en och två ungar (eller kanske fler! Gud hjälpe dem!) vet att man längtar efter någon slags struktur, ett slags lugn och ro i botten när man är uppe och flaxar vid ytan och kippar efter luft. Då är det tusen gånger lättare att hantera ilskna och ledsna utbrott från både vuxna och minderåriga.
Och efter att man lidit dagens fjärde raserianfall är det förmodligen liiiiiiite skönare att duscha sig ångande varm med hjälp av ett duschmunstycke som bjuder en angenäm stråle, samt behagligt grepp.
Eller?

Här ligger mina tre och bara mår gött!

Och en bild på världens bästa vagn (och mammans och sonens kängor)

Utan att överdriva så är detta förmodligen världens bästa barnvagn.
Klick klick så förvandlas den till singelvagn. Drygt sjuttio centimeter bred. Lättkörd.
Och Theo luuuuuuvs it. Vilket i praktiken innebär att han faktiskt åker i den. Vilket i sin tur innebär att mamman och pappan luuuuuuvs it.

Ja må han leva

Ja, må han leva. Ett långt och lyckligt liv med hälsan i behåll. Det önskar jag att jag kunde ge min son denna, hans andra, födelsedag. Är det verkligen två år sedan?! Vansinnigt!

18.05 den andra oktober 2009 krystade jag ut en gallskrikande kille. Och jag och hans far satte genast igång att älska vartenda ett av de 3 805 gram bebis, som låg kladdig och svagt lila i min famn.

Jag och Tomas hade förberett ett storslaget firande i dag. Inte med många presenter, men med desto fler upplevelser. Mycket väl uttänka att falla underbara Theo Harry Lazar i smaken. Dessa planer har vi emellertid fått skrota då jag och "Nuni" i går fick komma hem efter att ha tillbringat ett dygn på barnsjukhus.

Vår älskade fjuniga Juni Jo, med plastarmband om handleden, och hennes oroliga mamma, som med svettig panna (och innanför denna trög ammehjärna) försökte komma på passande följdfrågor att ställa till personal i vita rockar.

Nu är det inte så farligt.

Eller, det tros inte vara så farligt i alla fall.

En urinvägsinfektion antar man.

Behandlar med penicillin gör man.

Men dygnet på avdelningen för sjuka barn har gjort mig ödmjuk och givit mig perspektiv. Ett barn med klassisk frisyr för flickor (och Anna Wintour) - en spikrakt avklippt page, med lika spikrak lugg - nu med enbart några få långa sommarblekta testar kvar. Ett annat barn som gråter hjärtskärande natten igenom. Av smärta? Rädsla?

Om det gick skulle passande födelsedagspresenter åt mina barn vara:

Långa liv befriade från allvarlig sjukdom.

Tjugoåttonde september

Jag har en febrig bebis på magen samtidigt som jag kollar på Svenska Hollywoodfruar. Augusti och september är två månader proppfulla med sjukdom. På alla håll och kanter.

Theo och Tomas i lekparken.

P1 i köket.

Blåbärskräm i kylskåpet (jag testar raw food recept).

Gung i gungstolen.

Redogörelse över mitt liv för tillfället

Detta är en min jag ärvt från min mamma.

Det trötta stirret.

Uppvisas ofta vid frukostbordet. Med smörgås i hand och barn i knä.

I dag träffades vi i föräldragruppen för första gången. "Nuni" tyckte att det var fantastiskt. Log och gurglade mot alla. Sa: "Ey ey ey" som hon brukar och stirrade storögt på de andra bebisarna.

Det verkar vara en bra grupp.

En mycket icke-homogen grupp.

Lärorikt, tycker Ellen "Svensson" Andersson.

Troligtvis kommer Juni att bli lika social som sin storebror. Vi (tre fjärdedelar av familjen Andersson/Lazar) gör numer som så att vi spenderar förmiddagarna utomhus. I en lekpark eller liknande. Vi vaknar, stiger upp, äter frukost, säger hejdå till pappan som måste till skolan. Sedan klär vi oss raskt, hoppar i skorna, sliter upp dörren och flyr vår trista lägenhet. Oftast går vi till Folkets Park. Mest av bekvämlighet för mamman. Theo har ju sedan dryga månaden tillbaka lagt av med blöja dagtid, och det händer att han ibland lever sig in i leken så mycket att han glömmer bort blåsan. Även om man har med ombyte är det ändå skönt att ha nära hem.

Och Theo älskar Folkets Park. Han älskar att ansluta sig till de förskolebarn som ofta ses vagga runt i parken. När de, på fröknarnas initiativ, tvingas sitta på rad av diverse anledningar, är naturligtvis vår son också där. Nöjd och glad, sittande mitt i raden.

Vi börjar långsamt landa i rutiner - jag och mina barn. Förmiddagarna utomhus (jag började med detta efter att jag läst att människan i allmänhet och barnen i synnerhet behöver minst två timmars dagsljus var dag för att kunna sova gott. Låter ju logiskt. Och tro fan att det fungerar! I alla fall på den kvinnliga delen av familjen. Guuuuud, vad gott vi sover Juni och jag. Somnar som stockar ngn gång mellan nio och elva. Sedan vaknar "Nuni" en, max två, gånger under natten för ett "snack" innan det är dags att stiga upp igen vid åtta. Theo, däremot, är för tillfället inne i en period av sömnstrul). Strax innan tolv går vi hem och äter lunch. Efter lunch - siesta (en av mina personliga favoritstunder på dagen). När vi vaknar igen försöker jag vara produktiv-i-hemmet, det vill säga diskar, städar badrum, rensar bort urvuxna kläder, bakar bröd, försöker sy ett lektält med mera ... Eller så sköter jag mitt sociala liv. Får besök av en vän. Besöker en vän. Fikar. Om Theo älskar Folkets Park, så älskar jag att fika! Det är bra att gå hem till någon annan eftersom det blir mindre att städa hemma hos en själv. Det borde vara städtips nummer ett! "För att få ett fint hem - gå hemifrån." Sedan är det dags för middag (nu kommer äntligen älskade Tomas hem!) Efter det tjatar Theo om att få se Pingu. Och det brukar han få.

Sedan pyjamas, kvällsmat, saga och skjuts i säng.

Så sänker sig lugnet över vår ledsamma lägenhet. Jag kan äntligen få lägga mig  soffan och läsa bok eller gå ut och springa, ringa någon, fortsätta på min stickning, prata med Tomas, kolla på en film eller skriva ett blogginlägg ...

Run that body down

Ett par fötter på högkant.

Jag började springa redan för cirka tre veckor sedan, men det är först nu jag använder mina "barfotaskor". Man springer helt annorlunda. Ser du en joggare som studsar på främre fotsulorna, springer lite feminint, kan du slå dig i backen på att hon/han bär barfotaskor. Stegen känns lätta och "glada", inte lufsiga (som jag ibland kan tycka att mina steg blir i konventionella träningsskor).

Hittills är jag nöjd.

Hela löpturen lyssnade jag på min, för tillfället, favoritspringlåt. Jag läste ngnstans (minns ej var) att man inte ska utöva påfrestande fysisk aktivitet till musik med snabb rytm, eftersom denna snabba rytm stressar ditt hjärta att pumpa fortare =  ännu högre puls = ännu jobbigare! Vet ej om detta är sant. Men på mig verkar det stämma.

Naturskyddsföreningen

Äntligen, Ellen Andersson!

Bara ngr ynka hundralappar per år.

Och så får man ju en tidning då och då också.

Som hade varit bättre ifall tidningsmakarna anställt en korrläsare, samt en grafisk designer som kunde  planera sidorna. Lite finare färger, lite roligare illustrationer och inte lika torrt språk hade också varit topp.

Återfall

Ja men nej. Jag måste bara skriva ett till inlägg (eller fler? eftersom jag hela tiden kommer på tusen saker jag vill skriva om). Ngt roligt eller ngt som gör mig riktigt riktigt trött (som det här med preventivmedel. Visste ni att det funnits en p-stav för män, men att den togs bort från marknaden för att efterfrågan var så låg. Jag återkommer i ämnet).

Tomas kom precis hem från skolan.

Theo har duschat ner hela badrumsgolvet.

Juni är klädd i supermjuk plysch.

Och jag har inte druckit en endaste droppe kaffe på hela dagen. Det känns som om jag går runt med huvudet i en glasburk.

Så här:

Här är en bra dokumentär om sömn.

Jag gör slut med bloggen

Skåda, min vardag

Juni skruvar på sig i sängen.

Förmodligen vill hon snart ammas.

Så jag ska fatta mig kort.

För ganska exakt sex år sedan flyttade jag och Tomas till en lägenhet strax bakom Södervärn. Jag började plugga designteori på Malmö Högskola och Tomas började vika jeans på Weekday. Några månader senare började vi båda läsa en utbildning på N3P, Omnikommunikation. Allestädes närvarande kommunikation. Som en del av studierna skulle vi skaffa bland annat facebook, twitter (detta var tidig vår 2007, då hade INGEN twitter), göra podcasts och starta varsin blogg. Som en del av ett skolprojekt startade jag alltså denna blogg.

Jag visste inte vad jag skulle döpa den till, så den namngavs efter min favoritspritsort (Minttu var för tillfället en god tvåa).

Det har varit roligt att blogga. Det är roligt att läsa andras bloggar. Jag är väldigt intresserad av andra människors förehavanden och vardag. (Jag måste inte känna dem för att jag ska bry mig om vad de åt till frukost eller vilka böcker de läser. Hur de städar eller vad deras barn gör.) En av mina favoritfilmer är en dokumentär som heter Paradiset (en del i triologin om paret Kerstin och Hans och en tapet). Så mycket vardag det bara kan bli, och så underbart!

Men nu är jag färdig!

Hej då

ps. Sara och Lisette, vi hörs ju ändå dagligen på Skypechatten ds.

Nu måste jag verkligen gå. Vi har en ensam sommarmygga surrande i fönstret och Theo står väldigt nära och tittar på den. Nu sa han precis: "Mmmm mugga, dä gott dä mugga"