Nu har jag egentid!

Jag önskar verkligen att vi hade en tv i sovrummet.

När jag och Tomas var barnlösa och bodde på Uppsalagatan hände det att vi på söndagarna bar vår tjock-tv från vardagsrummet in till sovrummet. Antennkabeln (heter det så?) var tjugo meter lång, så det gick verkligen finfint att ligga där, i den etthundratjugo centimeter breda sängen och glo och vara nästintill outhärdligt bakfulla - ty det var vi alltid på söndagarna förr i tiden.

Valvakan 2006 minns jag av ngn anledning lite extra, kanske för att utgången, som trots att den påstods vara blå, mest kändes ... grå.

Mot denna vägg lutade vi våra flottiga huvuden och rapade cocacolarapar ↓

Det var tider det!

Nu trängs vi dubbelt så många i en nästan dubbelt så bred säng.

Jag är lat och tar det lugnt

Jag borde städa, för i morgon får vi besök, och disken ligger i travar, dammet i tussar. Badrummet är  dock rent, för det städade jag frenetiskt i går kväll medan jag lyssnade på Knattetimmen (tack Anja, för tipset!)

Jag borde städa, men jag har verkligen inte lust.

Theo vill att jag ska läsa Koko och Bosse för hundrade gången i dag, och när han kommer och frågar mig "Läsa Koko Bosse?" härmar jag Koko och teaterskriker "JAG VILL INTE!"

Theo älskar Koko och Bosse.

Och jag älskar Theo.

Så jag lovar honom att jag ska läsa bara jag skrivit klart det här.

Juni har ingen större lust att börja äta riktig mat. Hon spottar och pruttar med läpparna så fort jag ska ge henne. Välling är väl det hon gillar bäst. Hon drack hela 40 milliliter i går kväll! Helst vill hon bara amma.  Men det vill inte jag. Jag är trött på att amma. När hon visar att hon är hungrig teaterskriker jag "JAG VILL INTE!". Och då nästan kiknar hon av skratt.

I dag har vi inte gjort någonting "vettigt". Jag har egentligen inga problem med att inte göra någonting "vettigt". Jag har ambitionen att städa, men gör spellistor på Spotify, bygger långa rälsvägar till leksakståg, torkar snoriga näsor, dricker kaffe, har lagat ost- och skinkpaj (som smakade riktigt illa), masserar och kittlar och gosar och pussar på mina barn. Och så blir klockan fem och Tomas kommer hem och sedan är dagen slut. Barnen somnar i sina sängar, Tomas pluggar och jag läser och plockar, filar naglarna och pratar i telefon.

Vardag.

Jag älskar vardag! Vardagen är som ett par sköna, mjuka skor. När det är fest får tårna det trångt och klacken blir hög. Och visst känner man sig fin och det är ju trevligt, men så efter en stund längtar jag tillbaka till mina gamla slitna kängor.

Och så är det med det.

Stillsam plocklek ...

... i huvudstaden, på mattan, hemma hos farmor och farfar.

Och Juni har slagit nytt feberrekord (39,7 grader) i årets första förkylning.

Jag har inte så mycket mer att rapportera.

Vi kom hit i lördags och åker hem igen i övermorgon. Tillbaka till ett Malmö där det finns typer som sparkar på barnvagnar. Är detta droppen? Hur många droppar får lov att vara droppen? Ska vi flytta från stan nu? Vart ska vi i så fall flytta?

Nummer två

Jag testar Junis tålamod. Hon ligger på golvet och en orange truck är n ä s t a n inom räckhåll. "Unne unne unne" gnäller hon. Och plötsligt! Drar hon ena benet under sig, rumpan upp och skjuter ifrån. Rör sig en millimeter. Med lite god vilja kan man kalla det ett krypförsök.

Detta är första gången.

Jag har inte ens testat om hon kan innan.

Med stor skopa dåligt samvete kan jag erkänna att Juni mest bara hänger med. När Theo var lika gammal åt han både lunch och gröt till kvällsmat. Juni äter lite gröt på kvällen och får högst sporadiskt smaka lunch, majskrok och frukt. Och vi ska inte ens börja tala om hur ofta hon får d-droppar.

Det här första halvåret har verkligen rusat förbi.

Theos första sex månader kändes evighetslånga. Varenda dag är väldokumenterad. Jag lekte med honom, busade, lät honom smaka på massa mat, tog honom på dagliga promenader.

Juni mest bara ... hänger med.

Är det alltid så här med andra barnet? Hur ska det då inte bli med det tredje? (Ja, hon/han får väl äta sin första smakportion direkt ur mixern). Medan det finns oändligt med bilder på vår förstfödde, finns det bara en handfull på Juni. Och inte ens under förlossningen blixtrade det. Den (av Tomas) packade bb-väskan stod kvar hemma i hallen, eftersom värkarna började medan vi var ute och sedan gick det snabbare till själva utdrivningsskedet än vad jag någonsin kunnat ana.

Det talades så mycket om att Theo skulle komma att behöva kvalitetstid efter att syskonet kommit. Men syskonet då? Hennes kvalitetstid?

Typisk bild på Nuni. Tagen i farten, hipp som happ. Med mobilen.

Vad gör du?

Tomas pluggar inför sin tenta.
Barnen sover sött.
Te och bok.
Det ser ut som att jag stylat bilden. Lagt boken lite på sned, ställt tåget lite fräsigt så där på kanten. Det ser ut som en typisk facebookstatus, i bild istället för ord.

Här följer en riktig statusuppdatering:
I dag åt vi mackor på Systrar & Bröder, lekte i lekpark och pumpade barnvagnsdäcken.

Klart slut
Hej då

Livets mjuka skola

Omatchade sängkläder, dock två barn i liknande sovpositioner.

Det är årets första vecka och jag har redan lärt mig tre bra saker.

1 Det är smart att rulla hundra köttbullar, grädda dem i långpanna, i ugn, för att sedan frysa in dem. Du har färdig lunch (med nästan ingen ansträngning) för veckor framöver.

2 Ska du åka tåg med barn? Välj 1:a klass!

   Fördelar: Gratis kaffe till föräldrarna. Mer utrymme för ben, barn och bagage. Man får sitta i en egen liten "kupé". Och denna kupé är oftast mycket lugnare, eftersom det mest är gamla, tysta (med undantag för en och annan harkling), tidningsläsande äldre män som verkar resa i 1:a klass. Golvet är täckt med krypvänlig mjuk matta.

    Nackdelar: Inga (eventuellt ett lite högre biljettpris - vi betalade cirka 80:- mer, för biljetter som på det stora hela kostade 1 500:-, så ... )

3 Ica's billiga tvättlappar fungerar utmärkt som kaffefilter!

Jag funderar på om jag ska skriva en bok fylld med smarta tips för föräldrar. Med ett utförligt register, så det går lätt att slå i boken vid eventuella nödsituationer. 

Eller kanske inte.

I vilket fall tänker jag nog skriva en bok. I går kväll, då jag och Tomas stod i köket och åt smörgås (vi vuxna står numer upp och äter - i vår pyttekök finns bara plats för en enda köksstol vid bordet då vi fyllt övrigt utrymme med klumpiga Tripp Trappstolar), diskuterade vi hur vi ska göra för att få ihop lite extra cash. Jag är föräldraledig, han pluggar - och då kan man ju räkna ut ungefär hur stor vår familjebudget är.

Så, hur ska man göra för att (på laglig väg) skaffa sig en större summa pengar?

Svar: skriv en deckare.

Kan Camilla Läckberg, så kan tamejfan jag också.

Ljuvliga Juni

I morgon blir Juni Jo, världens underbaraste dotter, sex månader. Hur gick det till?

Tiden blir synlig då man mäter den i "barn". Barn utvecklas och växer en liten bit var dag. Juni är inte längre ett litet yngel som flaxar okontrollerat med ben och armar. Hon visar mer och mer av sin personlighet. Blir mer och mer komplex. Och det är fantastiskt!

Och Theo! Han överraskar mig varje dag. Nu har han börjat använda ordet "kanske". Om jag exempelvis (för tusende gången) ber honom att sluta spotta tillbaka mjölken i glaset kan han säga: "jaaaa, kanse". Om jag vid läggningen säger: "Nä, nu är det här sista godnattsagan jag läser, sedan ska du sova!", kan han säga "Mmmmmm, kanse"

Hur bemöter man det?

Säger jag: "Nej, inte kanske, du ska sova sedan", ler han ett av sina förtjusande leenden och upprepar: "Mmmmmm kanse".

Klockan är kvart i elva.
Pingumaraton.
Snart hemma.

S(ådär) J(a)

Det är nya årets första dag och vi spenderar den på tåget him ti Skaaauuuneee. Theo sover, Juni bajsar, Tomas och jag äter torr kycklingbaguette. Med andra ord, en helt vanlig tågresa, fylld med allehanda glädjeämnen och bekymmer. Jag blir alltid så stressad inför tågresor med barn. Är vi i tid? Är tåget i tid? Hur ska vi få plats med all packning? Och barnvagnen? Vem av oss fyra kommer att tappa humöret först?
I dag blev det jag.
Bu.
Nyårslöfte nummer ett: skaffa längre stubin.