Varför känns dagarna bara kortare och kortare?

Ja. 

Små barn - små problem.

Stora barn - stora problem.

Stämmer detta?

Just nu känns det så.

Jag ringer och tjatar på de som har hand om förskoleplatser i Malmö.

Jag måste hantera "vill INTE!" med jämnmod, tålamod och vanligt hederligt gammalt mod.

Jag försöker förstå varför det är just KROKODILnappen (som gick sönder och vi slängde bort) han måste ha, då han gallskriker sittande i sängen mitt i svarta natten.

Med mera ...

Och Juni kryper lyckligt runt och säger "Bla bla bla bla" som den mönsterbebis hon verkar vara.

Och det faktum att Theo förmodligen ska börja förskolan i höst. Det kommer att bli bra. Det är nyttigt med förskola. Jag är utmattad eftersom jag måste hitta sätt att stimulera honom på här hemma samt hitta ungar i passande ålder (med tillhörande föräldrar jag gillar) att leka med.

Men mitt i allt som är så bra finns  en gnutta vemod.

Han var ju en liten bebis nyss.

En liten mjuk gullig bebis som log och skrek och viftade med armarna.

Buhu.

Tiden går allt snabbare. När Theo var lika gammal som Juni är nu var jag redan tillbaka på jobbet. Det känns helt otänkbart i dag. Mina åtta månader hemma med bebisen Theo var lååånga och händelserika och kändes ibland loja och lata. Mina åtta månader hemma med bebisen Nuni och barnet Theo är korta och händelserika och känns ibland som en konstant pågående stafett mellan de tu.

Och solen stiger och solen går ner.

Och dagen i dag vi aldrig mer ser.