Köpa slänga köpa slänga köpa ...

Det här med att konsumera mer medvetet är ganska svårt. Jag har av en slump ramlat in på köpstoppsbloggar och minimalistbloggar (minimalisterna säger sig ha valt "frivillig enkelhet", pretentiöst?!) och även fast jag inte håller med om allt finns där poänger! Om man (läs: jag) ställer sig frågan: "Vad behöver jag?" på riktigt, alltså verkligen på riktigt, kommer man (läs: jag) på att det egentligen inte handlar så mycket om materiella ting. I går då jag gått och lagt mig, lagom sömnig, lagom mätt, nedbäddad i rena lakan, med min son och kille bredvid mig, märkte jag att detta är en av de saker jag behöver. Jag behöver få vara nära dem båda. Det spelar ingen roll att jag ligger nära dem på lakan av egyptisk bomull, i en dyr lägenhet, i ett varmare land på långsemester, bara att jag de facto är nära dem är grejen. Och det kan jag vara var som helst och hur som helst.

Bara något så banalt som mitt frekventa illamående har fått mig att börja tänka annorlunda. Då jag är i en spyperiod kan jag sitta och trycka pannan mot våra svala fönster (det hjälper faktiskt, trots att det ser sinnessjukt ut) och känna en enorm avund gentemot alla som promenerar förbi där utanför och till synes mår bra. Åh, om man ändå hade hälsan, gnäller jag inombords, och inser att jag behöver må bra, fysiskt och psykiskt.

Det finns de minimalister som har satt ett stopp för hur mycket de får äga, de kanske sätter gränsen vid hundra ting. Hundra saker låter som ganska många grejer tänkte jag först, men sedan började jag räkna. Bara runt omkring mig, där jag sitter nu, finns runt femtio prylar. Totalt har enbart jag tillfört flera flera tusen saker till detta hem. Och bara summan av Theos leksaker är minst hundra. Så mycket onödigt vi egentligen har, eller? Hur många cd:s, till exempel, har jag och Tomas sparat? Hur ofta lyssnar vi på dem? Kan vi leva utan dem? Och är det i så fall ett roligt liv?

I denna fråga lider jag av en lätt personlighetsklyvning. Samtidigt som jag har en medfödd aversion mot prylar (jag gillar att slänga/skänka/sälja) så känner jag mig oerhört (onormalt?) tillfredsställd då jag konsumerar. Hur ska jag ändra på det?

Hur som helst.

Apropå att konsumera! Jag och Tomas har äntligen fått arslet ur vagnen och är anmälda till en utbildning i HLR och olycksfall för barn. Tusen kronor kostar det, för fyra timmar. Men detta är något som kommer vara värt varenda krona. Även om man som förälder i största möjliga mån försöker skydda sina barn kan det vara tryggt att veta hur man ska handla i fall olyckan ändå är framme.

Varför är inte detta obligatorisk utbildning på föräldrakurs eller bvc?