Jag sitter vid datorn, med ryggen mot Tomas, som i sin tur sitter i soffan och beskriver sig själv som förälder, och hur det var för honom att få barn. Han pratar med en vän som strax ska bli pappa. Och detta är intressant att höra. Nog för att jag hört vissa detaljer förut (jag och Tomas har varit ett par så länge att vi nu kan varandras "historier", ett exempel: i ett samtal med andra är det en part som drar upp ett ämne/säger ett visst ord/nämner ett land ... och jag lutar mig tillbaka och tänker "Snart kommer Tomas berätta om den gången då han ..." Och ur Tomas mun kommer minnet - det slår aldrig fel) men nu berättas de på ett nytt sätt! Han målar ut! Härligt att höra att han är en sådan fin förälder (ja, jo, det visste jag ju redan). Speciellt eftersom jag känner mig som världens sämsta i dag. Jag och Theo var på säsongens sista barnrytmik i eftermiddags och allt gick liksom fel. Han var övertrött och sprallig och ville inte alls sjunga, bara dansa och hoppa och klättra. Och jag blev sur, inombords, för jag vågade inte visa det för de andra föräldrarna, och försökt irriterat tvinga honom till att gå runt och svaja som en elefant och klappa sina händer och gudvetvad. Och sedan skämdes jag. Och ville nästan börja gråta. Kände mig urdum. Min fina fina son som är så glad och snäll och måste dras med en sådan skitmamma som bara är sur hela tiden.
Från och med i morgon blir det ändring!
Jag lovar dig Theo Harry Lazar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar