I kväll var det näst intill omöjligt att söva våra ungar. Tomas är på personalmöte och jag är lämnad ensam här, i dammiga lägenheten, för att försöka ge barnen nattro. Snabbt, snabbt på med mjuka pyjamasar, borsta tänder, tvätta ansikten och skrubba händer. Bums i säng.
Vad ska vi läsa?
Bamse!
Och så låg vi i dubbelsängen och jag läste Bamse och ungarna klättrade och klängde på mig och på varandra. Juni ville dra i Theos hår, stjäla hans napp. Theo kittlade Juni på magen. Till slut låg de bara intill varandra och skrattade.
Nej nej nej, sa mamman, ni ska sova!
Men barnen ville inte - de ville stoja och röja och klänga.
Efter ungefär en timme av kämpande fick jag dem äntligen i säng. Är det så här det kommer att bli sedan? När Juni blir lite större. Ett evigt busande tillsammans? Då tänker jag med varm hand överlämna varenda nattning till Tomas, för jag har inget tålamod.
Jag har verkligen inget tålamod. Ett stort minus hos en mamma, men så är det.
I alla fall. Eftersom detta ju är en barnblogg (ja, så är det ju, jag skriver i princip bara om mina barn) så måste jag stolt meddela att i dag drog sig Juni upp från sittande till stående helt själv.
Fanfar!
Ja, för även om jag saknar tålamod så lider jag inte brist på stolthet över mina barn och deras förehavanden.
Vår blyga viol
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar