Theo sover oroligt. Jag vet ej varför. "Bompa bompa" grät han när jag försökte natta honom. Han ville somna framför Bolibompa. Och jag la honom på min bulle till mage och lät honom. Jag tycker också att det kan vara lättare att somna framför tv:n ibland, så varför skulle inte detta också gälla min son?
Jag har precis läst om principer i en mammatidning, en artikel om svårigheter att natta sina barn, och där finns föräldrar som "tagit fighten" tidigt och därför har barn som somnar snabbt och lätt precis vid läggdags. Jag har känt mig som en sämre version av dessa föräldrar då jag burit mitt barn (ngt vi faktiskt inte gör alls längre, han somnar numer hur lätt som helst, bara vi ligger bredvid - det tog nog inte ens en vecka att vänja honom! Jag förklarade lugnt och stilla att jag inte orkade gå med honom längre, "mamma är tung och tjock", sa jag. Jag tror dock inte att det var därför han gick med på att somna liggande, men kanske att det hjälpte?) eller som nu låter honom somna framför "bompa" då han önskar detta.
Men no more dålig känsla!
Summan av kardemumman är denna: Det kanske "ser bättre ut" i andras ögon att inte söva sitt barn framför "bompa" (för övrigt första gången Theo önskar detta), utan att ihärdigt kämpa på och vara konsekvent då jag först i cirka två gråtiga minuter sagt till honom: "Nej, nej, ingen bompa, nu ska vi sova". Efter dessa två tårfyllda minuter tänkte jag: "om jag bara håller klaffen och lyssnar, så hör jag nog vad du vill säga".
"Bara man är konsekvent så blir barnen väl uppfostrade" och "Sätta gränser!" är ngt man får höra till leda då man läser om barn och hur man ska ta hand om dem. Konsekvens, har jag lärt mig, fungerar sämre - både för mig och mitt barn. Skulle jag ivrigt framhärdat "ingen bompa" hade han somnat en timme senare, utmattad av gråten. Jag hade somnat en timme senare, utmattad av gråten. Och ingen av oss hade mått bra. Nu somnade han cirkus en minut efter att "bompa" börjat rulla. Min konsekvens består i att lära mig lyssna och försöka förstå vad han vill och sedan bekräfta att jag förstår (om det sedan blir som han vill kan exempelvis bero på ifall det han önskar är farligt eller annan anledning, se exempel nedan↓)
Och "sätta gränser" gör jag numer bara för mig själv, och detta varierar från gång till gång:
Orkar jag sitta med honom framför "bompa" tills han somnar?
Ja, det gör jag.
Ok, klart!
Är min "uppfostran" åt helvete?
Ja, kanske.
Och den som lever får se,
hur det blir med vår lille The (o).
5 kommentarer:
Varför skulle din uppfostran vara åt helvete? Jag kan trösta dig med att Alfred har somnat framför Uppdrag Granskning ikväll - bara för att jag inte orkade vänta på att han skulle somna i sängen för jag var otroligt hungrig, både på mat och barnfri stund! (Fast nu blev den inte barnfri, men nästan, eftersom Alfred somnade ganska fort). Igår satt han uppe och tittade på en dokumentärfilm tillsammans med oss. Och jag minns en liten tjej som satt och somnade o f t a framför TV:n i mammas knä...
Är mamma glad är barnen glada och är barnen glada är mamma glad! Varför måste man följa bok och regelverk?! Det har jag faktiskt aldrig fattat! Om jag får en "barnuppfostringsbok" någon gång ska jag med sann glädje elda upp den i spisen i Tösse!
Sen vet jag att du är en alldeles utomordentlig mamma som verkligen ser till sitt barns behov och sitt barns bästa! Hur kan det vara fel?
Nej, jag vet inte. Ibland har jag en ful ovana att kanske tänka lite för mkt på vad andra tycker om mitt sätt att hantera mitt barn. Jag ska försöka bli bättre på att bli sämre på det.
Ja, gör det! Jag tror man lätt blir galen annars! Och hur ska man veta vad de andra tänker? Och hur hanterar de jobbiga situationer när inte du är med?
Jag får ofta dåligt smavete då det ofat blir korv här hemma... Fast korv är en av de maträtter som Melker faktiskt VILL HA! Och för att citera Simon "korv finns i många olika smaker och former" ;-)
Är barnen glada blir man ju också glad - även om de måste somna till Uppdrag Granskning halv tio på kvällen...
Jag tror inte att det är någonsomhelst fara att låta honom somna framför bompa. Oroa dig inte!
När jag var liten fick jag (och mina två småsyskon) alltid somna på soffan hos mamma om vi ville. Vi hade liksom varsin plats i soffan och vi låg "med ansiktet mot ryggstödet" för att inte råka se några bilder på teven som skulle kunna störa insomning/sömn. Det var jättemysigt att få somna så, tillsammans med alla. Min pappa jobbade till väldigt sent på kvällarna, så jag gissar att det var ett aktivt val från min mammas sida med. Det är nog mysigare att ha alla barn omkring sig istället för att sitta ensam :)
Well.
Själv har jag tre barn i åldrarna 8mån, 2½ och 6år. Alla somnar helst i sina egna sängar nuförtiden, men jag brukade med bära och vagga och gunga och vyssa de två stora barnen när de var små (upp till 2år tror jag). Men min lillkille gillar inte det alls.
Det jag vill säga är bara att alla väljer det som passar dem bäst för stunden. Det mår alla bäst på! Och jag håller med ovanstående:Är mamma glad är barnen glada :D
Skicka en kommentar