Theo har bestämt att natt är dag och dag är natt. Vad gör man med ett sådant barn? Perfekt tid att somna in och komma till ro är, enligt honom, mellan två och tre på natten. Han skriker inte, är inte sur, bara tyst, stilla och vaken fram till denna okristliga tid. Jag står och vaggar, vyssjar, vid fönstret och stirrar avundsjukt på neddragna persienner hos grannar mitt emot. Så blir han tung i famnen, somnar och jag får äntligen vila. Mellan fyra-fem timmar senare vaknar han och vill stiga upp igen. Ler och gurglar på skötbordet med rumpan bar, och det finns inte en själ som inte skulle förälska sig i mitt barn då. Trots att mina ögon nästan är igensvullna av trötthet är mitt barn det sötaste jag någonsin sett. Så vi stiger upp, dricker kaffe i köket, äter en clementin och påbörjar ännu en dag.