I ♥ Budapest

Var sitt rödvinglas och två sövda barn senare går luften sakta ur både mig och Tomas, här vi är, i vardagsrummet, återigen på Sofielundsvägen.

Vi är tillbaka från semestern i Budapest.

Tidigt morgon - förväntansfulla ungar på Kastrup.

Ful min på fin restaurang - en av de bästa under hela resan (min schnitzel så tunt utbankad att den var större än Tomas ansikte).

 En ungersk man kikar ut (ko-ko).

 Theo på språng, ständigt sju-åtta meter framför resten av familjen.

De första dagarna åt Theo enbart glass ...

... och äpple.

Vi hade ingen syskonvagn utan endast en skranglig sulky (kanske ett "misstag" vi inte gör om?) så på kvällarna Nuni fick sova i selen.

 Det var ett ständigt petande på flugor, skalbaggar och andra kryp. Den svarta pricken är en platt fluga som faller från Theos pekfinger.

Bästa lekparken. Mycket skugga.

 Theo i mopedhimlen.

 Ett alternativ till lådcykel som vi hyrde på Margitsziget.

Tomas ligger på soffan, i detta nu, pillar sig i naveln, och filar på affärsidéer kring hur man skulle kunna hyra ut sådana i Malmö.

 Svalka, släcka törst.

 Theos fina (halvdyra) "solgasglasögon" ...

 ... som ett par timmar senare försvann för evigt ned i ett djupt rör.

 Vi besökte Budapestzoo.

Där fanns många djur att fotografera.

 Vacker kväll mitt emot Parlamentet.

 Vacker kväll på väg hem. Vi bodde nära Erzsebetbron.

Ytterväggen till en tennisbana.

Är jag en tant eller har jag helt enkelt bara tagit mitt förnuft till fånga?

Ju mer jag läser i den där boken The China Study, desto mer funderar jag kring varför man (jag?) har så lätt att åsidosätta sin (min?) egen hälsa? Jag läste i en tidning om en snubba som hellre lade sina surt (?) förvärvade slantar på kläder än mat. Som om mat egentligen inte är viktigare? Va va va? Är det jag som blivit en gammal tant?

Förmodligen.

Då jag för bara några år sedan hellre åt nudlar, eller inget alls (hu!), för att ha råd att köpa några extra öl, eller en fin tröja, innan nästa skrala summa från csn rullade in på kontot.

Att hänga en tröja för ettusensexhundrakronor i mjukaste kashmir på en lekamen uppbyggd på öl, falafel och pasta med tomatsås känns inte längre som en god idé.

Inom kristendomen (och säkert flera andra religioner - vad vet jag - religion är inte någonting jag bryr mig speciellt mycket om) finns det en "gren", jag såg en dokumentär om detta för längesedan, där man verkligen tagit bibelordet att kroppen är andens tempel på fullaste allvar. Anhängarna tog god hand om sin andes bostad, då de till och med som åttioåringar var fysiskt aktiva, gick på gym och lyfte skrot. Detta påminde jag mig om då jag i The China Study läste att: "Old age can and should be graceful and peaceful". Just så vill jag att min ålderdom blir. Det låter så harmoniskt. Graceful and peaceful. Jag vill leva utan en skramlande dosett i handväskan.

Som yngre tror man (jag?) sig vara odödlig, osårbar. Att röka ett paket cigaretter om dagen kändes inte så farligt. Men nu (med trettionågonting som oundvikligen snart skoningslöst drabbar mig) ökar dödsångesten i styrka. Är detta också anledningen till min kemikalienoja? Att jag vill minimera mina risker att bli sjuk och dö?

Hur som helst - kroppen är ju faktiskt det du alltid kommer att ha med dig. Bilar byts ut, hemadresser skiftar, den dyra glasvasen går lätt i kras - men din andes tempel är omnipresent!

Nu står det 2 - 1

Vi kollar på EM. Naturligtvis. Theo också. För vi (jag, Nunan och Theo) sov tillsammans i eftermiddags. Med alla fönster i lägenheten på vid gavel. Måsar skränade, skåningar skorrade, gräsklippare brummade och sparkcyklar rullade förbi. Det kändes mycket somrigt och väldigt behagligt och så zzzz ... Två och en halv timma senare steg vi upp. Och gick till Pildammarna. Tog en lååång promenad eftersom Theo envist stannade vid varenda gåsbajskorv och pekade och kommenterade (och ni som är bekanta med fågelsituationen i Pildammarna vet ungefär hur mycket fågelskit det handlar om). Och som kronan på verket (nästan bokstavligt talat) avslutades promenaden med att en duva släppte en blöt skit på hans keps.

Andra ögonblick från dagen ↓

Nunis favoritplats

Vi har en tidningsprenumeration, men när ska man hinna läsa?

I dag hann jag litegrann.

Här, en artikel från helgens tidning, om Ronny Ambjörnssons nya Ellen Keybok.

Barnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarnbarn

Aaah, ännu en dag till ända.

Jag upplever att dagarna den senaste veckan varit ovanligt grå (nu talar jag om vädret), men till kvällen har molnen skingrats och solen sjunker sakta mot en klarblå himmel.

Så även i kväll.

Luften känns frisk efter dagens regn, och fåglarna kvittrar intensivt denna lugna fredag.

Tidigare i dag cyklade jag och Theo omkring på stan.

Det var efter lunchen som jag frågade Tomas om jag kunde sticka i väg och fixa lite ärenden. "Theo åsså följa mä" utbrast sonen kvickt. "Aa, men okej då" svarade jag.

"Knäpp", på med cykelhjälm, stövlar och galonisar. Regnet öste ned. Men vi var vid gott mod.

När hälften av ärendena var avklarade fikade vi en pyttestund. Kaffe och morotskaka och jag önskar att jag tagit en bild av Theo där han överlycklig satt med sockrigt frostig glasyr i pannan. Och jag översköljdes av lyckokänslor. Herregud, vad jag tycker om mina barn! Jag fattar inte att jag i minst en veckas tid, som nyförlöst, med första nyfödda, satt i soffan, bölade och kollade på Two fat ladies (för jag älskar att kolla på dem och jag hoppades att de skulle få mig på gott humör igen) och sörjde över min frihet som flytt.

Förmodligen var det helt rätt för mig. Jag var tvungen att sörja ständiga sovmornar, obegränsade mängder öl/vin/sprit, att endast ansvara för sig själv - och kanske störst av allt: den lite mer omfattande orosbefrielsen!

Men ändå ...

Det spelar liksom ingen roll vad jag från början föresatt mig att skriva på denna fåniga blogg, det tenderar ständigt mynna i något slags barn-halleluja. Vad har jag i huvudet egentligen?

Bla bla bla

Jag och Tomas har startat vår hälso-sommar! Hahahahaha, säger vi, och tackar nej till godis och andra onyttigheter (dock ej öl/vin/sprit - som ju är MYCKET VIKTIGT att förtära på sommaren). Jag tänker  också (nästan, eeeh ...) bara läsa och lära om hälsosamma saker så jag börjar med denna ↓

Ständigt i väntans tider

Amning amning amning. Amning amning. Amning amning amning.

Min devis, mitt motto, då det gäller nästan allt, är

"Bara vänta Ellen Andersson, så löser det sig nog av sig självt"

Att tänka på detta vis har revolutionerat mitt liv. En stor del av min oro och stress för både ditt och datt har effektivt skurits bort. Och jag vågar påstå att det fungerar. Speciellt lättapplicerad är den på barnen och deras förehavanden. I familjen Andersson/Lazar har inga andra metoder än tålamod härskat. Äta själv med sked, inte springa från matbordet, blöjfri unge, sova gott, sluta med napp, förskola ... bara vi väntar tillräckligt länge och inte stressar fram lösningar, kommer de flesta oroväckande mörka moln som genom ett trollslag skingras.

Och nu då!

Amningen!

Ja, jag ammar fortfarande. Min snart elva månader gamla dotter.

Det trodde jag aldrig.

Att amma har aldrig legat speciellt högt på min lista över favoritsaker. Allt detta som sägs och skrivs, forskas fram och bevisas, om höga oxytocinnivåer i moderns ammande kropp har jag aldrig riktigt haft personlig erfarenhet av. Jag har nog mer sett det som "ett nödvändigt ont" och känt att det för mig har fler fördelar att amma än att ge flaska (jag är en bekväm person som känner att det för mig är lättare att knäppa upp skjortan än att fixa ersättning).

Theo ammade jag i drygt sju månader. Och det tyckte jag var perfekt. Lätt, var det att sluta också. Mat åt och åt han, gapade som en fågelunge då det vankades lunch, mellisar, middag. Att amma en ettåring, eller (hu!) en två-, eller treåring - det tyckte jag var märkligt.

Men Nunan!

Oj oj oj

Hon älskar att amma! Hon ligger i min famn och blundar och snuttar och drar sig i luggen. Hela lilla kroppen blir som en mjuk vetedeg. Hon är så avslappnad att hon nästan flyter ut i mitt knä.

Jag har varit redo att sluta amma i flera månader.

Men det har inte hon.

Så efter massa tips, om diverse metoder. Gör si, gör så. Och de alla har slutat med gråt (uppriktigt ledset gråt). Har jag kommit på: "Men varför gör jag detta till ett problem?! Bara vänta Ellen Andersson, så löser det sig nog av sig självt".

Och här är vi nu.

Väntande.

Och, som genom ett trollslag, minskar hon naturligt ned antalet amningar. Nu ammar jag ungefär en gång om dygnet, vid läggning.

Och i kväll kanske inte ens det.

Ja, men visst äter hon också mat! Favoriten - rårivna morötter, serverade direkt på bordet, plockas och ätes helst med ett stadigt pincettgrepp.

Nu är det Juni, nu är det sommar

Gårdagen tonsattes av en temperaturhöjning till trettionio grader i lilla Nunis kropp. Blä! Hon pendlade mellan sitt vanliga nöjda jag och en riktigt gnällig typ, som bara ville hänga likt en påse mjöl över min axel (tur att hon är både nätt och lätt och knappt väger åtta kilo). Och Theo - pigg som en mört - som ville gå ut, leka, hoppa, stoja, stimma.

Vad gjorde jag, som ansvarig vuxen då?!

Anpassade tempot efter Nunan.

Hela fredagen spenderade vi liggande på bilmattan. Läste Pannkakstårtan, kollade på barnprogram, ritade teckningar, upptäckte att kritorna kunde användas som nagellack (till Theos stora förtjusning). 

Jag drack litervis med kaffe, tvingade Juni dricka lika mycket vatten och så hade vi det bara gött.
Tyckte jag och Nunan.

Theo hade inte nog med utrymme.

Han är ett barn med mycket spring i benen.

Lyckligtvis fick han utlopp för detta då Tomas kom hem och lovade blåsa såpbubblor och sedan "råkade" Theo hälla lite såpbubblesåpa på golvet i köket och så "råååkade" han bara åka lite skridskor i det. "Äh, låt han hållas" suckade jag och Tompa, och lät honom själglad vingla likt Bambi mellan kökstolar och köksbord, tills lite av benspringet var utsprunget.

Som grädde på moset fick vi ett väldigt rent (blankt, och lent på något vis?!) köksgolv!

Gårdagen en typisk mellandag.

En dag då inget egentligen händer, en dag som man förmodligen helt kommer att glömma bort.

Vi åt korv med senap till middag.

Jag och Tomas maratonkollade, trötta, djuuupt nedsjunka i soffan, på tre filmer under kvällen.

Jag började sticka barnvantar för första gången i mitt liv!

(Onormalt stor tumme, eller?)