I mean how do you know what you’re going to do till you do it? The answer is you don’t.

Vad har hänt med de personer som man träffade förut, som man bara träffade liksom. Som kunde komma släntrande nerför gatan, fråga vad klockan är och sedan följa med en bit på vägen. Prata om lite allt möjligt, träffas igen och lära känna. Ibland träffar man ngn man gillar direkt, och man känner att de gillar en tillbaka. Det är lite ovanligt. De som är vänliga. Jag fick sova hemma hos en person jag inte känner en gång, när jag var jättefull och mådde jättedåligt. Och denna personen höll min hand när jag sov och upp mitt hår när jag kräktes. Det var snällt. Eller som när jag nästan precis flyttat hemifrån och jag lockades hem till ngn för att personen tvunget skulle läsa mig dikter. Och så blev det så. Vin korkades upp och med ryggarna mot ett varmt badrumselement (detta var i oktober) fick jag lyssna på rosor som var röda och violer som var blå. Och jag fnissade så mkt att jag var tvungen att bita mig i fingret. Men det var snällt. Jag fick en egen dikt postad till mig en månad senare. Eller när jag träffade ngn som ville kramas en maratonkram som var så lång att jag började undra vart jag tog slut och den andra tog vid, hela kroppen somnade. Jag gillar ju fysisk kontakt - så det var snällt. Nu är nästan alla nya jag träffar trista. Ingen ny vän liksom. Inget roligt överhuvudtaget. Och så blev jag så förvånad alldeles nyss. Även om han inte kände mig reste han sig genast, trollade fram en sittplats, en liten pall mitt i allt trångt, och senare en stol när de fanns lediga. Jag gillade honom direkt. Sedan gick jag hem. Och nu ska jag sova. Jag är lite berusad och ganska trött. Och i morgon ska jag jobba igen. Jobbet är samma samma samma. Kockar rör i sina grytor, öl dricks, mina fingertoppar uppsnittade av glassplitter, kaffe bryggs, pengar rullar in, fimpar sopas undan. Allt är verkligen samma samma samma. Med allt. Man borde inte få vara uttråkad när man är så ung som jag.