Jag fick ...

Jag fick sova till elva trettio.

Jag fick äta min frukost i lugn och ro.

Jag fick 1 237 kronor för de grejer jag sålde på Tradera.

Ett inlägg var dag tills vi åker på julsemester

Orkade inte stiga upp i morse. Gjorde det ändå.
Kristina Lugn var berusad i direktsändning från Nobelfesten i går kväll. Jag kollade. Silvia hade en stor ful brosch föreställande ett litet inramat porträtt av kungen.
Till frukost en macka med gurka, drack en kopp kaffe och två glas juice.
Sa upp mitt telefon-abonnemang. Nu ska även jag byta till Halebop.
Duschade och tvättade håret.
Tog på sonen skrikhatten (så kallas vintermössan - han gallskriker när den ska på) och följde Tomas till jobbet.
Lämnade tillbaka försenade böcker på biblioteket. Jag hann aldrig läsa dem.
Försökte handla julklappar, men de affärer jag tänkt besöka låg en halv trappa upp. Jag orkar inte krångla med barnvagnen. Köpte i alla fall en ny handtvål till badrummet i en badrumsbutik. Att det finns sådana. Där inne luktade det starkt av parfym och två smala expediter med klarrött läppstift och kritvita tänder hälsade varenda kund varmt välkommen. Proppfulla hyllor i långa rader längs med väggarna. Stinkande badsalter, hala tvålar och mjuka handdukar. Yr i bollen valde jag en stor flaska mandeltvål.
Gick hem.
Lunch från Karamellkungen.
Kaffe kaffe kaffe.
Sonen och mamman sover eftermiddagslur.
Jag kollar på ny lägenhet. Den tvåa vi nu bor i kommer att bli för liten. Ska vi köpa? Ska vi bo i Malmö? Ska vi bli gravida igen?
Sjunger för Theo. "Non, rien de rien, non, je ne regrette rien ..." med överdrivet skorrande rrrrr. Det tycker han om.
Kaffe kaffe kaffe.

Från bord till jord

Kaffe och dator vid köksbordet. Läser om mitt favvoprogram på tv. P1 på radio. Alexandra Pascalidou pratar med Svensson om vad som irriterar och upprör. Hon är inte lika bra som Täppas. Kanske det har med hennes bräckliga självförtroende att göra?
Jag är trött. Var uppe och diskade 03.00 i natt. Sonen gurglade och log i sin baby-sitter. Vad är det för mening att försöka söva någon som inte vill sova. Hoppas inte detta är en ny trend. Jag orkar inte jobba natt.
Vi har ingen frukost hemma. Bara en klump pepparkaksdeg och fet mjölk från Hjordnära i kylen. Vad kan man svänga ihop av det? Jag äter den tionde biten ur chokladkalendern till frukost. Det är alles. Det är oordning. Man ska äta som en kung på morgonen, en prins till lunch och som en fattiglapp till middag.
Annars: klimatmöte i Köpenhamn och jag har ingen aning om vad de diskuterar. Är jag intresserad? Nej. Borde jag vara intresserad? Ja. Jag sopsorterar inte ens. Jag är nog den enda i hela Sverige som inte sopsorterar. Vi har kompost och sortering för färgat respektive ofärgat glas på gården. Jag orkar inte ens sortera ut det. Slänger allt i samma tunna bara. Med ett leende. Jag bryr mig inte om vår jord.

Sonja och Theo

Min katt Sonja och mitt barn har samma sovställning. Den kallas ostbågen och man ligger med ryggen krökt i ett försök att lägga fotsulorna på bakhuvudet, armarna upp över huvudet.

Moccamasta'!

Min pojkväns outsinliga givmildhet har resulterat i en fin före-julafton-julklapp. Jag dricker i snitt fyra stora glas kaffe, med mjölk, om dagen. Alla dessa glas producerade i pressokannan från Bodum som nu börjar sjunga på sista versen. Själva nedpressningsdelen håller inte längre ihop lika bra och kaffet får därmed en bitter smak. Dock har jag hållit god min och fortsatt bälja i mig. I går kväll kom min sons far hem från jobbet med ett stort leende och paket under armen.
Det var en Moccamaster!
Mitt tjat om det fantastiska bryggkaffe jag drack på mitt sommarjobb i fantastiska Skanör förra året har gett resultat! Med tindrande ögon satte jag ihop bryggaren, mumlande "Moccamasta', moccamasta', moccamasta' ..." med engelskt uttal.
Denna månad har vi unnat hos hushållselektronik. Först en ny dammsugare (vår gamla Ergorapido sög in och sköt iväg smutsen och gjorde därmed ingen skillnad på skitigt golv). Och nu en Moccamasta'!

Jag kan inte låta bli att hoppas ...

... att vår son växer upp och blir som denna gosse. Vi skulle ha roligt varje dag! (Det bästa kommer efter 0.32).

Den tjugosjätte

I dag:
Bär barn.
Letar ny musik att lyssna på. Vidga horisonten bortom Enola Gay och Bizarre Love Triangle. Hittar Erlend øyes skiva Unrest från 2003.
Pressar en kanna kaffe och dricker upp hela. Arvid Nordquist Classic kaffe för presskanna smakar penicillin.
Besökt min vän Malin Ivarsson och hennes sambo i deras nya lägenhet. Min son var mycket duktig och skrek bara lite. Åt lussekatt och drack svart kaffe. Julen kom tidigt i år. Redan druckit litervis av julmust (It's a must).
Krånglat in mina ben i ett par trånga jeans. Konstaterat att höfterna breddats en peu av barnafödande. Läser att det kan ta fem år innan skelettet är återställt. Funderar på om det var värt det; kommer fram till att ja, det var det.

Mjölkstockning med feber och influensaliknande symptom är inte så gött när man måste bära barn. Men nu är det över. Om jag får svininfluensan måste Tomas komma hem från arbetet för vård av sjuk tjej.
Theo sover för sig själv, det hör till ovanligheterna och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av min tid. Kranen droppar i köket. Reklam på tv:n. Jag kollar smhi:s väderprognos för dagen, solen skiner och jag och Theo ska snart ut på promenad med två tjejer, varav en är yngre än min son. Jag har ätit gröt, två portioner.
I morse väckte jag oavsiktligt min son med min stickiga armhåla. Han ligger nära mig på nätterna (jag vet att det är "fel" enligt nya rön, men det skiter jag i) och han la sin lilla mjuka hand på min stubb, vaknade med ett ryck och grät.

Theo har bestämt att natt är dag och dag är natt. Vad gör man med ett sådant barn? Perfekt tid att somna in och komma till ro är, enligt honom, mellan två och tre på natten. Han skriker inte, är inte sur, bara tyst, stilla och vaken fram till denna okristliga tid. Jag står och vaggar, vyssjar, vid fönstret och stirrar avundsjukt på neddragna persienner hos grannar mitt emot. Så blir han tung i famnen, somnar och jag får äntligen vila. Mellan fyra-fem timmar senare vaknar han och vill stiga upp igen. Ler och gurglar på skötbordet med rumpan bar, och det finns inte en själ som inte skulle förälska sig i mitt barn då. Trots att mina ögon nästan är igensvullna av trötthet är mitt barn det sötaste jag någonsin sett. Så vi stiger upp, dricker kaffe i köket, äter en clementin och påbörjar ännu en dag.

Var dag

Jag är mamma nu. Fast det känns inte riktigt så. När jag är ute och går med min son i vagn känns det som att folk tror att det är min lillebror. Frågar någon ska jag svara "Ja, så är det".
Att få barn är att tappa kontrollen. Jag har alltid gillat att "göra som man ska". Man äter frukost på morgonen, man äter lunch vid tolv, man äter kanelbullar på kanelbullens dag och man klär sig i tomteluva på julen. Man har en bestämd tvättdag i veckan (exempelvis måndag), man klär sig fint vid högtider och man äter brunch på söndagar. Man följer noggrant intrigerna i valfri tv-såpa, man läser morgontidningen till frukost, byter lakan en gång i veckan, sätter upp adventsstjärnan första advent och diskar efter middagen. Dessa "rutiner" (jag vet inte vad jag ska kalla dem) hjälper mig framåt, de hackar upp tiden och gör att det känns som att dagen faktiskt har flutit förbi och att någonting har hänt. Är jag tillräckligt tydlig? Jag gillar vardag. Jag gillar att äta ärtsoppa på torsdagar för att man "ska". Det känns som man är en del av en stor gemenskap inom vilken alla sätter sig ned, just vid samma tid på torsdagar, och sörplar sin soppa. Man är del av något större. Mina rutiner är mitt sätt att få kontroll på mitt liv och jag tycker inte att det är tråkigt eller förutsägbart. Det är mjukt, varmt och trevligt. Jag är inte "relativt nöjd" jag är "absolut nöjd". Men nu! Nu står mina dagar på ända. Jag kan inte längre bestämma själv när jag ska gå och lägga mig eller när jag ska stiga upp. Jag kan inte ens själv bestämma när jag ska duscha, äta eller gå på toaletten. Jag måste vänta på lämpligt tillfälle. Jag måste vänta tills min son fått allt han behöver och lite till. Jag har tappat kontrollen över min egen vardag och mitt liv. Det tar ett tag att återta den, och vi håller som bäst på att skapa nya rutiner. Det blir ett kompromissande oss emellan. Jag säger till min son "På natten sover man" och tvingar honom att sova. Min son säger till mig: "På morgonen stiger man upp tidigt" och tvingar mig att stiga upp. Så håller vi på, allt medan våra nya rutiner tar sin form.

"Förlåt stad"

Jag har haft svårt för staden Malmö sedan flytten hit i september 2006. Jag har ständigt hittat nya saker att gnälla på (nu senast: att de i natt sprängt Ice Bar - var ska jag nu shotta Goldstrike när det är färdigammat i april?) och aldrig riktigt trivts, trots upprepade ärliga försök. Nu kommer jag till insikt. Tack Bodil.

Anna Wahlgren har en stor framstjärt?

Anna Wahlgren, vilken proffsföderska!
Jag läser just nu hennes "Barnaboken" för att få tips och råd angående det här med barn och hur de ska skötas. Jag har ingen kunskap om spädisar och eftersom hon har nio barns erfarenhet måste hennes tips vara av viss tyngd. Men herregud! Jag har bara kommit till sidan 114 och har redan blivit förbannad flera gånger om. Jag blir otroligt provocerad av hennes text angående förlossning och utdrivningsskede. Hon påstår att man kan föda utan smärta, alltså HELT utan smärta. Dock inte utan ARBETE, fortsätter hon. Okej hon menar att via rätt andning (som man naturligtvis måste öva lång tid innan) och avslappning kommer babyn bara glida ut. Efter att ha framfött sitt första barn predikade hon ivrigt för "gnällande", "lidande" mödrar på sittringar (viftande med boken Att föda utan smärta, varur hon nått upplysning) "Men man BEHÖVER ju inte ha ont". Hennes förlossning hade tagit två timmar och hon hade inte behövt ett enda stygn och mådde utmärkt. Mitt förlossningsarbete började vid halv nio på onsdagskväll och avslutades på fredagen klockan sjutton:trettio. Jag fick epidural. Om jag inte fått min epidural hade jag aldrig orkat krysta ut min son (ett enda kryst och så var hela bebisen ute - inget som rekommenderas). Jag kände ingen rädsla för förlossningen, stor som en val fjorton dagar efter do-date vill man inget hellre, jag var väldigt avslappnad och andades lugnt - ÄNDÅ hade jag ont. Jag hade ont för att det faktiskt GÖR ONT att föda barn. Sedan har man kanske ont längre eller kortare tid, mer eller mindre, men lik förbannat känns det att föda. Att påstå något annat är lögn. Så, antingen är Anna Wahlgren en lögnare, eller så föddes hon med ett enormt underliv.

Theo i valfiskens buk

Sista bilden på magen.
Jag har kluvna känslor inför min gamla kamrat. Dels saknar jag den, det var mysigt att ha något runt och gott att hålla om och prata med, och dels känns det fantastiskt att kunna röra sig igen. Jag kan knyta skorna utan att bli sprutröd i ansiktet.
Jag kommer förmodligen inte att bli gravid igen inom de närmsta åren. Jag längtar för mycket efter att få ha min kropp för mig själv, få bestämma hur jag ska klä mig. Eftersom jag är dum i huvudet trodde jag att jag äntligen skulle kunna bära mina vanliga kläder bara jag fått ut den färskpressade. Men jag, med min enorma okunskap, glömde amningen. Jag kan inte amma i vad som helst, något jag bittert fått erfara då jag klätt mig i strumpbyxor och långärmad klänning. Där sitter jag sedan, svettig och ammande i fikarummet på Tomas jobb, eftersom vi varit ute och gått och Theo har blivit panikhungrig, och visar min buk och trosor filtrerade genom nylon. Jag kan heller inte nu äta eller dricka vad jag vill. Även fast restriktionerna är mycket snällare vid amning än vid graviditet.

Han är så söt när han sover

I dag är vi sjuka på Sofielundsvägen. Theo hostar, nyser och snörvlar, liksom hans far och mig. Mina armar känns så svaga och inte alls tillräckliga att bära barn. Vi släpar oss mellan soffan och sängen, med pit-stop i köket för att hinka vatten. Nu snarkar mitt barn här intill med byxorna uppdragna till armhålorna, medan jag googlar bra julklappstips (chokladfontän, klädesplagg från Burberry med mera ...) och snyter mig.

5 370 gram

Bästa platsen att lugna oroligt barn på är den gungstol (extra bred till extra bred stjärt) som jag budade hem för en hundring på Tradera. Och i dag när den första tunna snön faller över Malmö täcker jag den med det ekologiska gotländska fårskinn Theo fick av sin farmor. Varmt och mjukt under rumpan.
I förmiddags var det väg- och mätdags på bvc. Efter en månad väger vår lilla (?) son 5 370 gram, att jämföra med födelsevikten på 3 805 gram. Detta är siffror som för en barnlös person betyder noll eftersom man då kanske inte har koll på vad som är rimligt att väga när man föds och vart gränsen går för en hög respektive låg vikt - JAG hade i vart fall inte koll på sådant innan jag födde. Så för de som inte förstår innebörden av dessa gram kan jag meddela att han ökat i vikt på ett mycket tillfredsställande sätt. Han har även vuxit fem centimeter på längden. Det är ett mycket fint och stort exemplar till son vi mottagit.
Gung gung gungar jag nu i min gungstol. Dricker julmust mellan amningarna och försöker förstå vad det är Theo vill. Jag förstår endast sjuttiofem procent av skriken. Resterande tjugofem procent får man gissa, vilket är otroligt frustrerande både för honom och för mig. Jag fattar inte att det kallas föräldraLEDIGHET. Jag kände mig mer ledig och utvilad då jag jobbade tiotimmarspass med elefantfötter i vecka trettioåtta. Nu har jag tur om jag hinner bajsa i lugn och ro.

Fyrkantiga ögon

Det är så här jag spenderar en stor del av min tid. Ett snarkande barn i famnen, framför datorn, framför tv:n, med boken eller tidningen i hand - alltid något fyrkantigt framför mig, för vad annat ska jag göra? Jag insuper mycket - middagstips, restips, hyperlokala nyheter och det eviga tjatet om den plutiga mamman till åttlingarna på Dr. Phil show.

Livet som mamma

Jag sitter i köket och försöker äta frukost. Barnet sover i sin babylift. Då och då vaknar han till, grymtar och viftar med armarna och jag måste ta upp honom, vyssja lite, för att sedan lägga honom till ro igen.
Jag dricker massa vatten för att jag ska kunna amma rejält. Jag är inte ens speciellt hungrig längre, bara törstig.
Nu snarkar han lätt.
När magen försvann växte brösten tre storlekar.
Jag umgås med min son i princip tjugofyra timmar om dygnet. Det känns bäst när han är på armlängds avstånd. Jag trodde inte att jag skulle känna så - men hur det känns att få barn är ändå inget man kan föreställa sig.
Jag tycker att det är ganska tråkigt att amma. Däremot älskar jag när han sover groda på min mage. Då känner jag den enorma närhet jag trodde jag skulle känna under amning.
Jag kan sitta i timmar och bara titta på mitt barn och förundras över hur söt han är, hur perfekt han är och att allt faktiskt sitter där det ska och fungerar, trots att det är så litet.
Han ler när han har gaser eller får en sur uppstötning. Han ler också när man pussar honom på munnen.
Jag älskar honom mer och mer för varje dag. Precis när man tror att man det är omöjligt att tycka om honom mera ökar mitt älsk.

Theo Harry

En solig fredagseftermiddag i början av oktober föddes vår son. Nu bor han på Sofielundsvägen och hjälper till att hålla samman familjen Andersson/Lazar.
Han och hans far är de bästa jag har.

Tillsammans med Hans Appelqvist

Andra dagen på resten av min mammaledighet. Jag har inget viktigt att sysselsätta mig med. Vägrar titta på tv eller diska. Jag ska bara sitta här, tillsammans med Hans Appelqvist, i soffan och vänta på att föda.

Det är tusen grader varmt ute och jag har klätt mig i blått för att matcha mina åderbråck. Magen växer, men det är fortfarande en månad kvar.

En av de bästa och värsta filmerna jag sett, nu på svt2.

Johan Åkessons härliga reportage

När jag äter lunch på jobbet brukar jag läsa Magdalena Ribbings etikettspalt, vilken just nu har tillfälligt avbrott. Då bjuder Johan Åkesson på underhållning istället.

Jag har nu ätit frukost i en och en halv timme. Mackor, sju-minutersägg, jucie, te, Niferex och banan. Och nu då?

Hesba?

Vilken barnvagn ska man välja då?
Hittills har vi fokuserat på kläder. Det andra, som skötbord, säng och vagn, har vi väntat med. Att kunna klä bebis i randiga kläder från Polarn o Pyret har känts som prio ett i åtta månader.
Nu börjar jag tänka om.

Ofrivillig semester

I går var jag och Tomas hos barnmorskan som inte tyckte att mina kvällsvärkar var normala, ej heller hur långt ned barnet låg. Något som inte längre oroar mig, för i morse på ultraljudet sa kvinnan (som känns mer kompetent än min barnmorska) att det var naturligt att bebisen sjunker till denna nivå i vecka 33. Hur som helst är inte värkar på kvällen något positivt. Därför har jag nu blivit rekommenderad vila. Inte tvätta tvätt, städa eller jobb. Jag tar det lugnt. Och har tråkigt. Jag kollar i tidningar och kryssar, men tiden går ändå långsamt. Jag lyssnar på Eye in the sky och läser Att föda.
Bebis är lugn inne i magen. Var inte alls samarbetsvillig på ultraljudet. Tryckte ansiktet mot moderkakan, visade en liten nästipp då och då, men inte så mycket mer än så. Vi fick traska hem med en grynig bild på en fot. Man kan räkna fyra småtår och en spretande stortå.
Det känns redan som en liten person där inne, en liten person på 2.1 kilo som gillar Sebastien Tellier, Tomas röst och när jag ligger på sidan. Som är kvällspigg och förmiddagstrött och som hatar när man visslar. Jag fattar inte att det bara är 52 dagar kvar tills du beräknas komma.

Kvällstur

I går kväll tog vi vår lånade bil till Skanör. Det var kallt i vattnet, inte ens sanden var särskilt varm och vid strandkanten skvalpade döda transparenta maneter. Annars var det fint.
Nu ska jag jobba.

En dålig sak med att vara gravid

Mina fötter är ovårdade, och för det ber jag om ursäkt, men jag ville ändå dokumentera hur svullna de är. Vädret har varit varmt och soligt, jag har promenerat en hel del och fötterna har smärtat en smula, men jag har ändå inte tänkt på dem närmare förrän nu. Jag har suttit vid datorn, plöjt igenom de sommarvärdar jag inte hunnit lyssna på, och när jag reser mig står jag på vattenballonger.

Sill, dill med potatis till

En orsak till varför jag just nu är så besatt av min kost är att jag är rädd att bebis i magen inte ska få tillräckligt med näring. Att dess hjärna inte utvecklas som den ska för att jag äter ohälsosamma mängder bacon och potatis. Eller att bebis blir närsynt för att jag inte äter nog med fisk. Eller att han/hon får simma runt i slammigt fostervatten bara för att jag inte dricker två liter vatten per dag. Riktigt så illa är det inte har min barnmorska försäkrat mig om. "Den lilla parasiten tar vad den behöver - det är du som blir utan". Så bra då, har jag tänkt, men inte slutat stressa över mitt näringsintag. Vid lunchdags firade jag i alla fall inför-midsommar med sill och potäter. Och jag åt målet utan grönsaker till!

Det växer

Matblogg

Sedan jag blev gravid har jag blivit alltmer besatt av mat. Jag läser matbloggar, prenumererar på nyhetsbrev och massa annan skit jag aldrig skulle brytt mig om för några år sedan. Då jag flyttade hemifrån levde jag på pasta kryddad med örtsalt och vaniljyoghurt. Jag älskade året på folkhögskola då vi fick ett lagat mål mat serverat varje dag. Det enda i livsmedelsväg jag regelbundet införskaffade under mitt folkhögskoleår var Ramlösa, kanelknäcke och laktosfri mjölk. Sedan flyttade jag ihop med Tomas och han fick bestämma över kosten. Jag diskade glatt bara jag slapp röra i grytorna. Detta beteende har långsamt försvunnit. Nu lagar vi båda mat och ingen diskar. Bilden ovan föreställer det jag åt till lunch i dag. Det hade jag aldrig trott om mig för två år sedan.

Finnen

Hem till gården är mitt sällskap, medan jag väntar på att torsken (KRAV-märkt naturligtvis) ska bli klar. Jag har en gigantisk finne under läppen vilken hindrar mig från att gå ut. Annars hade jag suttit på valfritt café och läst Den Fjärde Handen. Jag har aldrig lidit av acne, inte ens då jag var femton hade jag knottrig hy. Finnarna kommer nu istället, gigantiska och en och en, cirka en gång var tredje månad.
Bebis sparkar. I natt drömde jag att han/hon gick i bitar. Jag hade kissat och skulle torka mig och på pappret låg en liten avsliten blodig bebishand (kan kanske ha något att göra med boken, se ovan, jag läser och läste precis innan jag somnade i går). Jag fick panik och vaknade av att jag grät, trodde att jag skulle bli tokig. Och sen blev det ännu jobbigare då jag insåg att jag inte kan föreställa mig hur mycket jag kommer tycka om bebisen när den väl kommer ut om jag redan nu känner att jag inte skulle klara av att den dog i magen.

SPD

Om en timme tar vi flygbussen till Sturup. Så för att spara disk vände vi oss till Findus. Med risk för att verka kräsen tror jag inte att detta kommer att vara en fest i min mun. Trots att det med imiterad handskrift står "Så gott med sparris!" på.

Ledig onsdag i början av juni

I morse var jag hos frisören.
Till henne sa jag "Jag vill inte ha någon frisyr, tack" eller "Én nem kèrek egy frizura, köszönöm". "Klipp det bara rakt av är du snäll".
Så det gjorde hon.

Ledig måndag i början av juni

Min lediga dag har jag spenderat i Pildammarna, i skuggan, eftersom man kan få pigmentfläckar om man solar då man är på smällen.Mina favoritjeans kan jag fortfarande med viss möda använda, men jag kan inte knäppa knappen så jag tar till den väl beprövade hårbandslösningen. Dock ska man slappna av på en ledig dag, så jag gav bebisen fritt utrymme.Mig själv gav jag kaffe, Cover och croissant.

Lunch

Klockan är tolv och nu är det lunch.

Belly cake

Jag fyller snart år och då önskar jag mig frukost på sängen i form av en sådan här.

Sedan sist ...

... har vi har planterat chili och ett litet barn.

Tisdag i solen

Tredje solskensdagen sedan i oktober, det är livet i Skåne. Så vi gick till havet, till Limhamn och tillbaka och hittade en feschlig skog på vägen.

Och potatissallad med banan.

Gräsänka

Tomas är i Falun och jag är ensam. Det är inte roligt, men jag kan äta vad jag vill, till exempel blodpudding med créme fraiche och apelsin.

Talande bokomslag

I morse åt jag en engelsk frukost, med stekt korv, stekt ägg och ett ruttet päron, medan jag läste John Steinbecks Möss och människor. Fy fan vad sorglig den är. Nu planerar jag att ta mig till bibblan och låna en bok till, vilket kommer att ta tid. Att inte döma en bok efter dess omslag är inte visdomsord som jag anammat. Det är sällan jag plockar upp en bok som har ett verkligt fult omslag, med undantag för Arto Paasilinnas böcker. Vad är det för galning som gör omslagen till hans fantastiska böcker?
Jobbar man på bibblan ska man helst inte ha högklackade skor med stålförstärkning under, som damerna på skönlitteraturavdelningen har. Det är respektlöst. Om jag måste stänga av mobilen borde de bära ecco.
I dag bestämde jag mig för att städa. Jag hann bara putsa fönstren innan jag tröttnade. Det känns som jag alltid städar. Om någon ringer och har ett förslag på aktivitet kan jag aldrig följa med eftersom jag måste städa. Det är konstigt. Jag tror att jag älskar att städa.
Det var nog allt.

Ellen Simpson

Till lunch - en pizza att matcha pizzafejset med. Jag har fått en finne, en röd pärla under underläppen, precis där det var poppis att sätta en piercing i början av 2000-talet. Cola att dricka till.
I dag har jag varit med mig själv hela dagen. Lite ovanligt sedan Tomas gick och blev arbetsfri. Lite ovanligt att vara ensam hemma. Vad gör man när man är ensam hemma? Läser böcker, tidningar, kollar på tv, sitter vid datorn? Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Vad gör jag när jag är hemma, men inte ensam? Spelar Alfapet, städar, löser korsord. Det händer inte roliga saker bara av sig själv såsom det gör i Simpsons - de har alltid ngt nytt på gång. Nu har de fått termiter. Trist, men spännande.

Jag heter Ehud Olmert och jag tycker att det är helt okej att skada barn, vilka barn som helst, så länge de inte är israeler

Januari lider mot sitt slut. En vecka kvar av denna månad som går i trötthetens tecken. Alla är slitna, ingen orkar, gäspningarna går fram och tillbaka mellan mig och de jag känner. Mina nyårslöften har halvt gått i kras. Jag tänkte börja skriva dagbok var dag (för att komma ihåg hur saker och ting ligger till) och sluta säga nej för att istället säga ja - till allt. Det har ju gått sådär. Jag tror att det beror på den fatigue som verkar ha drabbat mitt samhälle. Jag har varit ute och sprungit en enda gång i januari och på p1 pratar de om finanskrisen och att 2009 kommer bli året från helvetet. På café Kungsgatan annonserar de take-away-lattes för finanskrispriset en selma. I morse hörde jag för övrigt ett reportage på p1 från ett sjukhus ngnstans i Gaza. Reportern rapporterade om förtvivlade journalister från runt om i världen som fick höra om en liten palestinsk flicka som kommit in med ett hål i huvudet. Läkarna trodde att hon skulle repa sig, tills de upptäckte att det kom rök ur såret. Det brann fortfarande i hennes skalle. För några veckor sedan intervjuades Röda Korset generalsekreterare i p1, jag tror att han hette Christer. Christer berättade om hur några israeliska soldater underlåtit Röda Korsets räddningspersonal att omhänderta ett antal skadade (palestinska) barn. När medlingen äntligen var klar fann de tretton barn sittande intill sina döda föräldrar. Där kunde de sitta, tycker Ehud Olmert.

Google

Min mobil har gått sönder. Ställde Wake-Up-Lightklockan på nio, men eftersom den inte har någon effekt på mig har jag nästan precis stigit upp och fått höra klockan tolv-ringningen i p1, följt av dagens dikt och en trudelutt.
I dag ska jag skaffa mig en cykel. Jag googlar billig cykel malmö. Google har svar på allt, såsom världens bästa låt, vad ska jag äta till middag, spenatlasagne, ont i magen med mera ... Det finns ingenting man inte kan googla.
Jag fattar inte att min mobil är sönder. Det värsta är inte numren som kan ha gått förlorade, utan alla bebisfilmer på Alfred från i julas som jag ännu inte har kunnat lägga över på den kraschade hårddisken. Teknikprylar dör i min närhet. Jag googlar det och får som första träff upp Färre sjömigranter dör på väg till EU. Att mobilen är ur funktion är dock inte lika jobbigt som det var att måla om köket, något vi föresatte oss för cirka ett år sedan. Kanske är det därför vi fortfarande lever i misär i sovrummet. En och en halv vägg av fyra är målade.
Nu måste jag gå här ifrån, Tomas vill facebooka och om jag inte reser mig upp inom några sekunder hotar han med en smocka.

Okej, nej ...

... DETTA är världens bästa låt:

And if you don't love me now ...

I dag är det lördag. I går var det fredag och då skurade jag köket med Ajax och kollade på He-man med Dolph Lundgren.
I dag har jag jobbat på mitt två månader nya jobb. Fyra timmar. Hundra procents obekväm arbetstid. Jag åt gammal lasagne och drack gammal Champis till frukost. Jag tänkte ta Tomas cykel till jobbet, men den hade han glömt någonstans, så jag fick springa. Jag hann precis. Mellandagsrea, jobba, jobba. Tomas och hans vän hämtade upp mig efter jobbet och vi gick och drack kaffe.
Tidigare i veckan var mamma, pappa och Emmy här i fyra dagar. De gav mig kartonger med gamla prylar. Jag hittade ett blandband komponerat till Augustibuller 2002. År 2002 var Augustibuller mestadels en hardcorefestival. Dit åkte vi (Sigge, Signe, jag och Helena) med ett blandband innehållande hitar som Vodoo Lady (Ween) och Palace Station (Melody Club). Great! Vi fick hångla ändå.
Nu kommer världens bästa låt: