Läst bok vecka 09 är Ditt kompetenta barn av Jesper Juul.
Jag köpte den för ungefär ett år sedan och läste den redan då, men jag vet inte om jag hade ammehjärna eller om jag bara inte orkade ta till mig texten. Så jag bestämde mig för att läsa den igen. Och direkt efter att jag läst den, gick jag igenom den ännu en gång och utsatte texten för närläsning (denna metod jag fick lära mig i delkursen lyrikanalys och som jag i princip har glömt). Vad skriver Jesper egentligen? Vad menar Jesper egentligen? Generöst har jag strukit under varannan mening, då jag känner att nästan allt i denna pocket kommer vara värt att komma i håg. Eftersom han betonar vikten av ett personligt språk familjemedlemmar emellan kändes det extra viktigt för mig att förstå vartenda ord i denna bok. Ordval är betydelsefullt i det mellanmänskliga mötet. Speciellt i mötet mellan förälder och barn. Detta är lärdom 1!
Lärdom 2 är att man ska möta sina barn så autentiskt som möjligt. Sitter jag uppslukad i min bok då Theo kommer med Duplo och vill bygga, har jag faktiskt som människa all rätt i världen att säga: "Jag vill läsa färdigt detta kapitel först, sedan kommer jag och leker med dig". Jag måste inte lägga ifrån mig boken direkt, till förmån för Duplot, för att undvika att få skuldkänslor då jag upplever att jag avvisar honom. Theo mår inte dåligt av att jag just då hellre vill läsa än att vara med honom - ngt jag med huvudet vet, men dock inte med hjärtat. Det är snarare bättre för vår son att lära sig (på detta naturliga sätt) att man inte kan få allt man vill med en gång.
Detta berör Jesper även då han förklarar sin syn på gränssättning. Istället för att bygga ett staket runt barnet med tydliga gränser, låter man honom/henne vara gränslös. Det är du som förälder som ska sätta upp dina gränser. Exempelvis: "Jag vill inte att du springer in med skorna på". Då har du, som förälder, dragit en gräns för vad du känner att du pallar med att städa.
Detta att använda orden "Jag vill inte ... " istället för "Du får inte ... " är en del av det Jesper menar då han "pratar" om det personliga språket. Det har tidigare låtit som en liten skillnad för mig, men mötet med min son ändras enormt om jag säger till honom att "jag inte vill att han ska röra min mobil, för att jag är rädd om den" snarare än att jag säger "Aj aj aj, du får inte". Han är inte dum, han lyssnar på vad jag säger. Precis som då jag säger att "det ser ut som att du är jättetrött Theo, jag tror att det är bäst om vi går och lägger oss", istället för "oj, vad du är trött. Nu sover vi". Det låter som en pytteskillnad, jag vet, och jag hade nog inte trott att det skulle förändra ngt, men det gör det! Han märker att jag inte påtvingar honom en känsla, utan bara berättar om vad jag "tror" att han känner. Och därmed är han lättare att söva på kvällen.
Den största lärdomen jag hittills blivit given är nog den att man som förälder ofta är så upptagen med att ge och ge och ge att man inte inser vad det är ens barn kan ge dig. Typiska tankar som rullar runt i mammors och pappors huvuden: ger jag tillräckligt med mat? ger jag tillräcklig stimulans? ger jag tillräckligt med frisk luft? sätter jag på honom tillräckligt med kläder? ger jag honom de bästa av förutsättningar? bla bla bla ... Detta är ju naturligtvis inga dåliga frågor att ställa sig själv, men om man enbart fastnar här blir relationen så ensidig. Jag skulle inte må så himla bra om Tomas enkom fokuserade på mig i vårt förhållande, om han struntade fullständigt i sina egna behov för att istället uppfylla mina. Det skulle antingen få mig att känna skuld eller så skulle jag bli en självcentrerad person som tror att människor i min närhet endast existerar för min skull (typ). Denna vecka har jag funderat massor över min egen uppväxt och hur den format mig som person, OBS! inte hur den format mig som förälder utan som person. Bland annat har jag ringt min egen stackars mamma, mitt uppe i en köksrenovering, och beskyllt henne för att ha gjort mig skadligt prestationsinriktad. Jag har börjat försöka kartlägga mina dåliga respektive bra egenskaper, vilket i slutändan kommer att få mig att utvecklas. Jag har insett att detta är ett arbete jag påbörjade redan 2009.10.02 strax efter klockan 18.00 på kvällen, men att jag numer reflekterar kring detta på ett mer medvetet sätt. Theo har, med andra ord, alltså gett mig en möjlighet till massiv personutveckling. Endast genom att finnas till.
Tack för det Theo Harry!
