Jag älskar mina barn!

Medan jag skriver detta ligger den ena med håret på ända och snusar i sängen och den andra (260-grammaren) verkar inte kunna sluta hicka.

Jag satt precis i min ensamhet och kollade på tv (första tv-kvällen denna vecka! Men det kan också bero på att Tomas inte är hemma. Det blir så tyst utan tv då.) Ett program om judiska barn under förintelsen. Barn, numera vuxna, berättade hur de hade räddats från koncentrationsläger. En pojke berättar om hur han och hans yngre bror skiljs från sin mor som ska sättas på ett tåg till Auschwitz. Lillebrodern kryper omkring på golvet och skriker hysteriskt för att han inte får följa med. Han vill ju bara vara nära sin mamma.

En flicka berättar om sista gången hon är med sina föräldrar. De har "fångats" och ska skickas till arbetsläger. Mamman ser en möjlighet för sin dotter att fly. Dottern vill inte alls fly, hon vill också vara nära sin mamma. Då får hon en hård örfil. Det är det sista hennes mamma ger henne. En smäll i ansiktet, så att hon ska springa därifrån. Det räddade hennes liv.

Jag satt i tryggheten i vår soffa och kunde bara känna en bråkdel av den fruktansvärda vånda dessa föräldrar måste ha känt. Jag skulle offra mitt liv flera gånger om bara mina barn får leva. Jag vill vara världens bästa mamma, ge dem vad de behöver och älska dem allt vad jag har.