I dag är jag fri från arbetet, och redan i går kväll bestämde jag och Tomas att familjen skulle äta frukost på ett passande café. Det var svinkallt ute, men vi gick ändå till Systrar & Bröder för att (som betalande gäster) nalla från deras frukostbuffé. Vad jag inte visste var att det inte bara serverades "frukost" (i form av "frukost" så som vi känner den, med fil, müsli, ägg, kaviar, scones och ostar) utan där bjöds även på "frukost lämplig för tjockisar"! Där fanns kanelbullar, kakor, muffins, sockerbullar, chokladmoussetårta (!) med mera ... Och man fick ju äta så mycket man ville! Jag ville få valuta för de sjuttiofem kronor jag betalat så jag tog "påtår", "tretår" och till och med "fyrtår" innan huden på magen började spänna outhärdligt. Men fantastiskt var det!
I övrigt har jag:
- somnat på soffan
- vaknat då Theo slängde ett hårt plasttåg på mitt stänga öga
- gråtit för att Theo slängde ett plasttåg på mitt stängda öga
- skrattat för att jag gråtit för att Theo slängde ett plasttåg på mitt stängda öga
- och lagat morotssoppa
Jag är nu i vecka 21 + 4. Magen är stor och babyn sparkar mycket varje dag. Det är enklare att knyta an till barnet i magen denna gång. Kanske för att jag, vis av erfarenhet, lättare kan förstå att någon lever där inne och faktiskt en dag ska pressas ut. Och hur kommer det då att bli?
Theo kommer ju vara äldre då än nu och han har redan börjat lägga ihop två och två då det kommer till min och Tomas "uppfostring". Han vet att då vi säger nej betyder det oftast att han inte får göra något på grund av att det är farligt. Att han kan bränna sig och få ont om han exempelvis skjuter stolen till spisen, klättrar upp, knäpper på plattorna och lägger sina händer där. Det är bra. Vi försöker sätta gränser samtidigt som vi absolut inte vill kuva honom. Det är svårt. Ibland undrar man vad omgivningen tycker om sättet på vilket man hanterar sitt barn. Som i dag, då vi åt frukost, lät vi Theo som redan ätit spatsera omkring med ost, och/eller brödbit i hand. Han behövde inte sitta stilla och äta vid bordet, och jag funderade på vad övriga gäster ansåg om detta. Theo är social. Han gillar att gå fram till folk och säga hej eller vinka. Detta gjorde han också. Så fort han gick "för nära" eller närmade sig ingången till caféets kök sa jag eller Tomas åt honom att där fick han inte vara och så gick han självmant därifrån. Han var på strålande humör och log mot alla. Personligen tycker jag att detta var helt ok. Jag och Tomas kunde äta, i relativ lugn och ro, och Theo var nöjd. Dock kände jag någonstans att man kanske inte ska låta sitt barn gå runt och äta. Varför gjorde jag det? För att jag själv, som liten, var tvungen att sitta vid bordet då jag åt? Som vuxen kan jag lätt äta på språng: take-awaylatte, frukostmackan på väg till jobbet med mera ... Varför är det inte ok för ett barn?
11 kommentarer:
kul att det skiljer precis 3 veckor mellan oss! vi måste träffas senare i vår innan det är dags. för visst skulle ni förbi gbg en sväng?
För att det finns osynliga "regler" som man "tror" att man måste följa...
Jag är i vecka 25 enligt gravid.se! :-)
Är man på restaurang vill man kanske ha ugn och ro och socialisera med sin bordskamrater. Alla är vi olika. VIssa tycker det är okej med barn som springer omkring andra inte. Någon gång måste väl barnen lära sig att sitta vid bordet och äta också? För visst skulle det se roligt ut om alla sprang runt och åt på sin macka :D
Ja, men restaurang är väl en sak. Ett stojigt café är en annan. Det var ju vuxna medelålders män där som pratade högre än vad Theo gjorde och jag som tjugosexåring var uppe och sprang nästan lika mycket som vårt barn (fylla på tallriken, hämta juice, gå på toa med mera ...). Problemet här är ju kanske också att barn ska synas och höras mindre än vuxna.
Var det någon där som uppenbarligen störde sig på Theo?
Att du kände att det var "fel" var nog att man i regel inte vill störa andra människor. Vetskapen om att man stör folk finns ju där. Vissa bryr sig mindre om detta, andra inte.
Som vuxen får du ju göra som du vill, det får du ju inte som barn. Om barn får det blir det ju fri uppfostran. Förresten är du för fri uppfostran?
Jag är inte för uppfostran överhuvudtaget! Uppfostran är fel ord att använda. Jag vill inte har ett lydigt barn, lika lite som jag vill ha en lydig sambo, lydig vän eller lydig granne. Jag kan dock tänka mig en lydig hund.
Lars H har ett exempel med tre korgar: I korg 1 lägger man det som ej är förhandlingsbart (ex. du ska ha hjälm på huvudet då du cyklar), i korg 2 lägges det som kan "flyta", det du och barnet kan förhandla om (ex. vilka kläder det ska bära, det kanske är för kallt med kjol i januari) och i korg 3 lägges det som barnet råder fritt över (ex. hur mycket mat det orkar äta). Då har man som förälder satt gränser, men ändå lämnat utrymme för barnet att bestämma över sig själv. Jag tror att det är viktigt att låta barn känna kontroll över sitt liv.
Ja men det är ju visst en typ av uppfostran. Korg 1 innehåller ju saker som inte var förhandlingsbara? Om barnet inte vill ha hjälm på sig tex så ska det väl inte behöva ha det? Annars uppfostrar ju du det som du anser är rätt eller fel.
I slutändan tar väl barnet efter vad man gör inte vad man säger till det. Om nu barnet inte vill ha hjälm men måste ha hjälm, då måste ju även föräldern ha hjälm på sig annars blir det orättvist. Det är ju jämställt mot barnet.
Jag tror vi missförstår varandra i text. det är bättre att vi pratar om detta face to face för jag tror egentligen att vi tycker likadant! :)
Jag förstår vad du menar nu! :)
Skicka en kommentar