Jag är lat och tar det lugnt

Jag borde städa, för i morgon får vi besök, och disken ligger i travar, dammet i tussar. Badrummet är  dock rent, för det städade jag frenetiskt i går kväll medan jag lyssnade på Knattetimmen (tack Anja, för tipset!)

Jag borde städa, men jag har verkligen inte lust.

Theo vill att jag ska läsa Koko och Bosse för hundrade gången i dag, och när han kommer och frågar mig "Läsa Koko Bosse?" härmar jag Koko och teaterskriker "JAG VILL INTE!"

Theo älskar Koko och Bosse.

Och jag älskar Theo.

Så jag lovar honom att jag ska läsa bara jag skrivit klart det här.

Juni har ingen större lust att börja äta riktig mat. Hon spottar och pruttar med läpparna så fort jag ska ge henne. Välling är väl det hon gillar bäst. Hon drack hela 40 milliliter i går kväll! Helst vill hon bara amma.  Men det vill inte jag. Jag är trött på att amma. När hon visar att hon är hungrig teaterskriker jag "JAG VILL INTE!". Och då nästan kiknar hon av skratt.

I dag har vi inte gjort någonting "vettigt". Jag har egentligen inga problem med att inte göra någonting "vettigt". Jag har ambitionen att städa, men gör spellistor på Spotify, bygger långa rälsvägar till leksakståg, torkar snoriga näsor, dricker kaffe, har lagat ost- och skinkpaj (som smakade riktigt illa), masserar och kittlar och gosar och pussar på mina barn. Och så blir klockan fem och Tomas kommer hem och sedan är dagen slut. Barnen somnar i sina sängar, Tomas pluggar och jag läser och plockar, filar naglarna och pratar i telefon.

Vardag.

Jag älskar vardag! Vardagen är som ett par sköna, mjuka skor. När det är fest får tårna det trångt och klacken blir hög. Och visst känner man sig fin och det är ju trevligt, men så efter en stund längtar jag tillbaka till mina gamla slitna kängor.

Och så är det med det.