Åh, vad jag lockas av att bo, lite utanför stan, i ett hus, isolerat med lammull och med ljust trägolv. Ngr hönor så man kan få lite ägg, fruktträd och ett grönsaksland.

Jag vill verkligen leva så.

I fantasin.

För i verkligheten är jag mörkrädd. I vårt sommarhus i Tösse (där det inte lyser en enda gatlampa på många kilometer och skogen växer mörk runtomkring) får jag panik. Det knarrar, knirrar och knäpper. Och jag hoppar till för minsta lilla. På natten då man egentligen ska sova drar jag täcket upp till hakan och stirrar rakt ut i det svarta och önskar att jag inte ska få se ngt som jag inte vill se. Så ligger jag på spänn, sover lätt på en hård madrass, tills det börjar ljusna och det känns som jag får stiga upp till paradiset. Nybryggt kaffe i en omodern kopp avnjuts långsamt under en susande hängbjörk. Gräsmattan mjuk av mossa under ens bara fötter, måsarnas skrän (stugan ligger precis vid Vänern) och kossornas råmande.

Heeeelt underbart.

Tills det blir kolsvart igen.

Skulle jag kunna leva på detta vis?

Är dagarna tillräckligt underbara för att jag ska överleva plågsamma nätter?

Och vad skulle jag jobba med?

Jag gillar att leva i flock. På ett vis älskar jag att "taket, mitt tak, är en annans golv". Jag tycker om att höra prat utanför fönstret och bilar från en större väg tätt intill. Det är skönt att kunna ta med barn ut och köpa kaffe i pappmugg och låta dem gunga i en lekpark full med andra föräldrar jag kan prata med.

Men ändå ....