Fredagsmorgon.

Fredrik Strage skriver om ordvitsar i dn. Kommer min pappa uppfattas som trendig nu?

I dag ska jag städa vår lägenhet.

Sådan är i alla fall planen, men vi får se.

Den 1:a april har jag varit ledig från mitt arbete i elva månader. Det är väldigt lång tid. Min första ledighet avslutades då sonen var åtta månader. Jag köpte en barnstol till jobbet så att min familj kunde komma och äta lunch med mig ↓

I två dagars tid har jag ställt klockan på fem över sex, med ambitionen att sticka till parken och springa. Förmodligen är det vädret som gjort att löplusten kommit åter. Apropå detta läste jag i går kväll att Caballo Blanco is missing. Jag hoppas verkligen att han kommer tillbaka)

Hur som helst har morgonklockan pipit, men jag har legat kvar i sängen. Jag är för trött. Jag orkar inte stiga upp. Hur peppad jag än är på kvällen då jag går till sängs, är ögonlocken gjutna i betong klockan fem över sex nästföljande dag. Och på kvällen orkar jag verkligen inte springa. Då är magen svullen av middag och uppgiften att söva ungar i mörklagt rum stimulerar melatoninproduktionen till den grad att motion känns otänkbart.

Häromdagen då jag var ute och åt frukost med mina barn såg jag en ny (? eller vad vet jag, jag går aldrig runt nere i stan längre) butik. De anordnar ett barfotalopp (1 kilometer) runt tallriken i Pildammarna. Helt utan tidtagning eller tävling. Bara ett gemensamt springande. Det låter trevligt!

Är verkligen växthuseffekten av ondo?!

Vilken dag!

Och klockan är inte ens två!

Jag har vaknat på fel sida.

Jag är på uruselt humör.

Theo har lyckats få tag på min bankdosa och satt den ur funktion (det är dock fixat nu efter att jag ilsket marscherat med två glada ungar till banken).

Theo har pillat in någonting i stationära datorns cd-avläsare (ja, vad heter det?!) och det kommer inte ut! Hur jag än pillar! Gah!

Det är punka på barnvagnsdäcket så vi gick till Clas Ohlson och köpte lagningskit. Inget barn skrek. Inget barn sprang iväg. Vilket gjorde mig på tillräckligt bra humör för att jag skulle få den (goda?) idéen att vi skulle äta lunch ute, på café, jag och barnen.

Det gick bra!

Juni åt.

Jag åt.

Theo hällde ut sin stora smoothie på golvet.

Men personalen bara log och hjälpte mig.

Så det blev ändå trevligt till slut.

Och nu väntar jag på att få gå ner i tvättstugan med en hög smutsiga kläder.

Varför känns dagarna bara kortare och kortare?

Ja. 

Små barn - små problem.

Stora barn - stora problem.

Stämmer detta?

Just nu känns det så.

Jag ringer och tjatar på de som har hand om förskoleplatser i Malmö.

Jag måste hantera "vill INTE!" med jämnmod, tålamod och vanligt hederligt gammalt mod.

Jag försöker förstå varför det är just KROKODILnappen (som gick sönder och vi slängde bort) han måste ha, då han gallskriker sittande i sängen mitt i svarta natten.

Med mera ...

Och Juni kryper lyckligt runt och säger "Bla bla bla bla" som den mönsterbebis hon verkar vara.

Och det faktum att Theo förmodligen ska börja förskolan i höst. Det kommer att bli bra. Det är nyttigt med förskola. Jag är utmattad eftersom jag måste hitta sätt att stimulera honom på här hemma samt hitta ungar i passande ålder (med tillhörande föräldrar jag gillar) att leka med.

Men mitt i allt som är så bra finns  en gnutta vemod.

Han var ju en liten bebis nyss.

En liten mjuk gullig bebis som log och skrek och viftade med armarna.

Buhu.

Tiden går allt snabbare. När Theo var lika gammal som Juni är nu var jag redan tillbaka på jobbet. Det känns helt otänkbart i dag. Mina åtta månader hemma med bebisen Theo var lååånga och händelserika och kändes ibland loja och lata. Mina åtta månader hemma med bebisen Nuni och barnet Theo är korta och händelserika och känns ibland som en konstant pågående stafett mellan de tu.

Och solen stiger och solen går ner.

Och dagen i dag vi aldrig mer ser.

Gör något

Det är mindre än två timmar kvar av Internationella Kvinnodagen. Och ja, visst är det viktigt att vi kvinnor ska få betalt för hela arbetsdagen, att det inte längre ska heta att våra sambos eller äkta män "hjälper till" hemma (det är ju så skruvat!) - men det jobbar man väl mer eller mindre med varje dag?! Om nu Internationella Kvinnodagen ska vara till någon nytta (och inte, med blombuketter och/eller klappar på huvudet i form av "grattis kvinna - det är din dag i dag", hamna i höjd med Kanelbullens dag) gör något mer för "det andra könet".

Klicka på mig!

Tycker du att det blir för dyrt?

Släng ut tv:n - om du nu råkar vara så ärlig att du faktiskt betalar tv-avgiften. Det blir ungefär samma summa.

Vill du inte slänga ut tv:n?

Hitta något annat att spara in på!

Smaksensation!

Kall ugnspannkakerulle med vaniljglass inuti.

I soffan får jag ha min bröstmjölk för mig själv

Här är min sängplats i natt.

Jag ska sova på soffan för nu ska det ej ammas på natten mer.

Skööönt för mig.

Värre för Nuni.

Vad ska man ha barnen till om inte de ska jobba?!

För en timme sedan stod jag i köket och glodde in i ugnen där en ugnspannkaka långsamt fick färg. Ugnspannkaka! Mitt nya kaffe, min nya cigarett, mitt nya godis, min nya napp! Jag älskar ugnspannkaka! Men den ska vara smaksatt med vanilj (inte beskt vaniljsocker utan b a r a vanilj) och lite salt. Och så ska man dricka ett stort glas fet mjölk till. Mmmm ...

Jag och Tomas håller på att lära Theo att brygga kaffe. Det händer att han blandar ihop i vilken ordning saker ska ske och att man får lite kaffesump i botten på koppen, men han vet hur man gör. Det enda problemet nu är att han inte kan vrida på kranen i köket. Så nästa steg är att lära honom att man kan gå ut i badrummet (där kranen sitter lägre och vredet är modernare) för att hämta vatten. Snart kommer föräldrarna att kunna ligga i sängen och morna sig medan den morgonpigga ungen kokar kaffe! Det är i alla fall mitt mål.
Och min önskedröm.

Dessa blåbärsfingrar gör utomordentligt gott kaffe!

Ljusgröna fingrar

I dag fick jag lite kvalitetstid med min storasyster. Visserligen spenderad i både vänt- och undersökningsrum. Men ändå ...

Efter en liten olyckshändelse har Sara fått problem med ena ögat. Ett tillstånd som förvärrats under helgen och till slut blivit så illa att hon i dag (liksom i fredags) måst söka akut vård. Så, halvblind som hon var/är fick jag hämta henne i Hjärup för att sedan leda henne till ögonakuten. Det var trevligt (för att vi för en gångs skull kunde umgås på tu man hand) men också hemskt tråkigt eftersom Sara hade fruktansvärt ont.

När hon fått sin behandling gick jag hem och lekte med Duplo och åt godis. Drack kaffe, för jag kände mig nästan förlamande trött. Åt spagetti med tomatsås till middag och vann två auktioner på Tradera.

Theo var ovanligt bångstyrig då det var dags för honom att gå och lägga sig. Jag fick stanna länge där i mörkret, bredvid sonen. Det kan kännas som mild tortyr. Man bara ligger och stirrar, och tänker på alla de tusen saker man hellre gör de få barnfria timmar man har på dygnet (nej, inte ens då jag sover är jag mer barnfri eftersom en åttamånaders baby kräver att få ligga nära, och vid femtiden på morgonen känner jag hur en liten barnhand lyfter på mitt täcke för att de kvarvarande timmarna få sova tätt intill), tills man kommer på att man kan lyssna på radio i telefonen. När kan man annars lyssna aktivt på något? Vår köksradio står i princip alltid på, och då p1 är den enda kanalen som går att ställa in (eller Radio Malmöhus - eehh ...) på den skruttiga apparaten blir det ju kanalen vi lyssnar på. Och man lyckas snappa upp en hel del under dagen, men det är ju på intet vis så att jag sitter stilla och verkligen lyssnar. Som jag kunde göra i kväll, i mörkret, bredvid min slumrande unge.

Så, mitt tips: lyssna på Odla med Stadsgrönt. Jätteintressant då de diskuterar morgondagens stadsodling! Något jag hoppas ligger inom en överskådlig framtid. Jag blev så himla inspirerad av programmet jag skrev om här, att jag stod med telefonen i handen - redo att ringa Ivar (vår fastighetsägare) för att be om att få göra om en av innergårdens uteplatser till odlingslott. Men! Jag lyckades sansa mig. Det skulle vara som att skaffa ett tredje barn. Och det orkar jag verkligen inte i nuläget.

Men i framtiden så ...

Skåda - min fönsterodling! En liten tjej som lyckligt säger "Ba" till varenda typ som promenerar förbi där nere, utanför fönstret.

Nu gör vi det!

Det bästa från två världar

Det här är ju rena drömmen! Att man kan ha det så himla bra! Ett litet hus, i stan, med en prunkande trädgård på baksidan.

Det är precis så jag vill ha det.

Bo i stan, men njuta av fördelarna med ett litet hus på landet. Massa egenodlade grönsaker, färska ägg.

Ingen hund dock - det klarar jag mig finfint utan.

Jag rös medan jag tittade på programmet.

Hör ni nåt som knakar är det bara mina ungar (och deras prylmängd) som växer

Mamma och pappa (aka mormor och morfar) har varit på besök. En rumpstek hade de med sig. Skuren från en glad gris, som slaktats hemma på en gård i Värmland. Det gör skillnad i smak.

En byrå till Nuni fick också plats i deras röda bil. Det var för ngr månader sedan som jag hittade byrå-annonsen på Blocket. "Precis en sådan vill jag ju ha", tänkte jag och ringde. Den blev min, och mamma och pappa (curlingföräldrar som de är) körde djupt in i de värmländska skogarna för att hämta den.

Kommer bli fin till Junis alla rosa klänningar! Barnens kläder har för länge sedan slutat få plats i den pyttebyrå de nu delar på. Plaggens ärmar och ben hänger ut ur dess lådor och bakstycket har lossnat. Det ser ut som om kläderna är en enda stor jäsande deg som hotar att spränga möbeln. Så du kommer i rättan tid byrå, då vi har barnkläder utspridda över hela lägenheten.

Kvinnan som sålde den berättade för mamma att det var först nu, då byrån slutat dofta av hennes morfar som hon kunde göra sig av med den. Det tycker jag var fint.

I övrigt spenderas dagen till största delen på detta vis ↓

Barnen fortfarande snoriga (så som de varit hela februari månad). De var på god väg att tillfriskna förra veckan, så i lördags bjöd vi hem ngr vänner. Vi lagade middag och drack vin och de har inga barn så vi pratade om helt andra saker (för en gångs skull) - skööönt! Så vid elvatiden, precis efter att det sista av desserten skrapats av faten, vaknade Juni med trettionio graders feber. Och Theos snuva kom åter, med förnyad kraft ngr dagar efter det. Och han hostar och snorar och vill att jag ska "bäja" hela tiden.

Så jag gört.

Det har varit en krävande vecka. Min enda egentid hade jag i onsdags - en och en halv timmes ansiktsbehandling. Jag sa till hudterapeuten att mina barn (således ej heller jag) inte sovit ordentligt på en hel månad, så jag måste passa på att vila nu. Och åh, vad det var välbehövligt! Hon tyckte jag hade bra hy och frågade vad jag använder. Haha! Jag är ju en recovering kräm, serum och tvålberoende, som tidigare använt minst fyra olika produkter till ansiktet dagligen. Men så, för typ ett år sedan, åkte ju allt med buller och bång i soporna. Och nu använder jag vatten, kokosolja eller rent sheasmör. Och min hy är precis lika fin som då den polerades, skrubbades och tvättades in absurdum. Vad betyder det? Att jag lika gärna kunnat donera alla pengar jag lagt på (dyr) hudvård genom åren till kosmetikaföretagen? Ja, förmodligen. Min hud blir bara klarare och mjukare om jag äter ok mat, dricker tillräckligt med vatten och lyckas få i mig ngn sked linfröolja (urk!) per dag. Inte av ngn superduperextramoisturizingnanoformula.

Till sist undrar jag; de har blivit så stora barnen - Juni Jo åtta månader i övermorgon, varför tickar du på så snabbt tid?