Isobel Hadley-Kamptz.
Jag har läst etthundraåttioen sidor i hennes bok Jag går bara ut en stund.
Jag läste medan Theo och Tomas var ute och gungade. Jag läste medan jag ammade i soffan. Mitt bröst gled ur den sovande Junis mun och kaffet kallnade i sin kopp. Jag kunde inte sluta läsa. Det började skymma, men jag kunde inte sluta läsa ens för de sekunder det tar att stiga upp och tända taklampan. (Varför har jag ingen läslampa?)
Hon gör en sen abort i vecka arton. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Ofrivilligt gör jag det ändå.
Då jag var gravid med Theo fanns det inte ett moln som kunde förmörka min himmel. Förmodligen för att jag nog inte riktigt fattade att jag hade ett barn i magen. Då vi skulle göra ultraljud såg varken jag eller Tomas på undersökningen som fosterdiagnostik (vilket det ju är!). Det var ett tillfälle att se vårt barn, få en bild att tumma på och försöka förstå vad det var som komma skulle.
Min andra graviditet var helt annorlunda. Förutom en mage som växte fanns där också en lätt oro för att något skulle gå snett, alternativt redan hade gjort det. Inuti mig ljöd slingan: "Det gick ju så bra förra gången, kommer det att gå lika fint även denna? Det gick ju så bra förra gången, kommer det att gå ..." och så vidare.
Jag är så oändligt tacksam för att jag har två friska, vackra barn. Jag behöver egentligen inget annat. C'est tout! Jag är privilegierad som får ta hand om dem, som får möjlighet att stanna hemma och se dem utvecklas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar