Paszternák

Min son har nu nått den ålder då "riktig" mat bör introduceras, och eftersom jag inte älskar att amma tänker jag; ju förr han lär sig äta desto bättre. Vi har provat potatis, morot och palsternacka, där den senaste är favoriten. Denna äter han tills skålen är tom. För en positiv matupplevelse låter jag honom även sköta en del av skedjobbet för egen hand. Det går sådär. Snoret i näsan blandas med torkad rotsak och jag får massa att pilla ut. Som tur är har min älskade son drabbats av en förkylning, med tillhörande nysningar, så utpillandet löser han tillfälligt själv. Snorblandad mat fläckar numer våra köksskåp.

Összenyom

"Vad gör ni på dagarna egentligen?" Om jag fick en ponny för varje gång jag fått den frågan skulle jag nu ha en ridskola.
Och vad gör vi då?
Jag har under drygt fyra månaders tid försökt presentera världen för min son. En ganska stor och tålamodskrävande uppgift, då Theo till exempel anser att en 1.5 liters Loka-pet kan vara värd att spendera minst femton minuter på att undersöka. Allt är nytt och intressant.
Jag vet nyblivna mammor som aldrig gått på mammaledighet, som har möjlighet att jobba hemifrån eller ta med sin unge, som tar sig tid att sköta sitt Arbete (med stort A). Jag tror att de flesta hade klarat dubbelarbetet (Arbetet med stort A och mammajobbet med mindre m). På bekostnad av tiden med sitt barn. Istället för att hålla på med Arbetsgrejer har jag möjlighet att ligga på sängen en hel förmiddag med sonen. Låta honom öva på att krypa, rulla runt, läsa böcker, lyssna på Jojje och så vidare ... Jag har tid att ta tretimmarspromenader med barnvagn, kamera och en blaskig kallnande latte från Pressbyrån. Om jag har lust kan jag bjuda vänner på middag, och i lugn och ro tillaga maten. Jag kan pochera ett ägg till frukostmackan, sortera min garderob, fila naglarna och baka småkakor. Jag har tid att kolla på naturfilmer, dokumentärer och annat skit. Jag har tid att skriva dagbok (även om den blir ganska enformig - barn mammaroll barn mammaroll barn mammaroll), att lyssna på musik från förr (Kent - Verkligen), sova middag och att bara sitta i soffan och peta i näsan. Glo på grannarna, längta efter sommaren, försöka lära mig ungerska (macska och kisbaba), läsa tusen bloggar om tusen olika saker, lära mig blanda till en surdegsgrund. Utöver detta; ge mitt barn mat, byta bajsiga blöjor, tvätta liten kropp och gosa. Grovt gissat spenderar jag nog åtta (en hel arbetsdag) av dygnets tjugofyra timmar med att gosa. Så nästa gång någon frågar vad vi EGENTLIGEN gör om dagarna så borde jag svara gosa. Det är förmodligen det mest korrekta.

Merci beaucoup

Tack Esska för bitringen i livsmedelgodkänt material!

Jag kastar sten i glashus

Med barn följer en förmåga att multitaska (en förmåga som dock försvinner ibland - särskilt då jag kör barnagn, går och pratar i telefon samtidigt). I går lagade jag fisksoppa, kollade på livestreamingen från Rodarte, pratade i telefon och bar mitt barn - allt PÅ SAMMA GÅNG. Jag imponerades av mig själv. Det var mitt livs första fisksoppa, gjord på mycket grädde, dill och färsk fisk, till och med Tomas a k a "Jag hatar allt från havet" åt och gav godkänt!
Nu med modevecka i New York och Köpet har man ju försökt hänga med. Det kan vara bra att ha något så när koll på sin omvärld även då mode i praktisk mening för mig innebär nopprig bomull, jersey och resårband i midjan. Att klä sig bekvämt har för mig fått en ny dimension sedan mammaledigheten. Vad finns det för poäng att göra sig snygg? Den första veckan efter förlossningen kändes det hur gött som helst att få testa de kläder jag under graviditeten köpt i förhoppning om att de skulle passa efter utdrivningen (jag är en av de lyckliga vars mage sjönk tillbaka till normalläge redan på bb).
Men sedan vann bekvämligheten över fåfängan.
Jag ser inga problem med att gå i långkalsonger, raggsockor och kofta hela dagen. Ska jag ut på stan/träffa någon utanför familjen/ till bvc med mera ... byter jag långkisar mot tights och en mjuk t-shirt. Koftan och sockorna behåller jag på. När någon oanmäld ringer på min dörr rodnar jag och försöker dölja kräksfläckar och den unkna doften av sur mjölk.
Hur
som
helst
!
Jag gillar att se kollektionerna och vad andra väljer att ha på sig, inte på "dagens-outfit" nivå med plagg uteslutande från Topshop och Gina Tricot (vad är grejen?) utan på människor med känsla för stil. ModeDAGARNA på Berns är inte lika roliga besökar-mode-mässigt. Även om svenskar klär sig smakfullt kan det ändå kännas lite slätstruket. Det "lilla extra" finns inte på samma vis. Jeans och t-shirt kan bäras på tusen olika sätt. Och färg!
Är
Inte
Farligt
!
Jag är mycket medveten om att jag nu (min garderob ser ut som kostymen från en långfilm i svartvitt) kastar sten i glashus. Att uttrycka sig via de plagg man för dagen valt är konst. Och revolt. Grön t-shirt i Iran och de underbara anhängarna av la Sape.
Apropå mode och politik, är detta, trots att det är gammal skåpmat, fantastiskt roligt att läsa.

Kläderna gör mannen

Här hade jag tänkt skriva långt om att klä sitt barn i "könsneutrala" kläder, men eftersom jag har "ammehjerne" kommer inget vettigt ut i skrift.

Vådan av att äta en beige frukost

I går var jag och Tomas hos doktorn med Theo. Vi går till en privat mottagning. I den privata mottagningens väntrum sitter en tv på väggen som visar lite smått och gott man ska hålla ordning på då det kommer till den egna hälsan. Eftersom vi lyckats få en läkartid (Eftersom vår sons doktor tyckte att Theos åkomma verkade mindre allvarlig klämde han till och med in oss på sin lunch. Han tog ändå god tid på sig, besvarade våra frågor i lugn och ro, undersökte fyramånderskroppen minutiöst och skrattade mycket. Jag och Tomas diskuterade förvånade detta efteråt, i hissen ned till gatuplan, att så trevliga skulle minsann ingen av oss kunna vara när man vet att en fräsch sallad väntar) redan samma dag som jag ringt, fick vi spendera ungefär en halvtimme i detta väntrum. Jag glodde på tv:n. De pratade om fetma, urinträngningar och en hudåkomma jag nu inte minns namnet på. Fräscha män och kvinnor i medelåldern med nytvättade hår och blekta tänder satt i kritvita läkarrockar och förklarade läget. Jag kände min genast sjuk. Jag har ingen aning om hur jag egentligen mår, vilken min kropps biologiska ålder är (tanttidningen Amelia har ett test, men jag vet inte hur vetenskapligt det egentligen är) och om jag får i mig alla viktiga mineraler och vitaminer varje dag. Detta gjorde mig något stressad. Speciellt som tv-läkarna pratar om att man som ammande behöver mer av nästan alla a, b, c och allt vad vitaminer det finns. Detta ledde mig till insikten om att jag inte sköter det nästnäst käraste jag har - min egen kropp. Ingen mer beige frukost,

skyffla in mer färg,

så kanske jag får leva längre.

Detta är också något att tänka på nu när vår son ska börja med smakportioner. Steget till att ge honom "riktig" mat är inte så långt borta, och det är viktigt för mig att grundlägga goda matvanor i familjen Andersson/Lazar. Som det är nu kan jag dricka en liter kaffe till frukost och äta plockgodis till lunch. Det är ingen okej diet för en ett-åring. Egentligen inte för en tjugofemåring heller. Eftersom basen i barnuppfostran är att de små kräken inte gör som du SÄGER utan som du GÖR, är det väl dags att börja tänka på födointaget.

En bra och en dålig

Min ständiga jakt på en bra tidning om föräldraskap fortsätter, och har bland annat resulterat i "the world's finest parenting magazine" Junior.

Med barnklädesreklam som ser ut ungefär så här:

Mycket obehagligt.

Jag är inte bäst i världen på att gissa barnaåldrar, men dessa exemplar borde inte vara mer än åtta-nio, om inte ännu yngre - smink kan addera åtskilliga år. Smink ja. De har ljusrosa läppglans, rouge och mascara. De ser äldre ut än jag. Och vem under femton sitter med benen i kors på det vis som flickan längst till vänster? Vilken förälder vill ha en barntant?

Nä, tacka vet jag MilK! Där har de äntligen fattat hur en bra tidning för vuxna av min typ som skaffat barn ska se ut.

Vådan av att vara ammande

Kollar på The Doctors. Montel gråter och erbjuder en tjej med dystoni råd från de bästa doktorerna som kan uppbådas för program-budgeten. Hemskt att inte alla får den möjligheten. Om jag drabbades av samma åkomma (för svagt ord kanske) skulle jag nog inte skänkas detta.

I går fick sonen lite böcker av mig. En väldigt färgglad och trevlig barnboksvärld har slagits upp framför mig. Vem-böckerna (med kraftiga blinkningar åt den vuxne!), Jan Lööf, "Vem ska trösta Knyttet?", "Dunderlunds bästa bokstav" och så vidare ... Ännu en bra sak med att få barn!

Med ögonen på tv:n packar jag för vår Stockholmsweekend modell längre. Vi ska gå på teater och träffa Tomas kompisars barn. Det ska bli roligt. Men först ska vi åka X2000. Det ska inte bli roligt eftersom jag HATAR att amma offentligt, med risk för att folk glor. Om det fanns ett litet amningsrum bredvid varje allmän toalett skulle fler skaffa barn. Det är jag säker på.