När man går hemma med barn, som jag, finns det risk för att världen ibland blir knappnålsstor. Därför är det förståeligt att man kan börja böla för att man inte får vara i fred, bli akut stressad över att man har en egentligen oviktig tid att passa eller få panik inför något så simpelt som en bussresa med barnvagn. Det är inte så konstigt att jag numer har en benägenhet att bli helt loco över småsaker.
Låt
mig
få
bli
det
!
Jag hoppas verkligen inte att jag innan barnafödandet var av sådan typ att jag gav goda råd till nyblivna föräldrar innan jag själv kunde sälla mig till skaran. Det finns ingen som är så proppfull av goda råd och "vet-bäst-om-barn" som en person utan egna. Adderat till detta fungerar barn olika. Man kan inte tillämpa samma princip på Kalle som på Valle. Så det som fungerade på din kompis syrras killes brorsas barn kanske inte fungerar på min avkomma. Jag tar gärna emot goda råd, men jag förbehåller mig rätten att applicera dem på mitt eget barn. Du, som utomstående (det vill säga inte ingår i den trio som utgör vår lilla familj), kan inte på eget bevåg med klantiga fjantiga fingrar talla på vår son och göra med honom som du behagar. Alla beslut rörande honom fattas av mig eller fadern och får inte ignoreras för att de inte passar din syn på barnuppfostran.
Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar