Varför känns dagarna bara kortare och kortare?

Ja. 

Små barn - små problem.

Stora barn - stora problem.

Stämmer detta?

Just nu känns det så.

Jag ringer och tjatar på de som har hand om förskoleplatser i Malmö.

Jag måste hantera "vill INTE!" med jämnmod, tålamod och vanligt hederligt gammalt mod.

Jag försöker förstå varför det är just KROKODILnappen (som gick sönder och vi slängde bort) han måste ha, då han gallskriker sittande i sängen mitt i svarta natten.

Med mera ...

Och Juni kryper lyckligt runt och säger "Bla bla bla bla" som den mönsterbebis hon verkar vara.

Och det faktum att Theo förmodligen ska börja förskolan i höst. Det kommer att bli bra. Det är nyttigt med förskola. Jag är utmattad eftersom jag måste hitta sätt att stimulera honom på här hemma samt hitta ungar i passande ålder (med tillhörande föräldrar jag gillar) att leka med.

Men mitt i allt som är så bra finns  en gnutta vemod.

Han var ju en liten bebis nyss.

En liten mjuk gullig bebis som log och skrek och viftade med armarna.

Buhu.

Tiden går allt snabbare. När Theo var lika gammal som Juni är nu var jag redan tillbaka på jobbet. Det känns helt otänkbart i dag. Mina åtta månader hemma med bebisen Theo var lååånga och händelserika och kändes ibland loja och lata. Mina åtta månader hemma med bebisen Nuni och barnet Theo är korta och händelserika och känns ibland som en konstant pågående stafett mellan de tu.

Och solen stiger och solen går ner.

Och dagen i dag vi aldrig mer ser.

Gör något

Det är mindre än två timmar kvar av Internationella Kvinnodagen. Och ja, visst är det viktigt att vi kvinnor ska få betalt för hela arbetsdagen, att det inte längre ska heta att våra sambos eller äkta män "hjälper till" hemma (det är ju så skruvat!) - men det jobbar man väl mer eller mindre med varje dag?! Om nu Internationella Kvinnodagen ska vara till någon nytta (och inte, med blombuketter och/eller klappar på huvudet i form av "grattis kvinna - det är din dag i dag", hamna i höjd med Kanelbullens dag) gör något mer för "det andra könet".

Klicka på mig!

Tycker du att det blir för dyrt?

Släng ut tv:n - om du nu råkar vara så ärlig att du faktiskt betalar tv-avgiften. Det blir ungefär samma summa.

Vill du inte slänga ut tv:n?

Hitta något annat att spara in på!

Smaksensation!

Kall ugnspannkakerulle med vaniljglass inuti.

I soffan får jag ha min bröstmjölk för mig själv

Här är min sängplats i natt.

Jag ska sova på soffan för nu ska det ej ammas på natten mer.

Skööönt för mig.

Värre för Nuni.

Vad ska man ha barnen till om inte de ska jobba?!

För en timme sedan stod jag i köket och glodde in i ugnen där en ugnspannkaka långsamt fick färg. Ugnspannkaka! Mitt nya kaffe, min nya cigarett, mitt nya godis, min nya napp! Jag älskar ugnspannkaka! Men den ska vara smaksatt med vanilj (inte beskt vaniljsocker utan b a r a vanilj) och lite salt. Och så ska man dricka ett stort glas fet mjölk till. Mmmm ...

Jag och Tomas håller på att lära Theo att brygga kaffe. Det händer att han blandar ihop i vilken ordning saker ska ske och att man får lite kaffesump i botten på koppen, men han vet hur man gör. Det enda problemet nu är att han inte kan vrida på kranen i köket. Så nästa steg är att lära honom att man kan gå ut i badrummet (där kranen sitter lägre och vredet är modernare) för att hämta vatten. Snart kommer föräldrarna att kunna ligga i sängen och morna sig medan den morgonpigga ungen kokar kaffe! Det är i alla fall mitt mål.
Och min önskedröm.

Dessa blåbärsfingrar gör utomordentligt gott kaffe!

Ljusgröna fingrar

I dag fick jag lite kvalitetstid med min storasyster. Visserligen spenderad i både vänt- och undersökningsrum. Men ändå ...

Efter en liten olyckshändelse har Sara fått problem med ena ögat. Ett tillstånd som förvärrats under helgen och till slut blivit så illa att hon i dag (liksom i fredags) måst söka akut vård. Så, halvblind som hon var/är fick jag hämta henne i Hjärup för att sedan leda henne till ögonakuten. Det var trevligt (för att vi för en gångs skull kunde umgås på tu man hand) men också hemskt tråkigt eftersom Sara hade fruktansvärt ont.

När hon fått sin behandling gick jag hem och lekte med Duplo och åt godis. Drack kaffe, för jag kände mig nästan förlamande trött. Åt spagetti med tomatsås till middag och vann två auktioner på Tradera.

Theo var ovanligt bångstyrig då det var dags för honom att gå och lägga sig. Jag fick stanna länge där i mörkret, bredvid sonen. Det kan kännas som mild tortyr. Man bara ligger och stirrar, och tänker på alla de tusen saker man hellre gör de få barnfria timmar man har på dygnet (nej, inte ens då jag sover är jag mer barnfri eftersom en åttamånaders baby kräver att få ligga nära, och vid femtiden på morgonen känner jag hur en liten barnhand lyfter på mitt täcke för att de kvarvarande timmarna få sova tätt intill), tills man kommer på att man kan lyssna på radio i telefonen. När kan man annars lyssna aktivt på något? Vår köksradio står i princip alltid på, och då p1 är den enda kanalen som går att ställa in (eller Radio Malmöhus - eehh ...) på den skruttiga apparaten blir det ju kanalen vi lyssnar på. Och man lyckas snappa upp en hel del under dagen, men det är ju på intet vis så att jag sitter stilla och verkligen lyssnar. Som jag kunde göra i kväll, i mörkret, bredvid min slumrande unge.

Så, mitt tips: lyssna på Odla med Stadsgrönt. Jätteintressant då de diskuterar morgondagens stadsodling! Något jag hoppas ligger inom en överskådlig framtid. Jag blev så himla inspirerad av programmet jag skrev om här, att jag stod med telefonen i handen - redo att ringa Ivar (vår fastighetsägare) för att be om att få göra om en av innergårdens uteplatser till odlingslott. Men! Jag lyckades sansa mig. Det skulle vara som att skaffa ett tredje barn. Och det orkar jag verkligen inte i nuläget.

Men i framtiden så ...

Skåda - min fönsterodling! En liten tjej som lyckligt säger "Ba" till varenda typ som promenerar förbi där nere, utanför fönstret.

Nu gör vi det!

Det bästa från två världar

Det här är ju rena drömmen! Att man kan ha det så himla bra! Ett litet hus, i stan, med en prunkande trädgård på baksidan.

Det är precis så jag vill ha det.

Bo i stan, men njuta av fördelarna med ett litet hus på landet. Massa egenodlade grönsaker, färska ägg.

Ingen hund dock - det klarar jag mig finfint utan.

Jag rös medan jag tittade på programmet.

Hör ni nåt som knakar är det bara mina ungar (och deras prylmängd) som växer

Mamma och pappa (aka mormor och morfar) har varit på besök. En rumpstek hade de med sig. Skuren från en glad gris, som slaktats hemma på en gård i Värmland. Det gör skillnad i smak.

En byrå till Nuni fick också plats i deras röda bil. Det var för ngr månader sedan som jag hittade byrå-annonsen på Blocket. "Precis en sådan vill jag ju ha", tänkte jag och ringde. Den blev min, och mamma och pappa (curlingföräldrar som de är) körde djupt in i de värmländska skogarna för att hämta den.

Kommer bli fin till Junis alla rosa klänningar! Barnens kläder har för länge sedan slutat få plats i den pyttebyrå de nu delar på. Plaggens ärmar och ben hänger ut ur dess lådor och bakstycket har lossnat. Det ser ut som om kläderna är en enda stor jäsande deg som hotar att spränga möbeln. Så du kommer i rättan tid byrå, då vi har barnkläder utspridda över hela lägenheten.

Kvinnan som sålde den berättade för mamma att det var först nu, då byrån slutat dofta av hennes morfar som hon kunde göra sig av med den. Det tycker jag var fint.

I övrigt spenderas dagen till största delen på detta vis ↓

Barnen fortfarande snoriga (så som de varit hela februari månad). De var på god väg att tillfriskna förra veckan, så i lördags bjöd vi hem ngr vänner. Vi lagade middag och drack vin och de har inga barn så vi pratade om helt andra saker (för en gångs skull) - skööönt! Så vid elvatiden, precis efter att det sista av desserten skrapats av faten, vaknade Juni med trettionio graders feber. Och Theos snuva kom åter, med förnyad kraft ngr dagar efter det. Och han hostar och snorar och vill att jag ska "bäja" hela tiden.

Så jag gört.

Det har varit en krävande vecka. Min enda egentid hade jag i onsdags - en och en halv timmes ansiktsbehandling. Jag sa till hudterapeuten att mina barn (således ej heller jag) inte sovit ordentligt på en hel månad, så jag måste passa på att vila nu. Och åh, vad det var välbehövligt! Hon tyckte jag hade bra hy och frågade vad jag använder. Haha! Jag är ju en recovering kräm, serum och tvålberoende, som tidigare använt minst fyra olika produkter till ansiktet dagligen. Men så, för typ ett år sedan, åkte ju allt med buller och bång i soporna. Och nu använder jag vatten, kokosolja eller rent sheasmör. Och min hy är precis lika fin som då den polerades, skrubbades och tvättades in absurdum. Vad betyder det? Att jag lika gärna kunnat donera alla pengar jag lagt på (dyr) hudvård genom åren till kosmetikaföretagen? Ja, förmodligen. Min hud blir bara klarare och mjukare om jag äter ok mat, dricker tillräckligt med vatten och lyckas få i mig ngn sked linfröolja (urk!) per dag. Inte av ngn superduperextramoisturizingnanoformula.

Till sist undrar jag; de har blivit så stora barnen - Juni Jo åtta månader i övermorgon, varför tickar du på så snabbt tid?

Ps

Bla bla bla ... jag tycker att Estelle är ett väldigt fint namn! Jag är så glad att jag inte är av kunglig börd. H e r r e g u d vad jobbigt att ha allt detta surr omkring sig när man är så skör i humöret.

Vad händer med mig?

Tomas diskar. Jag sa att jag bara skulle gå på toa ... och så satte jag mig vid datorn och började googla barnkläder. Han kommer att bli sur då han upptäcker mig, så det är bäst att jag fattar mig kort.

I dag har vi kollat på en till lägenhet. Två lägenheter har vi blivit erbjudna under de senaste fyra månaderna av ytterst slappt sökande (nja, det är väl inte helt sant - inget sökande överhuvudtaget är väl mer riktigt). Den första låg i Slottstaden på ganska fin adress. Tyvärr var inte innergården helt till belåtenhet. Den vi fick se i dag låg på Gamla Väster. Men den passade inte heller. Vad är det för fel på oss? Det är ju inte som att vår nuvarande lägenhet är en überfräsch renoverad råvind med teppanyakihäll. Dessutom bor vi på Möllan.

Ändock trivs vi gott i vårt hus. Man känner grannarna, man stannar och pratar i trappan eller på innergården eller i tvättstugan eller på Ica. Vi umgås till och med regelbundet med några av dem. Dricker kaffe och diskuterar barn. Jag gillar vår vaktmästare (som svarar i telefonen mellan 7 och 21 varje dag !!!) och vår hyresvärd. Jag gillar att man kan tvätta i tvättstugan i princip när man vill. Jag gillar vår innergård. Jag gillar att det inte är mer än hundra meter till mataffären. Jag gillar att det inte är mer än femhundra meter till "tunnelbanan". De enda negativa är att vi bor på Möllan och att vår lägenhet är för liten. Vår lägenhet är ju för liten! Vi kan inte bo här så länge till. Men vart ska vi flytta?

Jaja. Jag googlar barnkläder och Tomas gör fint i köket. Theos fredagsmys består i en ny Bamsetidning. Juni breakdansar (det vill säga försöker ta sig fram) på golvet.

Vi har lekt i lekparken i flera timmar i dag. Vädret har varit underbart ljumt. Första gången på lääänge som jag inte känt att jag vill gå hem igen så fort vi gått ut.

Jag googlar barnkläder. Jag vill köpa något till mina barn. Då jag och Tomas fick reda på att det var en flicka som låg och skvalpade därinne i min livmoder började det genast åååha's och aaaha's i min familj. Nu, efter fyra killar, skulle det äntligen få köpas klänningar, spets, tyll, rysch och rosa. Och ja' ba' NÄ! Hon ska inte ha ngt sådant. Men nu, så här snart åtta månader efter förlossningen så sitter jag här (fortfarande med en mage len som en vetedeg. Jag ska börja springa snart igen!) och nästan bestämmer att jag ska köpa en sådan här. Hon kommer vara uuurgullig i sommar!

Arbetsredskap till en hemmafru

Jag har en lista lång som Tomtefar med projekt jag bör (måste) avsluta. Och listan verkar bara bli längre. Kan det bero på att jag är både lat och trött? Ja, förmodligen.

Men nu, när krafterna verkar komma åter efter februaris dunderförkylning, börjar jag långsamt beta av punkt efter punkt.

Bevis nummer 1

Från detta till ↓

Femtio spänn har du kostat mig. Istället för slitna plasten limmade jag på presskork. Jag känner mig mycket kreativ. Och nöjd. Nu kan jag nå att damma i takhörnen (heter det så?)

Simrishamnsgatan

Eftersom Tomas slutade tidigt, och mötte upp oss vid lekplatsen, fick han följa med till Simpan. Där åt Juni en sen lunch och Theo ett tidigt mellis. Det är fantastiskt att man där kan köpa yoghurt och müsli! Och att de numer har rättigheter! Då kan man som förälder ta ett glas vin medan ungarna äter kvällsmat.

K o n t i n e n t a l t !

Yoghurt och müsli

Kalkonburk från Hipp

VARNING! LÄS NEDANSTÅENDE INNAN DU SER FILMKLIPPET!

Du bör inte äcklas av snoriga barn. Ej heller av gräslig fondvägg målad på förskräcklig strukturtapet.
Mycket nöje!



Ett litet exempel på hur våra barn leker med varandra.
Detta filmades förrförra veckan då Theo var snorig, hes och ständigt trött (trots att han mycket envist förnekade det sistnämnda).

Jag önskar mig tålamod

I kväll var det näst intill omöjligt att söva våra ungar. Tomas är på personalmöte och jag är lämnad ensam här, i dammiga lägenheten, för att försöka ge barnen nattro. Snabbt, snabbt på med mjuka pyjamasar, borsta tänder, tvätta ansikten och skrubba händer. Bums i säng.

Vad ska vi läsa?

Bamse!

Och så låg vi i dubbelsängen och jag läste Bamse och ungarna klättrade och klängde på mig och på varandra. Juni ville dra i Theos hår, stjäla hans napp. Theo kittlade Juni på magen. Till slut låg de bara intill varandra och skrattade.

Nej nej nej, sa mamman, ni ska sova!

Men barnen ville inte - de ville stoja och röja och klänga.

Efter ungefär en timme av kämpande fick jag dem äntligen i säng. Är det så här det kommer att bli sedan? När Juni blir lite större. Ett evigt busande tillsammans? Då tänker jag med varm hand överlämna varenda nattning till Tomas, för jag har inget tålamod.

Jag har verkligen inget tålamod. Ett stort minus hos en mamma, men så är det.

I alla fall. Eftersom detta ju är en barnblogg (ja, så är det ju, jag skriver i princip bara om mina barn) så måste jag stolt meddela att i dag drog sig Juni upp från sittande till stående helt själv. 

Fanfar!

Ja, för även om jag saknar tålamod så lider jag inte brist på stolthet över mina barn och deras förehavanden.

Vår blyga viol

Uppförsbacke

I dag är det måndag. Som, trots att solen sken, varit en grå måndag. Det har varit en grå måndag för att jag verkligen inte känt mig på humör. Ingenting har varit kul, allt har varit jobbigt. Och min ruttna sinnesstämning har smittat av sig på Theo som varit lite extra gnällig, vilket gjort mig än mer butter. Und so weiter ... i all oändlighet.

Vi har i alla fall varit ute nästan hela dagen. För frisk luft har varit det enda som hjälpt mot mitt surmulna sinne. Det kändes nästan som vår! Är det för att kompensera den besvikelse jag kände i går morse, då jag vaknade och trodde att det var sommar? "Åh, vad skööönt med sommar" hann jag tänka innan jag bryskt togs ner på jorden av den grå februarihimlen.

Jag hatar januari, februari och mars. Att genomlida dessa månader är ett planlöst traskande i limbo. Otrevligt, mulet, monotont och färglöst.

Nyheter från Familjen AB:

- Juni äter på bra. Bröstmjölken börjar långsamt att sina.

- Vi håller på att lära Theo att somna själv. Det är en prövning av betydande mått. För alla. Men det går faktiskt bättre och bättre.

- Jag väntar på att min snorflod ska ebba ut så att jag kan börja löpträna igen.

- I morgon ska vi baka semlor.

Okejhejdå

Med racermotor i snigelfart

Denna dag är av sådant slag att jag bara försöker ta mig igenom den. Jag hade planerat att få massa smågrejer gjorda. Sådant som inte är akut, men ändock bra att få undan (telefonsamtal, lägga ut urvuxna barnkläder på Tradera, rensa i minst en pappershög, planera semestern med mera ...) men det enda jag hittills lyckats hinna med är att klippa sonens hår. Barnen är ledsna, gnälliga och trötta. Juni har bara sovit 2 x 10 minuter - två korta andningshål då jag lagat mat och klippt tidigare nämnt hår. Dagen har förflutit på ett sådant vis att jag suttit på golvet och lekt med ungarna, tills ngn tröttnat - och då har jag burit honom eller henne en stund. Traskat omkring, planlöst, i lägenheten och småpratat om ingenting. Har jag haft tur har barnet lugnat sig och efter en stund återigen accepterat lek. Har jag haft otur kommer snart barn nummer två och vill bli buret det med.

Vi steg inte upp förrän klockan nio. Jag vaknade av att Theo lade sig bredvid mig med en Bamsetidning och ville läsa. Det blev ingen kopp kaffe till frukosten. Det tog jag igen trefaldigt efter lunch. Och nu är jag jättepigg! När man är jättepigg är det jobbigt att tvingas röra sig i det långsamma tempo som mina barn för tillfället kräver.

Och här är nya frisyren

Han ser så gammal ut på bilden. När blev han så här stor? Ingen liten bebis längre. Här kan man kanske ana hur han kommer att se ut som tonåring. Det känns så otroligt lååångt borta. Att han ska börja skolan, välja yrke kanske gifta sig och sedan skaffa barn. Och då blir jag och Tomas farmor och farfar. H e r r e g u d! Jag som precis flyttade hemifrån! När jag tänker på att jag fyller trettio om två år och att jag har två barn att ta ansvar för får jag nästan panik. Jag känner mig fortfarande som femton år. Om jag skulle vakna i mitt gamla flickrum i morgon bitti, och allt det som hänt de senaste femton åren bara var en dröm - då skulle det nästan kännas normalt.

Fast riktigt ledsen, det skulle jag vara.

Tack Sara och Martin för de fina kusinerna!

Efter lunch skulle vi gå ut. Vi behövde aktivera oss, få frisk luft, rosor på kinden och solsken i blick. Vi hade inte riktigt bestämt vart vi skulle gå och i samma stund som vi låste ytterdörren, sa Theo: "Jaaa,  vi ska åka tåååg, Alfled, Melke, Hannes, Saja, Mattin". "Ja, det gör vi! Vad kul!" svarade jag och Tomas. Och mot tåget gick vi.

Först var det tänkt att vi bara skulle leka lite lekpark och sedan hämta den resväska (!) med leksaker vi inte fick med oss från mina föräldrar i julas och som hamnat hos min syster. Men efter lekparken bjöd Sara på kaffe till vuxna och frukt till barn. Och sedan blev klockan plötsligt halv fem - så då bjöd hon på middag. Och så blev klockan sex - och då serverade hon gröt med lingon.

Det var fantastiskt att se alla sprudlande lyckliga, underbara barn då de fick se varandra igen efter all sjukdom. Det delades ut pussar till både höger och vänster och bara lite bråk blev det.

Fyra av fem kusiner. Juni syns inte på bilden, men visst ligger hon där i vagnen.

Barn på tåg. Intresserade av det förbipasserande landskapet.

Hur många gånger kan jag få in ordet fräsch i detta inlägg?

Vila, välling och Vem i soffan. Jag och barnen hostar i kapp. Det är lite bättre nu. Tack och lov.

I går fick jag ett meddelande av en vän på Facebook. Hon har varit med i ngt som heter Fitnessfighten, det är ngn slags träningstävling. Hon har kommit till final och ville att jag skulle rösta på henne, så att hon vinner, vilket jag naturligtvis kan göra.

Hur som helst.

I sin blogg (som jag läser då och då) skriver hon om sin träning och sitt ätande, och så tar hon kort på sig själv på vilka hon ser sådär rödkindat pigg och frisk ut som bara en person med god hälsa kan göra.

Och så vill jag också se ut! Framförallt vill jag känna mig pigg och frisk (en önskan som ju förstärks ytterligare i denna sjukdomshärd). Och så här i kölvattnet av alla hjärtans dag; stackars Tomas! Som mammaledig orkar jag verkligen inte "klä upp mig" för en "vanlig" dag. Ärligt talat klär jag inte upp mig särskilt ofta ens om jag och barnen ska göra ngt (gå på eller få besök, gå på aktivitet eller caféfika) - på sin höjd borstar jag håret. Det händer till och med (ofta) att jag har matfläckar på mina trista paltor. Nu när Juni också börjat äta är det liksom ingen idé att byta varje gång ett barn råkar spilla ner en. Återigen - stackars Tomas, för så fort jag kommer hem så är det ur askan in i elden. Jag byter om till mjukiskläder. Slappa byxor och oformliga tröjor och en ful håruppsättning (gärna spretig tofs mitt uppe på huvudet eftersom min lugg är på utväxt och jag kan inte få med den i snodden annars) som kronan på verket. På något skruvat vis tycker jag att jag är mycket fräschare när jag har mjukiskläder eller pyjamas på mig. När man är nyduschad, renskrubbad och helst nytränad. Jag tycker inte att smink och hårspray är speciellt fräscht. Man kan sminka sig för att upplevas som snyggare, men att sminka sig för att verka fräschare är, för mig, en paradox.

Ja ja, bla bla, för att komma till sak - jag vill börja träna igen, jag vill börja noppa min ögonbryn och måla mina naglar, jag vill börja använda något annat än mjuka kläder. För Tomas. För det är ju främst för hans skull jag vill vara snygg. Inte min egen, jag är ju redan övertygad om att jag duger.

Snö i Malmö

Vi bröt vår isolering.

Ungarna verkade bättre (och jag tog två alvedon, massa barnnässpray och fick vila i tjugo minuter medan jag lyssnade på Karlavagnen. Har ni hört det ngn gång? Lite som Ring p1 fast "bonnigare" och med fruktansvärd musik mellan samtalen, ändock underhållande) så vi gick ut på vår innergård en liten stund.

Bygga och äta snögubbe.

Ja, Theo har blod vid ena näsborren - det är för att han ständigt pillar på snoret som samlas och sedan torkar fast där, och när man har pillat i en veckas tid blir det sår.

Gubben klar!

Kaffet gott!

"Jag har gjort mitt barn till mitt projekt! Hon är min lilla docka."

En misslyckad sjalettknytning. Men hur sjutton gör man när minimodellen skakar sitt huvud som en besatt?

Slurp

När man har ett barn som i en veckas tid enbart ätit småsmulor och inget mer, blir man otroligt glad när denna guldklimp påstår att han är "ättehungji", och serverar därför vadhelst han kan tänkas önska.

Han grundade med ett hårdkokt ägg

Fortsatte med en näve av Junis majskrokar

Och därpå en skål med sockersöt björnbär- och vaniljyoghurt

Fort gick det att sleva i sig

Och avslutade festen med en gräva i påsen efter ...

... en liten torr gammal dadel

Det måste vara dåligt för att sedan kunna bli bra

Ja, sjukdomen har oss verkligen i sitt fasta grepp.

Aktuell status familjen Andersson/Lazar:

Juni - snorig, gnällig, vill bara ammas (JAG vill ju sluta amma nu !!!), sover dåligt

Theo - snorig, hostig, dubbelsidig ögoninflammation, feberfri (äntligen!), prickig av utslag (varför? allergisk reaktion?), trött, ingen aptit

Ellen - feberfri (efter ett kort återfall i onsdags), snorig, ögoninflammation på ena ögat, hostig, tjock mycket ond hals, ont i höger bihåla, ont i höger öra, trött

Tomas - pigg och kry! Frisk som en nötkärna!

Den senaste veckan har jag spenderat ovanligt mycket tid i mörkt sovrum. Vilat bredvid ledsen, snorig och ibland febrig unge. Och när man ligger så har man tid att fundera. Utan distraktioner. Många är de idéer jag fått under dessa stunder. Vissa goda, andra mindre bra. Och nu å det senaste har jag tänkt på det vår statsminister sagt om vad vi ska ha för pensionsålder. Jag hörde honom prata i p1 häromdagen där han sa typ: "Ska vi behålla en god (?!) välfärd så måste vi få in fler skattemedel, alltså måste man vara beredd att arbeta lite längre för att på så sätt bidra till statskassan".

Ehh, ja ... eller så arbetar man kortare tid, betalar lite mer i skatt (och återinför förmögenhetsskatten!)

Moderaterna hjälper till att sakta avhumanisera vårt samhälle. Vi väger kiss i blöjor och vill kassera allemansrätten ("Ja, marken är ju MIN och tänk om de som går i MINA skogar tar med sig något hem! Då är det ju stöld!") Ingen kan väl ha missat vilken pensionsålder politiker (såsom Reinfeldt själv) har. Han föregår med utomordentligt gott exempel då han praktiserar sin mycket-vill-ha-mer-politik.

Ja ja, hursomhelst. I debatt i svt var en sparekonom med (Clas Hemberg). Cirka 24:20 in i debatten. säger han ungefär: "Det är en kvinnofråga, så till vida att kvinnor har mycket lägre löner, och lever mycket längre." Ett påstående som det sedan inte talas vidare om. Men han har ju rätt. Det är ju också en kvinnofråga. Speciellt eftersom det oftast är kvinnor som arbetar i yrken där förslitningsskador är vanligt förekommande. Därav en av tvång tidigarelagd pensionsålder.

Och.

En annan "kvinnofälla".

Jag förlorar ganska mycket (i form av tjänstepension) på att vara föräldraledig så länge som jag varit/är/kommer vara. Detta för att jag inte just nu bidrar i form av att yrkesarbeta utanför hemmet. Man sparar ju, som bekant, i hop till sin egen pension. Är signalen att det jobb som jag gör här hemma inte lika mycket värt? För jag vill påstå att jag jobbar. Jag betraktar det här som en form av jobb. Ett roligt jobb. Jag gör det gärna. Men jobb likväl och inte ledighet.

Eller ska jag betrakta det som studier? För jag lär mig ju också mycket av att vara hemma. Om allt möjligt - om det mänskliga psyket, den mänskliga kroppen (och alla dess sjukdomar), jag lär mig medla, planera, hantera (min egen) stress och att lösa problem. För att inte tala om att prioritera och projektleda.

Mitt bidrag till samhället?

Invånare.

Och här är en av dem.

En snorig en.