Gasmoln

Bilden föreställer den middag, som jag intog vid sju-tiden den tredje november år tvåtusenåtta, framför programmet Halv åtta hos mig. I dag har jag stukad rört mig mellan soffan och toaletten, och det enda jag kände aptit för, efter att ha slutat tömma tarm och magsäck, var en burk krämig skärgårdssill från Abba.
Efter att ha spenderat en dag med endast en tunn vägg som separerat min sjuka kropp från mina grannars (paret som bor där hostar riktig lungcancerhosta, hårt och ofta) är jag förslappad och uttråkad och längtar efter sällskap. Tv:n känns inte nog med sin envägskommunikation. I senaste Bon fick ett gäng människor svara på frågan Vad är tv? Josefin Ljungman svarade: Tv kan öppna dörrar till vår fantasivärld och det skall icke underskattas. Det gäller bara att kunna behärska det, för det är så lätt att obemärkt glida in i nappbeteendet och så vips sitter man där bland smulorna i soffan i stället för att gå ut och uppleva saker på riktigt. Riktigt så är det ju inte i dag, jag är faktiskt sjuk, men jag känner känslan, okej, hejdå.

Ett öga rött

Nu är det morgon och jag befinner mig i soffan framför tv:n och väntar. En blond dam spelar piano skitdåligt, helt utan känsla. Mina ögon är jämnröda och svåra att hålla öppna. Jag och Lina ska ses om fyrtio minuter och tillsammans ta tåget till Köpenhamn. Hon ska stiga av i Kastrup för att flyga till Istanbul och jag måste åka vidare till Hovedbanegarden för att ta mig till Vestergade och jobbajobbajobba. Det kommer inte vara en människa i butiken i dag. Vädret är jämngrått och alla är bakis efter högtiden. Jag firade inte högtiden alls. Var på världens bästa klubb i går, tjugo kronor kostade entren, de spelade Toto's Hold The Line och stängde klockan ett.