Är jag en tant eller har jag helt enkelt bara tagit mitt förnuft till fånga?

Ju mer jag läser i den där boken The China Study, desto mer funderar jag kring varför man (jag?) har så lätt att åsidosätta sin (min?) egen hälsa? Jag läste i en tidning om en snubba som hellre lade sina surt (?) förvärvade slantar på kläder än mat. Som om mat egentligen inte är viktigare? Va va va? Är det jag som blivit en gammal tant?

Förmodligen.

Då jag för bara några år sedan hellre åt nudlar, eller inget alls (hu!), för att ha råd att köpa några extra öl, eller en fin tröja, innan nästa skrala summa från csn rullade in på kontot.

Att hänga en tröja för ettusensexhundrakronor i mjukaste kashmir på en lekamen uppbyggd på öl, falafel och pasta med tomatsås känns inte längre som en god idé.

Inom kristendomen (och säkert flera andra religioner - vad vet jag - religion är inte någonting jag bryr mig speciellt mycket om) finns det en "gren", jag såg en dokumentär om detta för längesedan, där man verkligen tagit bibelordet att kroppen är andens tempel på fullaste allvar. Anhängarna tog god hand om sin andes bostad, då de till och med som åttioåringar var fysiskt aktiva, gick på gym och lyfte skrot. Detta påminde jag mig om då jag i The China Study läste att: "Old age can and should be graceful and peaceful". Just så vill jag att min ålderdom blir. Det låter så harmoniskt. Graceful and peaceful. Jag vill leva utan en skramlande dosett i handväskan.

Som yngre tror man (jag?) sig vara odödlig, osårbar. Att röka ett paket cigaretter om dagen kändes inte så farligt. Men nu (med trettionågonting som oundvikligen snart skoningslöst drabbar mig) ökar dödsångesten i styrka. Är detta också anledningen till min kemikalienoja? Att jag vill minimera mina risker att bli sjuk och dö?

Hur som helst - kroppen är ju faktiskt det du alltid kommer att ha med dig. Bilar byts ut, hemadresser skiftar, den dyra glasvasen går lätt i kras - men din andes tempel är omnipresent!