Dag två utan min familj

I går morse stod jag tryckt mot utsidan av ett tågfönster, vinkande febrilt till min son (Theo däremot vinkade till mannen med grått hår placerad i sätet bakom) och man. Sedan tog jag bussen hem, åt frukost (nybakta frallor med ost, hett kaffe och apelsinjuice) och ...

... putsade alla fönster

... gick till optikern och hittade glasögon

... gick till gymmet

... städade

... skypade med min syster

... handlade middag

... rensade i källarförrådet

och hann ändå med att slöa framför tv, för att till sist somna till utfrågningen av alliansen.

Tiden går sjuuuuukt långsamt då man inte har ett barn att ta hand om.

Och det är inte ens hälften så roligt utan honom.