Helgen vecka 27

I fredags avslutade vi vår semesterresa, dock återstod två dagar kvar av Tomas semester från jobbet. Jag har hört att vädret tidigare varit trist, men över denna helg har solen spridit sin glans.

Vi började med tidig lunch på Slottsträdgårdens café som är ett av Malmös bästa barncaféer (med försäljning av spagetti med köttfärsås i barnportion samt barnmatsburk för pyttisar!). Dock verkar våra barns smaklökar förändrats (förfinats?!) efter resan då Theo hellre ville ha min kallrökta lax och Juni åt upp större delen av min bit brie.

Sedan lekparkslek naturligtvis. Ett myller av barn och isglass.

Sedan teaterföreställning till Theos stora lycka. "Det är teaaater" upprepade han otaliga gånger och hade mycket svårt att sitta still.

På kvällen tog jag tåget till Lund. Jag, min syster och vår barndomskompis skulle äta pasta, dricka öl och prata. Vi pratade nästan uteslutande om barn, då vi sammanlagt satt sju ungar till världen.

Jag sov tills halv elva i "morse" (det händer ju typ a l d r i g) och mådde skit då jag steg upp. Men det gick över. Snabbt. Konstigt? Jag vill minnas att sist jag brukade vara bakfull (något som jag inte upplevt, ej heller saknat, de senaste tre - fyra åren) mådde jag skit hela dagen.

Hur som helst.

Det var sol, så vi gick till stranden!

Men det var blåsigt, så jag gömde mig i strandtältet med Juni. Där lyssnade vi på hur Anja Pärson kom ut i p1 och åt jordgubbar stora som en knuten ettåringsnäve.

Theo badade tappert. Seglade omkring i en gummibåt och smakade på saltvattnet.

Sedan åt vi glass och tog bussen hem.

Och nu ska jag gå igenom vår tvåveckorshög av post. Tråkigast är direkt-reklamen, roligast teckningen från Bineta - vårt fadderbarn. Att skaffa ett fadderbarn är något alla bör göra. Eller är det skenheligt? Jag läste The picture of Dorian Gray på semestern då vi hade två små barn med oss, och då vi ville att de skulle ha rutiner någotsådär, så höll vi oss på hotellrummet efter ett visst klockslag på kvällen. Dock ej tillräckligt sent för att vi vuxna ville gå till sängs. Så vi avslutade våra fina dagar i varsin fåtölj med ett par glas vin och lite litteratur. Och vilken litteratur sedan! Jag älskar The picture of Dorian Gray! Och ni som har läst den kanske förstår mitt referat till bokens sista sidor då jag undrar ifall det egentligen inte är speciellt godhjärtat att ha ett fadderbarn. Eller är jag helt fel ute?

Hur som helst.

Familjen Andersson/Lazar har en fantastisk sommar. Precis som vi hoppats. Der är den första riktigt bra sommaren på många år (om man inte räknar med att Nuni kom till oss förra året) och jag hoppas att det håller i sig.

Juni på stranden, i tältet, berättar om alla "dubor" hon ser. Alla fåglar kallas för "dubor"

En parantes: (Vid besöket på zoo i Budapest trodde jag och Tomas att Juni skulle vara svettig av lycka, då hon fullkomligt ääälskar duvor och hundar - och därmed djur ö h t (antog vi). Men Nunan bara stirrade ointresserat, utan att säga ett knyst, på giraffer, elefanter, surikater och gudvetvad. Men! Pickade där en duva - "Titta titta duba titta duuuba" - viftade det lilla pekfingret febrilt medan hela kroppen sprattlade.

Värt!

Som en fjortonåring skulle säga).