Ibland funderar jag på vad jag skulle gjort ifall jag inte hade barn. Jag hade (pre-positivt-grav-test) tänkt att börja plugga i höstas. Kanske journalistik eller något med arkitektur. Men så blev det som det blev. Jag har aldrig ångrat mitt barn. Inte ens då jag ser människor i min närhet göra än det ena, än det andra. Röra sig hur fritt de vill, och inte behöva tänka på någon annan utom den egna personen och dess förehavanden. Jag har aldrig känt avund inför deras rörelsefrihet, men ibland (måste jag erkänna) kanske jag också skulle vilja ta en öl i flera timmar, sent på natten, utan att behöva tänka på att jag ska hem och ta hand om min avkomma. Ibland skulle jag även vilja ha något mer meningsfullt på min agenda än att diska disk och tvätta tvätt. Men jag har aldrig drabbats av avundsjuka gentemot deras händelserika vardag, och anledningen till detta beror delvis på sådana (små) saker som min morgon.
Här följer en redogörelse av min morgon i korta drag.
Jag steg upp innan sju. Det var mörkt ute och snö hade fallit i natt. Grannarna skrapade vindrutor på bilar och hundar rastades på trottoaren nedanför vårt fönster. Jag fixade med saker som måste fixas med, men som är svåra att göra med ett barn hängande på armen. Exempelvis vika tvätt. Bara några få lampor tända i lägenheten, varmt te, och så tassar man omkring i dunklet och försöker föra så lite oväsen som möjligt. Det senare inte bara för sovande familjs skull, utan för att det även är skönt för mig att vistas i lugn miljö ibland. När jag är färdig med mitt hushållsarbete, någon gång vid åtta, kan jag åter krypa ner i sängen där min familj snusar. Och när Tomas gått till jobbet, en halvtimme senare, kan jag borra in näsan i min sons fjuniga hår och somna om. Att få ligga nära fjunet och se hur han ler i sömnen slår det mesta i upplevelseväg. Det liknar stark förälskelse, men är bättre än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar