Vår lägenhet post-Theo

En barnstrupe i plast på köksfläkten
Tuggleksak
Kvällsläsningen behandlar numer pottbesök och stövelpådrag
Hans aktiviteter klottras i almanackan
Theos fem droppar om dagen kräver ...

... post-its en masse för att jag ska komma i håg; på tv, badrumsspegel, ytterdörr, kaffekokare, sovrumsvägg, dator o s v ...

Bland mattidningarna

Hans vikt, längd, huvudomfång bland lp-skivorna

Baby-böcker av varierande kvalitet förökar sig så sakteliga i bokhyllan
Högar med tvätt lite varstans
Bajs- och pruttmassagelapp på anslagstavlan
Vintervantar, modell mindre, i hallen
Nappar (man hittar dem överallt; i fickor, i grytor, under huvudkudden, på handfatet, mellan boksidor ... ), handsprit, väl använda nycklar till tvättstugan, reflexer

Det är gött med barn ändå

Ibland funderar jag på vad jag skulle gjort ifall jag inte hade barn. Jag hade (pre-positivt-grav-test) tänkt att börja plugga i höstas. Kanske journalistik eller något med arkitektur. Men så blev det som det blev. Jag har aldrig ångrat mitt barn. Inte ens då jag ser människor i min närhet göra än det ena, än det andra. Röra sig hur fritt de vill, och inte behöva tänka på någon annan utom den egna personen och dess förehavanden. Jag har aldrig känt avund inför deras rörelsefrihet, men ibland (måste jag erkänna) kanske jag också skulle vilja ta en öl i flera timmar, sent på natten, utan att behöva tänka på att jag ska hem och ta hand om min avkomma. Ibland skulle jag även vilja ha något mer meningsfullt på min agenda än att diska disk och tvätta tvätt. Men jag har aldrig drabbats av avundsjuka gentemot deras händelserika vardag, och anledningen till detta beror delvis på sådana (små) saker som min morgon.

Här följer en redogörelse av min morgon i korta drag.

Jag steg upp innan sju. Det var mörkt ute och snö hade fallit i natt. Grannarna skrapade vindrutor på bilar och hundar rastades på trottoaren nedanför vårt fönster. Jag fixade med saker som måste fixas med, men som är svåra att göra med ett barn hängande på armen. Exempelvis vika tvätt. Bara några få lampor tända i lägenheten, varmt te, och så tassar man omkring i dunklet och försöker föra så lite oväsen som möjligt. Det senare inte bara för sovande familjs skull, utan för att det även är skönt för mig att vistas i lugn miljö ibland. När jag är färdig med mitt hushållsarbete, någon gång vid åtta, kan jag åter krypa ner i sängen där min familj snusar. Och när Tomas gått till jobbet, en halvtimme senare, kan jag borra in näsan i min sons fjuniga hår och somna om. Att få ligga nära fjunet och se hur han ler i sömnen slår det mesta i upplevelseväg. Det liknar stark förälskelse, men är bättre än så.

Några ord till en kär tidningstartare, ifall det fanns någon

En trött baby och hennes son vaknar strax innan nio och byter bajsig blöja.

Nu sitter jag i köket och undrar varför det inte finns en bra tidning för föräldrar. Jag har sonderat terrängen; Mama, Föräldrar & Barn, Vi Föräldrar ... Men ingen tidning verkar ha mig som målgrupp. Med mig menar jag ung förälder som inte är speciellt intresserad av bullbak eller glam-mammor, utan hur i helvete man tar hand om en unge. Hur gör man? Vad behöver man? Vem behöver man? Tips, råd och lite om hur andra föräldrar, som inte är Rikard Sjöberg ("Jag gråter mycket oftare nu"), gör.

Artiklarna får inte vara tunna. I senaste Mama berättas på sidan 30 om Elisabeth, 39 år, döende i cancer. Det kunde ha varit en intressant, gripande historia om en mamma som ytterst ofrivilligt måste lämna sina tre barn. Hur förbereder man sig själv och sina barn på detta? Jag antar att det var artikelförfattarens utgångspunkt. Men, efter att ha läst om Elisabeths öde kastar jag mig inte förtvivlat på sängen och fäller salta tårar i sympati för denna starka kvinna. Nej, artikeln känns så andefattig att jag bara torrt konstaterar: "Jaha ja, det var ju fruktansvärt". Är det bara jag som fungerar så? Som måste bli stimulerad till att känna? Jag tror inte det.

Jag läser ganska mycket tidningar. Jag älskar att läsa tidningar. Det är min hobby. Prenumererar på fem titlar och köper därtill lösnummer av andra sorter. Jag läser tre gånger så mycket tidningar som böcker (och min ambition är att läsa en bok i veckan) och jag KRÄVER en bra tidning om föräldraskap!

Vem ska ge mig den?

När jag luftade dessa tankar för min kära sambo i går kväll, sa han, lätt ointresserad: "Ja, men gör en själv då". Jag är av den sort som lojt ligger med händerna under huvudet, gapande upp mot den klarblå himlen och väntar på att de stekta sparvarna ska ramla in. Jag gör inte själv. Jag är lat. Men efter en vaknatt, eftersom prutt inte ville ut ur barnrumpa och vi inte skaffat någon Windi (hahaha), har jag tänkt efter. Och det kanske inte är en så dum idé trots allt.

Nu köper vi en pysventil för småfisar. En rektalkateter.

Dagens låt!

Jo, det är hela världen

När man går hemma med barn, som jag, finns det risk för att världen ibland blir knappnålsstor. Därför är det förståeligt att man kan börja böla för att man inte får vara i fred, bli akut stressad över att man har en egentligen oviktig tid att passa eller få panik inför något så simpelt som en bussresa med barnvagn. Det är inte så konstigt att jag numer har en benägenhet att bli helt loco över småsaker.

Låt

mig

få

bli

det

!

Jag hoppas verkligen inte att jag innan barnafödandet var av sådan typ att jag gav goda råd till nyblivna föräldrar innan jag själv kunde sälla mig till skaran. Det finns ingen som är så proppfull av goda råd och "vet-bäst-om-barn" som en person utan egna. Adderat till detta fungerar barn olika. Man kan inte tillämpa samma princip på Kalle som på Valle. Så det som fungerade på din kompis syrras killes brorsas barn kanske inte fungerar på min avkomma. Jag tar gärna emot goda råd, men jag förbehåller mig rätten att applicera dem på mitt eget barn. Du, som utomstående (det vill säga inte ingår i den trio som utgör vår lilla familj), kan inte på eget bevåg med klantiga fjantiga fingrar talla på vår son och göra med honom som du behagar. Alla beslut rörande honom fattas av mig eller fadern och får inte ignoreras för att de inte passar din syn på barnuppfostran.

Punkt.

Vaccinera mera

I dag har det vaccinerats.

Två stick i vardera tjockt litet lår, och han skrek som aldrig förr. Sedan tackade vi bvc-sköterskan, tog på oss våra hattar, traskade hemåt i snöblandat regn och lade oss och sov.

Aktuell vikt respektive längd: 7 340 gram, 64 centimeter.

Grått nytt hår!

Jag skålar i svart kaffe, plutar med munnen och visar upp min "Mel-C"frisyr. Det är det senaste. All lugg är väck, uppslickad längs med frontalloben, och spretar ut genom "tottebandet". Synfältet är fritt! Detta är så nära snagg jag har lust att komma.

Jag är hemmafru!

Jag stryker mina kläder och äter non-stop till lunch. Väntar på att Ann Lundberg ska anlända. Hon traskar i det skämt till vinter som Skåne kan åstadkomma. Hos mina föräldrar täckte en halvmeter mjuk snö den vackra Värmlandsmarken. Där vill jag leva, där vill jag dö. Från Värmland tager man sig en mö.