Jag heter Ehud Olmert och jag tycker att det är helt okej att skada barn, vilka barn som helst, så länge de inte är israeler

Januari lider mot sitt slut. En vecka kvar av denna månad som går i trötthetens tecken. Alla är slitna, ingen orkar, gäspningarna går fram och tillbaka mellan mig och de jag känner. Mina nyårslöften har halvt gått i kras. Jag tänkte börja skriva dagbok var dag (för att komma ihåg hur saker och ting ligger till) och sluta säga nej för att istället säga ja - till allt. Det har ju gått sådär. Jag tror att det beror på den fatigue som verkar ha drabbat mitt samhälle. Jag har varit ute och sprungit en enda gång i januari och på p1 pratar de om finanskrisen och att 2009 kommer bli året från helvetet. På café Kungsgatan annonserar de take-away-lattes för finanskrispriset en selma. I morse hörde jag för övrigt ett reportage på p1 från ett sjukhus ngnstans i Gaza. Reportern rapporterade om förtvivlade journalister från runt om i världen som fick höra om en liten palestinsk flicka som kommit in med ett hål i huvudet. Läkarna trodde att hon skulle repa sig, tills de upptäckte att det kom rök ur såret. Det brann fortfarande i hennes skalle. För några veckor sedan intervjuades Röda Korset generalsekreterare i p1, jag tror att han hette Christer. Christer berättade om hur några israeliska soldater underlåtit Röda Korsets räddningspersonal att omhänderta ett antal skadade (palestinska) barn. När medlingen äntligen var klar fann de tretton barn sittande intill sina döda föräldrar. Där kunde de sitta, tycker Ehud Olmert.