Nummer två

Jag testar Junis tålamod. Hon ligger på golvet och en orange truck är n ä s t a n inom räckhåll. "Unne unne unne" gnäller hon. Och plötsligt! Drar hon ena benet under sig, rumpan upp och skjuter ifrån. Rör sig en millimeter. Med lite god vilja kan man kalla det ett krypförsök.

Detta är första gången.

Jag har inte ens testat om hon kan innan.

Med stor skopa dåligt samvete kan jag erkänna att Juni mest bara hänger med. När Theo var lika gammal åt han både lunch och gröt till kvällsmat. Juni äter lite gröt på kvällen och får högst sporadiskt smaka lunch, majskrok och frukt. Och vi ska inte ens börja tala om hur ofta hon får d-droppar.

Det här första halvåret har verkligen rusat förbi.

Theos första sex månader kändes evighetslånga. Varenda dag är väldokumenterad. Jag lekte med honom, busade, lät honom smaka på massa mat, tog honom på dagliga promenader.

Juni mest bara ... hänger med.

Är det alltid så här med andra barnet? Hur ska det då inte bli med det tredje? (Ja, hon/han får väl äta sin första smakportion direkt ur mixern). Medan det finns oändligt med bilder på vår förstfödde, finns det bara en handfull på Juni. Och inte ens under förlossningen blixtrade det. Den (av Tomas) packade bb-väskan stod kvar hemma i hallen, eftersom värkarna började medan vi var ute och sedan gick det snabbare till själva utdrivningsskedet än vad jag någonsin kunnat ana.

Det talades så mycket om att Theo skulle komma att behöva kvalitetstid efter att syskonet kommit. Men syskonet då? Hennes kvalitetstid?

Typisk bild på Nuni. Tagen i farten, hipp som happ. Med mobilen.