Den röda lilla pottan

Tomas kom precis hem från jobbet och jag lämnar över ett mycket lugnt och fint barn till honom. Dagen har förflutit i matthetens tecken (det är mamman som varit trött), vilket Theo har tagit stor hänsyn till. Eftersom vi inte lämnat lägenheten en enda gång denna varma torsdag har jag passat på att intensivt pott-träna vår son.

Ingen blöja på hela dagen.

Vilket har gått sådär.

Dock tänker jag ej släppa min dröm: ett blöjbarn i augusti! Jag försöker med lock och pock och barnböcker som behandlar det roliga i att kissa/bajsa potta. Men det går seeeeeegt.

Besök

Jag kan inte sova.

Sitter i rummet som åter är vardagsrum och inte gästrum. Några timmar efter att mamma och pappa rest hem till Värmland anlände min bror och hans flickvän. Vi helgarderar oss - ingen förlossning utan barnvakt(er) åt vår son! Tråkigt nog har Simon och Lisette (de namn min bror och hans flickvän bär) nu rest tillbaka till Linköping.

Underbart är kort.

Som det ju heter.

Tre varma och soliga dagar har vi spenderat tillsammans i Malmö.

I måndags - halvhjärtat försök till shoppingrunda. Man bör inte "gå på stan" som höggravid, i hetta, med grinigt barn i tvillingvagn.

I tisdags - bollspel på klargrön gräsmatta med skyltar "Bollspel förbjuden" i Pildammarna.

Och i dag - Skanör!

Jag var en sur fetknopp.

Theo älskar att bada och smakar gärna havsvatten (hur kan han tycka att det är gott?). Här en bild där hela familjen Andersson/Lazar är samlad. Mycket sällsynta är dessa bilder.

Jag och Tomas var även hos barnmorskan i tisdags. Det lilla babyhuvudet är tydligen fixerat och hon har sjunkit lååååååångt ned. Barnmorskan sa: "Har ni ingen bebis till helgen dröjer det nog inte länge efter det".

Jag vet inte om jag tror henne.

Jag har fortfarande inte packat ngn bb-väska, men mitt förlossningsbrev är färdigförfattat. Och nu undrar jag över dess värde. Jag skrev aldrig ngt till förlossningen med Theo, tyckte det kändes onödigt. Denna gång har jag högre förväntningar på att föda, så jag tyckte att det kändes viktigt att förklara detta för personalen. Men nu undrar jag - varför skulle de inte ha mitt och bebis bästa i åtanke? Kan jag inte bara förmedla det jag önskar via muntlig kommunikation?

Tjock-tv:n är ute. I dubbel bemärkelse.

Efter en rundringning till diverse secondhandbutiker gavs jag klara besked om att ingen tjocktv emottas, den bör istället slängas.

Så jag och Tomas åkte till närmaste återvinningscentral.

Där fanns en container märkt "användbart", det vill säga sådant som inte är trasigt utan kan skänkas vidare.

Då vi var på väg att lasta in vår feta grå apparat får jag syn på ett laminerat papper:

Aktuell utelista för saker att äga år 2011:

1 Tjock-tv

2 Cd

Inga ting kan vara mer oönskade i dag.

Så vi lämnade vår tv åt ingen att nyttja, bredvid en Bang & Olufsenskärm (också tjock naturligtvis), och for hem till min mammas köttbullar.

Mmmmmmandelmanns

Midsommarafton blev en afton av väldigt oambitiöst firande.

Mina föräldrar anlände och vid blommig duk åt vi melon, sill och potatis. Mozart i bakgrunden.

Sedan, stillsamt hallonpajätande framför The squid and the whale.

I dag har vi varit i Mandelmanns Trädgårdar!

Sämst: Utedasset. Hur ekovänligt och bra det än må vara, är det ju oundvikligt att inte kika på de andra besökarnas små bruna bajskorvar blandat med kissiga papperstussar, någonstans därnere på botten. Och hur sugen är man på sin KRAV-märkta kladdkaka efter det?!

Bäst: Pestomacka, besk cappuccino och morotskaka i det tropiskt varma växthuset.

Bäst enligt Theo: Massa traktorer! Stora och små!

God midsommar

I dag är det midsommarafton och vi firar inte i en villa vid en sjö i Stockholm. Efter noggrant övervägande och oro för eventuell förlossning bestämde vi oss för att stanna hemma. Och vi får besök av mina föräldrar som just nu befinner sig i en bil ngn mil utanför Göteborg.

Malmöhimlen är grå. Jag har ingen "små grodorna-känsla".

När jag var liten firade vi midsommar i hembygdsgården vid Fryksta i Kil. Det var klänning, pippilotter, jordgubbar och skrapsår. Idag har jag inget av dessa.

Vi får se hur det artar sig.

Theo och Ellen midsommar 2010:

Upp som en sol, ner som en ...

Jag frågade vad han gjorde, och han svarade dischka. Tack för hjälpen med det då, sa jag, och satte mig vid datorn och drack kaffe.

Jag har gått från superpigg till supertrött. Har molande förvärkar, känningar ut i ljumskarna och upplevelsen av ett relativt ansträngande tryck nedåt. Så när tänker babyn komma ut?

Theo känns som en liten vuxen i jämförelse med det spädbarn som snart komma skall. Han pratar massor och lär sig nya ord varje dag. Han har även börjat sätta ihop ord till små meningar. Som t ex "Eee på Aua Aua" (övers: Se på Aqua Aqua). Min lillasyster har haft vänligheten att introducera vår son för de färgglada musikvideorna med det norsk/danska (?) nittiotalsbandet Aqua. Och nu vill han "Eee på Aua Aua" i tid och otid.

Det är skönt att kunna kommunicera med sitt barn via tal, ett mer konkret vis än det ordlösa.

Och nu står han i köket och "dischkar" frukostdisken.

Det är ju perfekt!

Nu hjälper han till hemma också!

Kanske dags för veckopeng.

Vecka 38+0

I dag sjönk magen ned.

Klonk.

Nu sitter jag med den "i knät" och kan därmed andas lite lättare.

Jag har gjort plats för en liten mängd nytvättade babykläder i Theos byrå. Hög tid för honom att lära sig den vackra konsten att dela.

Jag har börjat få problem med att sova.

Jag känner mig pigg och full av energi.

Jag har extrem lust att slänga saker, rensa ut.

Min mani är värre än någonsin.

Jag har strukit alla Theos kläder (och den ofödda babyns). Onödigt arbete kanske man kan tycka. Men i byrålådorna ligger nu t-shirts och brallor, sorterade efter färg, i skarpa rader. Jag måste smyga dit då och då, skjuta ut en låda och inspektera.

Det ser så snyggt ut, aptitligt, som plockgodis ligger plaggen där och jag surrar runt byrån som en geting kring ett saftglas.

Vad är det som händer i ens hjärna då man är gravid?

Jag ser ju hur sjukt det jag skrivit måste verka.

Efter att Theo gått och lagt sig rensade jag ut min garderob.

Nu finns nästan inget kvar där.

Ett svart linne och mina mammabyxor.

Jag inser ju att jag måste lägga tillbaka några av de klädesplagg jag egentligen inte vill ha, som jag tänkt sälja och skänka.

Jag kan ju inte enbart bära svart linne och svarta mammabyxor.

Jag borde i alla fall spara en klänning jag kan bära på midsommar.

Vi ska resa upp till Stockholm över midsommar. Jag hoppas att jag inte föder där. Mest för att resan hem skulle kännas jobbig. Bör jag kanske ta med en body och min journal? Jag minns hur jag förra graviditeten var "beredd" på att bebis skulle komma redan från vecka 37+0. Little did I know att det skulle dröja fem veckor till innan han behagade titta ut.

I vecka 42+0 föddes vår fantastiska son.

Och nedan visar jag hans fantastiska torn. I dag har vi nämligen roat oss med att bygga högt. Jag kämpade tröstlöst för att hinna bygga min egen kroppslängd i Duplo, men så fort jag nådde den magiska 150 centimetersgränsen, fanns plötsligt en liten barnhand där, redo att dänga till mitt skrytbygge.

Att föda om fem röda

Jag vankar av och an i vardagsrummet och är inte riktigt beredd på vad som komma skall. Gudrun Abascal försöker hjälpa mig.

Väskan är icke packad.

Barnvagn är icke inhandlad.

Lägenheten är dammig.

I går natt väckte jag Tomas om och om igen för att med panik i rösten påminna honom om att vi minsann inte har några blöjor till en nyfödd hemma och varför i helvete finns ingen ekologisk gallerfilt? (Jag måste dock erkänna att min kemikalienoja mattats av något, så en gallerfilt sans ekologi är nog ändå tänkbar).

Just nu rör sig min primäroro runt hur jag med mina små händer ska lyckas jonglera två barn? Tomas mamma tröstade mig med att det finns barn som, den första tiden och även senare, mest sover och knappt märks.

Inte som Theo som knappt sov och mest märktes.

Jajajaja.

Allra allra mest, bortom all oro och all stress över vad som bör fixas, jongleras och städas, är jag så himla nyfiken på vad det är för typ som ligger härinne. Vem är hon?

Vecka 37+1

Efter en resa jag vill jämställa med skärselden är vi hemma i Malmö igen.

Och jag har tusen saker att fundera på.

Bl a:

Vilken förlossningsställning bör jag inta?

Hur ska jag förhålla mig till sen resp. tidig avnavling? Vad är praxis på SUS?

Ska jag ens föda på SUS?

Hinner jag boka in en tid för fotvård innan det är dags? (Ja, förmodligen, då min lillasyster var vänlig nog att följa med tillbaka hem till Skåne för en sämre betald nannytjänst under en kortare tid).

Paris je t'aime

Mina fina killar!

Min smuliga bebismage

Jag drömde om Paris, och sekunden jag vaknade övermannades jag av ett starkt sug efter fransk yoghurt och croissant. Jag lyckades övertala mina killar (den lilla var lättare att locka med än den stora) att inta vår petit dejeuner liggande i gräset, i det fria, ackompanjerade av fågelsång och humlesurr. Till saken hör att jag de senaste dagarna knappt kunnat ta mig utanför dörren. Efter tolv dagar av så smått försummad sjukdom brast min höggravida kropp ut i feberfrossa, och bebis därinne la sig så stilla, så stilla. Jag blev nervös, kände mig som ett bra exempel på en dålig mamma, och tog tag i problemet. Eftersom det var storhelg fick jag ta taxi till privatklinik, prata med privatläkare (utan läkarrock, men med pärlörhängen och massor av läppstift). Hon tog ett, så kallat, CRP på mig. Efter provsvaret kommit blev jag inkallad på läkarens kontor och hon sa att hon ville skriva ut antibiotika då mitt värde legat på 106.

Jaha ja, sa jag, vart ska man ligga då?

Runt 8, svarade hon.

Och jag tackade snabbt ja till penicillinkuren.

OBS! Ointressant inlägg i fall du ej har barn

Jag sitter omgiven av snoriga papper och känner en välbekant smärta i överkäken och mellan ögonen komma smygande. Ett tecken på att alvedonens verkan börjar att avta. Jag är inne på tolfte dagen sjukdom, som i går utvecklade sig från kraxröst och halsvärk till bihåleinflammation.

Theo sover oroligt. Jag vet ej varför. "Bompa bompa" grät han när jag försökte natta honom. Han ville somna framför Bolibompa. Och jag la honom på min bulle till mage och lät honom. Jag tycker också att det kan vara lättare att somna framför tv:n ibland, så varför skulle inte detta också gälla min son?

Jag har precis läst om principer i en mammatidning, en artikel om svårigheter att natta sina barn, och där finns föräldrar som "tagit fighten" tidigt och därför har barn som somnar snabbt och lätt precis vid läggdags. Jag har känt mig som en sämre version av dessa föräldrar då jag burit mitt barn (ngt vi faktiskt inte gör alls längre, han somnar numer hur lätt som helst, bara vi ligger bredvid - det tog nog inte ens en vecka att vänja honom! Jag förklarade lugnt och stilla att jag inte orkade gå med honom längre, "mamma är tung och tjock", sa jag. Jag tror dock inte att det var därför han gick med på att somna liggande, men kanske att det hjälpte?) eller som nu låter honom somna framför "bompa" då han önskar detta.

Men no more dålig känsla!

Summan av kardemumman är denna: Det kanske "ser bättre ut" i andras ögon att inte söva sitt barn framför "bompa" (för övrigt första gången Theo önskar detta), utan att ihärdigt kämpa på och vara konsekvent då jag först i cirka två gråtiga minuter sagt till honom: "Nej, nej, ingen bompa, nu ska vi sova". Efter dessa två tårfyllda minuter tänkte jag: "om jag bara håller klaffen och lyssnar, så hör jag nog vad du vill säga".

"Bara man är konsekvent så blir barnen väl uppfostrade" och "Sätta gränser!" är ngt man får höra till leda då man läser om barn och hur man ska ta hand om dem. Konsekvens, har jag lärt mig, fungerar sämre - både för mig och mitt barn. Skulle jag ivrigt framhärdat "ingen bompa" hade han somnat en timme senare, utmattad av gråten. Jag hade somnat en timme senare, utmattad av gråten. Och ingen av oss hade mått bra. Nu somnade han cirkus en minut efter att "bompa" börjat rulla. Min konsekvens består i att lära mig lyssna och försöka förstå vad han vill och sedan bekräfta att jag förstår (om det sedan blir som han vill kan exempelvis bero på ifall det han önskar är farligt eller annan anledning, se exempel nedan↓)

Och "sätta gränser" gör jag numer bara för mig själv, och detta varierar från gång till gång:

Orkar jag sitta med honom framför "bompa" tills han somnar?

Ja, det gör jag.

Ok, klart!

Är min "uppfostran" åt helvete?

Ja, kanske.

Och den som lever får se,

hur det blir med vår lille The (o).