"Mamma, får jag en korvt-shirt" "Ja, det får du Theo"

Tisdag kväll. Jag försöker att skära ned på min konsumtion av allt (mat, prylar, kläder ...) med vår förhoppningsvis fattiga framtid i åtanke. Men jag kunde ändå inte låta bli att köpa en t-shirt i grått fylld med glada korvar till Theo. Fantastisk! Den fanns även i body-form (till små babys) och en kort sekund tänkte jag slå till, men så mindes jag hur mamma ibland klädde Sara, mig och Simon i exakt likadana kläder (oftast jeansjacka, jeans och en t-shirt/sweatshirt). Vi har en hemvideo när vi alla tre springer i en backe, iklädda just jeansjacka, jeans och varsin Tom & Jerry sweatshirt. Var det ok att göra så? ÄR det ok att klä sina barn i exakt likadana kläder? Om inte, VARFÖR inte? För visst är det gulligt. Alla tyckte ju att det var supergulligt i julas då Theo och hans två kusiner hoppade omkring i små identiska kostymset. Tre små kypare med svettiga pannor (de blev varma av allt paketöppnande) och pressveck på byxorna. Även fast det är sött är det ngt inom mig som tar emot. Är det kanske för att jag inte vill vilja klä mina barn likadant? Att jag bara har fått för mig att det är fel? Att det kommer bli svårt för dem att odla egna personligheter ifall de kläs i matchande textilier med korvtryck? Tror jag verkligen det på riktigt? Detta liknar det dilemma jag ställdes inför under vårt ultraljud. Ska vi ta reda på bebisens kön? Vi tog ju inte reda på av vilken sort Theo var. Jag vet att anledningen till att vi inte gjorde det var för att Tomas inte ville. Denna, andra, gång var Tomas mer öppen. Han var inte drivande, men sa heller inte bestämt nej. Och jag är svaaaaag. Jag kan ju inte hålla mig. Sköterskan sa: "Titta bort nu om ni inte vill veta.", "Äsch", sa vi "ser vi så ser vi." Och så utbrast vi båda: "Japp, vi såg vad det var. Lätt!" "Jaha", sa sköterskan. "Om jag säger vad det är för något, berättar du då jag ifall jag har rätt?" frågade jag. "Ja", sa sköterskan. Och så sa jag vad vi trodde att vi sett. Och hon sa att hon inte höll med.

Därmed var det avgjort.

Vi vet nu vad vi väntar.

Båda jag och Tomas gick upprymda hemåt. Dock fanns en liten bitter eftersmak. Jag önskar att jag var en sådan person som inte vill veta sitt kommande barns kön. Det känns som att det är lite "fult" att ta reda på om det kommer en hon eller han. Jag fick så många ryggdunkar förra gången då jag sa att vi inte visste. (OBS! Dock inte av de på förlossningen. De bara frågade om vi visste, vi sa nej, och de sa okej. Jag älskade de kvinnor som tog hand om oss då jag blev förlöst.) Jag vill inte vilja veta. Men nu gör jag det och det är bara att acceptera. Och varför inte egentligen? Att vi vet att det är en bebis av h*nkön som ska komma betyder inte att h*n är mindre/mer efterlängtad, eller att h*n kommer att bli mindre spännande att möta. Tomas sa: "Var inte ledsen för att vi vet, vi får se hur vi gör nästa gång."

!