För tillfället ingen dans på rosor

I förmiddags fotograferade jag min sambo där han stod på översta trappsteget. På samma vis stod säkert många av Sveriges sjuåringar, med sina sprillans nya ryggsäckar på ryggen och nyvässade pennor däri, redo, för exakt en vecka sedan. Tomas är en annan slags förstaklassare.

Och hemma stannar resten av familjen. Två snoriga ungar med sin fängslade mamma. Jag vill inte gå ut med dem båda en dag som denna. Juni behöver vila. Hon behöver lugn och ro och inte tas upp för att ammas i regnblandad vind. Detta är en av nackdelarna med att vara hemma med två barn, varav ena med massa spring i benen (trots förkylning) och andra med extra stort behov av lugn, ro, värme, närhet, trygghet (på grund av förkylning). Jag står otillräcklig mellan två ledsna barn som jag för tillfället inte kan ge vad de behöver.

Just nu har jag i alla fall båda händerna fria. Juni har äntligen gått med på att sova själv i sängen och Theo stoppar lyckligt kalsongerna fulla med mosad banan. Vilket jag inte låtsas se, då jag faktiskt inte orkar ta itu med det.