Hav förtröstan Lena Andersson, dra inte alla över en kam

Denna torsdag har varit min första sjukdag på över ett år. Iklädd Tomas mest anti-rojalistiska t-shirt, med text: "Herpes är en tysk invasion" och bild från kungaparets bröllop, har jag hasat mig igenom dagen. Inte gjort något annat än att leka med min son.

Vi har till exempel plockat ut grytor ur grytskåpet och på dessa bankat med träskedar, ballonvispar, hålslev bland annat. Och busat i och under sängen, vilket innebär att en person befinner sig under sängen, medan den andra ligger uppe på. Personen på sängen (vilket oftast är jag) sticker då och då ner huvudet på oväntade ställen för att skrämma den (oftast lilla) person som kravlar runt under sängen. Den lilla under sängen skriker och skrattar hysteriskt av skräckblandad förtjusning. Även byggt koja. Jag låg böjd som en banan därinne och vilade på Theos mjuka djur, medan han roade sig med att krypa in och ut.

Det har varit en fantastisk dag! Jag gillar att vara med min son och leka. Jag tänker på det särskilt ofta sedan jag läst denna dn-kolumn. Åh, jag vet att det är lång, men läs ändå. Lena Andersson provocerar mig enormt.

"Att lek med barnen hindras av vardagssysslorna tror jag inte på. Jag har nästan aldrig sett en förälder leka med sina barn, även om de har tid ... Det verkar som om föräldrar inte riktigt vill leka eller vara med sina barn alltför många timmar i sträck. Anledningen till att männen inte tar ut halva föräldrapenningen är nog inte ekonomisk. De har lagt märke till att det är mer berikande att vara ute i omvärlden och på arbetet. Kvinnorna har sannolikt lagt märke till samma sak, men sitter fast i könsrollen och moderskapskulten."

Jag älskar att leka med mitt barn! Jag anser det inte mer berikande att arbeta framför att spendera tid med mitt barn. Är jag ett undantag? Eller sitter jag fast i könsrollen och moderskapskulten?